Gå-ensam-på-bio-experimentet: A GOOD DAY TO DIE HARD

Jag vet att det finns många som tycker det är jobbigt att gå själva på bio. En del tycker det är pinsamt, en del känner sig uttittade, en del får för sig att andra tänker ”har hen inte EN ENDA polare som vill gå med på bio, vad är det för loser?” För egen del så är det bland det bästa jag vet. Det är inte så att jag inte vill gå på bio ihop med andra men jag kan ibland tycka att det är extremt mysigt att knalla iväg på en film alldeles själv, liksom gömma mig i mörkret, välja film utan kompromiss, dricka min latte och försvinna från ALLT en stund.

Efter att ha haft en lång diskussion om detta med en bekant för ett par veckor sedan fick jag en idé. Det kanske är dags för ett experiment?

Det är många år sedan jag var singel sist men nu när jag är det, vad kan då starta mer ensamhetskänslor än att alldeles själv gå på bio i en fullsatt salong kl 19 en Alla hjärtans dag? Fixar jag det? Är det verkligen ALLTID skönt att gå på bio själv eller finns det grader i härligheten? Bryr sig andra om en ensam svartklädd kvinna på rad fyra? Får jag en sorgsen klump i magen av åsynen av pusselipussande par och såna som varit gifta länge och tycker det är kärlek nog att dela på en bytta baconchips eller kan jag hålla fast vid min känsla att det just nu är ohyggligt skönt att leva själv?

Jag köper därför en biljett till premiären av actionrökaren A good day to die hard. Jag bestämmer mig för min vanliga plats nånstans runt mitten på rad 4 och jag bestämmer mig för att på intet sätt göra det lätt för mig. Jag går in i salongen när det bara är några minuter kvar, fullt medveten om att det kanske finns nån som tittar på den där ”stackaren” som går själv. Jag stänger av mobilen så fort jag satt mig ner, jag ger mig alltså inte en enda chans att fippla med den som tidsfördriv i väntan på reklamfilmen. Jag har inte köpt med mig vare sig snacks, godis, dricka eller kaffe, nej nu är det torftighet som gäller, jag vill få in en gulagkänsla i upplevelsen för jag vill testa detta ända ut i minsta nervcell.

Går det verkligen att känna biomys trots allt detta? Mitt svar är solklart, ärligt och från botten av mitt hjärta: JA! Trots min beskrivning av dessa torftiga yttre omständigheter så kan jag inte göra annat än att se till min insida. Jag var kolugn. Jag var glad, jag såg fram emot filmen, jag hade inga problem att sitta mitt emellan två nykära par och när jag träffade några färgbutikskunder på vägen ut skämdes jag inte ett dugg för att svara jajamensan på frågan: är du här alldeles själv?

Det är ju liksom det här som är vitsen med bio: man är aldrig ensam. Jag kan inte känna mig ensam i en biograf. Jag kunde det inte när jag var tonåring och började gå på bio själv och jag kan det inte nu. Det finns således inte en enda dag, en enda tid på året då det inte är tokmysigt att gå på bio med sig själv.

Hur var filmen då kanske du undrar? Det var hundraprocentig förödelse i nittio minuter. Jag har aldrig sett så många sönderkörda, förstörda, demolerade, exploderade, totalt meningslöst kraschade bilar i en och samma film och detta i en film med ett fullständigt banalt och egentligen skrattretande torftigt manus – om det ens fanns något? John McClane (Bruce Willis) åker till Ryssland för att leta upp sin son Jack (Jai Courtney) och självklart är han halvtrasig och blodig efter tio minuter.

Denna Jai Courtney trodde jag var Sam Worthington när jag såg affischen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte fanns stålars kvar till mer än ett stort känt fejs i den här filmen. Pengarna skulle gå till annat. CGI och sprängdeg. Typ.

Jag kan inte säga att jag retar mig på nåt speciellt på filmen, den är bara snabbt bortglömd action helt utan substans men det känns lite omodernt att dra in ryssarna i ploten. Det luktar åttiotal. När ska vi få se amerikanerna sparka rumpa i Nordkorea – på film alltså?

Filmen:

Att gå på bio själv: