TROLLKARLEN FRÅN OZ

Vissa saker får man helt enkelt bara göra även om man inte har den minsta lust. Som att kräkas när man känner den där välkända magsjukeonda trycket i mitten av magen. Som att fortsätta festa när man är på bröllop i nya skor trots att det är köttskavis på hela hälarna, dom helt saknar hud och blodet rinner ner i dojjorna.

Att se Trollkarlen från Oz lockade verkligen inte men när min käre poddkompanjon höll på att tappa hakan i kaffekoppen när jag droppade informationen att jag inte sett nämnda film, ja, då förstod jag att det var ett grovt hål i min allmänbildning. När det sedan vankades poddgäst och musikalsnack och gästen Johan påpekade att det kanske kunde vara en passande film att diskutera eftersom jag inte hade sett den, ja, herregud, då var det bara att bita i kudden och offra lite sömn under påskhelgen för att se denna KLASSIKER från 1939 som jag av nån OUTGRUNDLIG anledning INTE SETT. Förrän nu.

Med facit i hand, jag kan förstå varför jag inte sett denna film förrän 77 år efter premiären. Den lockar mig helt enkelt inte. Det är nåt med det där knepigt färgglada hoppetossaktigt barnsliga som inte funkar på mig, lite samma sak som med Tim Burtons film om Alice i underlandet. Jag är inte vidare värst van vid att knarka men för mig känns dessa filmer som trippar, snedtrippar om man så vill. Bara knas. Som konstiga drömmar under inflytande av icke lagliga narkotiska preparat. Eller skyhög feber.  Att i princip alla inblandade i denna film dessutom har heliumröster gör inte saken bättre. Det blir som att lyssna på Toksmurf som läst in en ljudbok.

Judy Garland spelar alltså huvudrollen i denna KLASSIKER FRÅN 1939 som jag nu alltså SETT. Efter att ha sett små klipp från filmen samt affischer och använt min fantasti så har jag trott att hon kanske var sju år i filmen. Judy Garland var 17 år när filmen kom men hon låter som Anne Wibble (lät) när hon pratar. Hon är dock jättebra här och jag blir hemskt sugen på att ta på mig röda skor och gå ut och göra hoppsasteg på cykelbanan tills benen inte bär mig längre. Himla gulligt alltså, dessa hoppsasteg!

Förutom Judy Garland finns det ingenting som kommer fastna hos mig som ett glatt minne av filmen. Jag tycker inte den var särdeles underhållande men jag hade heller inte tråkigt när jag tittade. Musiken kändes ganska blek med tanke på att det ändå är en MUSIKALKLASSIKER vi pratar om här och jag blev förvånad när Judy drog igång Somewhere over the rainbow redan i filmens början, det känns som en sång som tjänar på ett sammanhang, en uppbyggnad, som gör att den berör lite mer. Fin låt annars.

Det skönaste med att ha sett filmen är att jag nu tryckt in lite filmisk plastic padding i kunskapsbanken. Inte helt dumt att göra sånt ibland.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det en hel del om just Trollkarlen från Oz. Både jag, Steffo och vår gäst Johan diskuterar helium, klassiker, Oscars, betyg och Judy Garlands knarkande. Dessutom bjussarna killarna på lite skönsång! Don´t miss!

Sommar-Stewart: MR SMITH I WASHINGTON

För det första, är det inte en svinäcklig poster här bredvid? Samtliga skådespelare är sminkade så dom ser ut som buktalardockor och hade jag inte sett filmen innan jag såg affischen hade jag nog backat en mil eller två. James Stewart ser ut som Bela Lugosi, han ser ut som en vampyr.

För det andra, Mr Smith i Washington är en såndär ”riktig” klassiker. Det är en såndär film som man inte får tala illa om, en film som med 8,4 i betyg på ImDb berättar att många filmintresserade ser något stort och viktigt i filmen.

Jag kan se att den var otroligt viktig när den kom 1939. Nazisterna förbjöd den i det ockuperade Frankrike på grund filmens positiva syn på demokrati och i USA ansågs den i viss mån som ”pro-kommunistisk” eftersom den var ifrågasättande när det gällde korruption och maktmissbruk.

Jefferson Smith (James Stewart) jobbar som nån form av fritidsledare (?) när han via ett bananskal får ett jobb i amerikanska senaten och hans positiva människosyn och naiva världsbild krockar en del med den politiska verkligheten.

Filmen är en dramakomedi med en ganska allvarlig grund att stå på och jag säger verkligen hatten av till regissören Frank Capra som drog projektet i land. Han lyckades göra ett 129 minuter långt politiskt drama som fick både elva oscarsnomineringar och folkets kärlek. Jag tror visserligen att James Stewart var en stor anledning till att filmen blev så hyllad, han är som vanligt jättebra och här även jätteung (om man kan säga att 31 är det).

Filmen i sig tog sig dock inte in i mitt hjärta. Jag har försökt tänka på vad det var som inte klickade men kan inte sätta fingret på något speciellt. Jag tyckte den var okej men inte mer än så.