LUCKA #21: HAPPY CHRISTMAS

Alltså, helt ärligt, går det att misslyckas med en film som har Anna Kendrick, Melanie Lynskey och Lena Dunham i huvudrollerna? Om man dessutom lägger till att filmen är skriven och regisserad av mumblecorekungen Joe Swanberg OCH att dennes ytterst charmige tvåårige son Jude är med i filmen och får improvisera i en hel del scener. Nej precis, det går inte att misslyckas.

Jenny (Kendrick) har precis separerat från sin pojkvän och behöver nånstans att bo. Hon får flytta in hos Kelly (Lynskey), hennes man Jeff (Joe Swanberg) och deras son Jude och det är ett samboskap som inte funkar alldeles smärtfritt.

Jennys bästa kompis Carson (Lena Dunham) försöker få henne på bättre humör genom att bjuda med henne på fester men av nån anledning urartar det alltid, Jenny blir för full, knullar med nån random dude på toaletten, röker på, gör bort sig och glömmer det hon lovat – något som gör Kelly mer och mer frustrerad. Hon är en ordentlig hemmamamma och klarar inte av en massa knas i hemmet.

Som vanligt när det vankas Joe Swanberg-filmer (exempelvis Drinking Buddies och Nights and Weekends) så är det inga stora yviga jättehändelser filmen kretsar kring, här är all fokus runt relationerna och hur man hanterar dessa. Oftast är det mer än tillräckligt intressant för en hel film tycker jag. Happy Christmas gav mig en mysig stund i TV-soffan men filmen är ändå så pass lättglömd att den inte kan få högre betyg än en stark trea. Inte så pjåkigt det heller, faktiskt.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

DEN ENGELSKA ROMANTIKERN

How to make love like an Englishman. Some kind of beautiful. Den engelska romantikern. Teach me love. Kärt barn har många namn men gäller detsamma på filmer som begåvats med ett pärlband av titlar. Är detta en ”kär” film?

Efter att ha sett busskrocken Urge med Pierce Brosnan i en ledande roll kände jag ett desperat behov av att se honom i en mer ”normal” roll i en ”vanligare” film för att få tillbaka lite av den grundrespekt jag ändå har för karln. Och se, min sluga baktanke gick hem!

Här spelar Pierce Brosnan Richard, en poesiprofessor på Camebridge med förkärlek för romantiska författare och när han går igång och energiskt orerar om passion i skrift sitter salens alla kvinnliga studenter och trånar. Tänk lektionsscenen med Indiana Jones och tjejen som skrivit ett meddelande på ögonlocken. Ta det gånger hundra. Typ.

Kate (Jessica Alba) är en av dom trånande tjejerna men det hennes klasskamrater inte vet är att hon dejtat sin lärare ett halvår och att det börjar bli dags för honom att träffa resten av hennes familj. Som systern Olivia (Salma Hayek) till exempel, den undersköna kvinnan Richard precis flirtat med i en bar. Han kan liksom inte låta bli då han är en ”romantiker” ut i fingerspetsarna.

Det är såklart upplagt för komplikationer, för relationsbergochdalbanor MEN kanske inte på det sätt man först trott. Dialogen är riktigt fräck och det är härligt att se både Salma Hayek och Pierce gå loss ordentligt både verbalt och i fysiskt ”överspel” i vissa scener.

Jag skulle säga att filmen är VÄLDIGT sevärd trots det kanske låga betyget. Det blev en trea på grund av att det är en film jag glömde strax efteråt men under tiden jag såg den var jag mycket underhållen.

 

DAVID WINGO-TISDAG: MANGLEHORN

A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.

AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.

På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.

DAVID WINGO-TISDAG: ALEX OF VENICE

Alex (Mary Elizabeth Winstead) jobbar och hennes man George (Chris Messina) är ”hemmapappa” med sonen Dakota (Skylar Gaertner). Jag skrev hemmapappa inom citationstecken eftersom det kanske inte är riktigt hela sanningen. Dakota är nämligen tio och George drömmer om ett liv som konstnär, därför är han inte helt nöjd med tillvaron som städare/kock/ föräldramötesdeltagare/alltiallo till svärfar Roger (Don Johnson) som också bor med dom i huset.

Roger var med i en TV-serie för länge sedan (kanske möjligtvis en liten blinkning till Miami Vice?) och drömmer om att få en roll på en teaterscen. Men han är vimsig och glömsk och har svårt att komma ihåg sina lines men han lyckas i alla fall få en liten roll som gammal butler, en roll han är mycket stolt över.

Hemma får George nog. Han behöver en time out. Han behöver vara ifred och tänka. Kvar blir resten av familjen som ska försöka få vardagen att fungera utan det där navet dom tagit för givet.

Alex of Venice är en såndär fin liten film som liksom knackar en på axeln och säger ”hejhej, här är jag och nu ska vi gå sida vid sida i nittio minuter sen får du klara dig utan mig” och man tittar upp och ler lite till filmen bredvid en och säger ”hej, vad mysigt, nu är vi tillsammans en stund och det räcker jättebra för du gör mig glad i magen under tiden”.

Chris Messina regisserade, David Wingo komponerade ett jättefint score som förhöjer stämningen hela filmen igenom och Mary Elizabeth Winstead är sjukt jävla bra!

Fler David Wingo-filmer finns här.

 

THE LONGEST WEEK

Tre bra skådespelare, ett välskrivet manus, New York-vyer och Woody Allen-jazz i bakgrunden, vad mer behöver man en vardagkväll framför TV:n? För egen del är svaret: ingenting. The Longest Week är film som gör mig tillfredsställd på alla plan, i alla fall när det pratas om romcomdrama.

Conrad Valmont (Jason Bateman) är enda arvingen till ett hysteriskt emperium och trots att båda hans föräldrar är i livet behöver han inte lyfta ett finger för att få sin veckopeng som vida överskrider vilken normal årslön som helst. Han bor på det mycket luxuösa Manhattan-hotellet som pappan äger, har typ en helt egen våning – och han lever från hand ur mun eller vad det nu heter.

Vackra damer frotteras i hans svindyra sidenlakan, det är fester, glamour, materiell lyx av alla de slag och det enda han inte riktigt får kläm på är det här med kärleken. Kvinnor som attraherar honom är alltid upptagna och kvinnor som blir attraherade av honom är inga han egentligen vill ha, annat än några timmar eller nån dag eller så. Men så ser han Beatrice (Olivia Wilde) på tunnebanan med långa lösögonfransar läsande Sense and sensibility och han blir blixtbetuttad, så betuttad att när det visar sig att hans bästa (och enda?) vän Dylan (Billy Crudup) dejtar just denna Beatrice så kan han inte hålla tassarna borta. Det kan å andra sidan inte hon heller och det är starten på en hel del…oreda. Att föräldrarna dessutom beslutar sig för att inte ge Conrad ett öre mer är ett annat gruskorn i maskineriet och början på en väldigt lång vecka för Conrad Valmont.

Jag tycker om den här filmen, jag tycker den är underhållande och snyggt gjord på alla sätt OCH det gör inte saken bättre än att det är tre av mina favoriter i huvudrollerna. Ett sevärt filmtips i höstmörkret!

THE REWRITE

Det är konstigt det där med Hugh Grant-filmer, ibland kan jag få ett sug efter dom fast jag egentligen inte förstår varför.

Hugh Grant är en skådis som i princip alltid ”spelar Hugh Grant” så på nåt sätt vet man alltid vad man får när hans namn finns med på rollistan, ändå, naaah, det gäller inte riktigt om man ser till filmerna i sin helhet.

The Rewrite till exempel. Låter ju asmysig på pappret. Hugh Grant är en ”gammal” författare som sitter fast i skrivandet och istället mer eller mindre tvingas ta ett jobb som lärare åt en grupp manusskrivande elever. Men han är inte så vidare värst trevlig – MEN han är charmig, såklart, han är ju Hugh Grant – och det är ungefär vad filmen går ut på. Precis, det är lika menlöst som det låter när jag skriver.

Till sin hjälp har Hugh Marisa Tomei, J.K Simmons (har han någonsin en dålig dag på jobbet?) och Allison Janney (har HON någonsin en dålig dag på jobbet?) och vad gäller den kvartetten finns det inte mycket att klaga på. Ändå är filmen märkvärdigt blek. Så pass blek att den i långa stunder känns helt onödig att titta på. Hugh är Hugh, han stammar, är sur, ler och har bångstyrigt kortklippt hår, yada yada, vi kan den grejen.

Personkemin som hade behövts för att man skulle tro på honom och Marisa Tomeis rollfigur som ett framtida par lyser med sin frånvaro. Sa jag att filmen är blek?

100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS

Den här currygula postern har dykt upp lite här och där sen filmen kom. Först på Malmö Filmdagar 2014 (men den lockade inte mig), sen på bio (men den lockade inte mig), sen på Itunes (men den lockade inte mig) och nu på Netflix.

Den lockade inte mig nu heller, jag började faktiskt se den på grund av ett felklick, men jag lät det vara för skillnaden mellan att en film inte lockar av någon diffus anledning och att den inte lockar på grund av att jag tror den är jättedålig är inte samma sak. Vissa filmer har liksom ingen utstrålning – hur gul postern än är.

Men nu är filmen alltså sedd och Lasse Hallström har på Lasse Hallströms karaktäristiska sätt guidat mig från Bombays bakgårdar till Paris förorter och dessutom gjort mig småhungrig på kuppen. Han är bra på det där Lasse, att med varma kamerafilter och skådespelare med vita tänder få mig som tittar att känna nån slags inbjudande myssnällisklump i magen, även om jag tycker han lyckats bättre i många andra filmer än denna. Det här är nämligen en film som redan från början visar att HÄR kommer man inte få se ond bråd död eller misslyckanden, det här är alldeles-lagom-feel-good från början till slut och ingenting händer som jag inte kunde klura ut efter förste fem minuterna.

Det är klart jag kan se en sånhär film, frågan är väl snarare varför? Det är ingen som helst utmaning, den kräver ingen känsloinvestering eller ens koncentration, jag sitter där och liksom bara…tittar. Visst är det maffiga matscener men det gör inte filmen mer intressant. Helt enkelt, filmen lockade mig ungefär lika mycket som jag på förhand trodde. Ibland har man rätt, ibland har man fel. Lev med det.

LA BELLE ET LA BÊTE

Skönheten och odjuret, den tecknade Disney-versionen, är så himla fin tycker jag! Jag har sett den tusenmiljarderstjärnstopp gånger, nåja, nu överdrev jag en smula men många är det. Jag gillar historien, känslan, färgerna och musiken!

Av dessa fyra är det endast musiken jag får tänka bort för den franska versionen av Skönheten och odjuret (från 2014) är ingen musikal, det här är ett rent fantasy-kärleks-sago-drama-äventyr.

Med en budget på hela 35 miljoner euro visar regissören Christophe Gans att det går att göra film även i Frankrike så varenda litet euro-öre syns i bild. Jävlar i min lilla låda alltså, det här är SNYGGT och det är snyggt på det där scenografikreativa sättet som gör att man sitter och tittar och faktiskt inte vet vad det är man ska få se härnäst. Balla scenlösningar, otroliga miljöer, det är MUMS FILIBABBA för ögonen helt enkelt!

Jämfört med den tecknade versionen så är historien omskriven en del, exakt hur tänker jag inte skriva här men skillnaderna gör att det känns som att det här är en film som står helt på egna ben oavsett likheterna i titel och i huvudfigurer. Léa Seydoux spelar Belle och det är Vincent Cassel som får ikläda sig den håriga rollen som Odjuret OCH den mer slätrakade prinsen.

Efter att ha hamnat i diskussion om detta vid handfull tillfällen känns det som att jag är en av få filmintresserade personer som inte riktigt kan se storheten i Vincent Cassel och hans ”utstrålning”. Jag blev till och med kallad ”idiot” en gång för att jag inte tyckte han var snygg i Black Swan! Nåja, idiot eller inte, jag står för att jag tycker att han är rätt aurafattig och jag känner samma sak i den här filmen. En mer karismatisk man i denna roll hade höjt filmen ett snäpp till i mina ögon. Léa Seydoux är däremot som klippt och skuren att spela den lite buttra Belle med skinn på näsan. Hon är jättebra!

Att filmen är så infernaliskt snygg gör att jag jackar upp den från den starka trean jag först tänkt ge den. Det här är matinémys på hög nivå, perfekt för en mörk höstig kväll. Eller en regnig sommarnatt. Om det nu kommer nån sån.

PARASYTE: PART 1

Herregud, vad ÄR det här? Hahaha! Så galet kul att springa på filmer som denna och sen faktiskt också SE den!

Efter lite fix och trix och hjälp från the internetz hamnade den i min dator och höll mig sällskap en ljummen kväll på balkongen. Jag tror att när filmsommaren 2016 ska summeras kommer denna upplevelse att vara en av dom mer minnesvärda.

Filmen Parasyte: Part 1 är baserad på Mangaserien med samma namn och den handlar om en 17-årig kille som heter Shinichi Izumi. Han bor med sina föräldrar i en lugn förort till Tokyo och ligger i sin säng och lyssnar på musik som vilken vanlig kväll som helst. Men just den här kvällen är allt annat än vanlig. Maskliknande varelser har nämligen intagit/hamnat/ramlat ner på/dykt upp på Jorden och dom tar sig in i människors kroppar via öronen då det är hjärnan som är målet.

Shinichi smala lycka är att han lyssnar på musik med hörlurar! Parasiten kommer nämligen inte in i örat utan gör ett försök genom näsan men hinner inte ta sig in innan Shinichi panikslaget slår bort varelsen. Parasiten är dock inte bara äcklig utan även envis som tusan så han gör ett tredje försök – GENOM ARMEN! Och ja, den lyckas! Parasiten ”tar över” hans hand och får därför namnet Migi som är det japanska ordet för höger.

Migi blir liksom som en egen figur även om han sitter fast i Shinichi. Han har sin egen personlighet, sina egna tankar och viljor och lika äckligt som det är i början på filmen att tänka sig att man själv hade ett öga på pekfingret och en mun i handflatan och nån som PRATADE med en och levde sitt eget liv via ens egna kropp lika nästan….mysigt…..kändes det till slut. Det kan ju bli som att ha en kompis med sig, always, liksom. Men hur mysigt det än känns, parasiterna är vidriga jävlar och lever på människor. Dom måste stävjas! Hela människosläkten riskerar ju att dö ut annars.

Filmen är klafsig och blodig och effekterna är jättesnygga. Jag får se sånt jag aldrig sett förut och sitter på balkongen och klappar händerna så smått ibland. Ler gör jag mest hela tiden. Storymässigt är filmen kanske inte nån höjdare men effekter och stämning gör att den slår över på en fyra. En film att minnas med glädje helt enkelt och nu ska jag givetvis försöka leta upp Part 2.

Stephen King-tisdag: BIG DRIVER (2014)

Precis som Tills döden skiljer oss åt så är dagens film baserad på en av novellerna i Stephen Kings bok ”Full Dark, no stars” och utan att ha läst den kan jag drista mig till att säga att Big Driver inte är en av hans bättre noveller. I vilket fall är det en redigt usel adaption och det märks att den är gjord som en TV-film.

Det som gjorde att mina ögon drogs till filmen var – förutom att den passade in i temat – dom tre kvinnliga skådespelarna: Maria Bello, Olympia Dukakis och I love rock´n´roll-rockarn Joan Jett! Skön kombo va? Rätt otippad, eller hur?

Var dom bra då? Nej. Inte alls faktiskt. Inte ens Maria Bello som normalt sett alltid levererar på högsta nivå. Till deras försvar ska dock sägas att dom har noll och ingenting att jobba med, det är ett riktigt skruttmanus.

Maria Bello spelar författaren Tess Thorne som är inbjuden till ett bibliotek för att prata om sina böcker. När det är dags att gå hem får hon ett råd av bibliotikarien att undvika en viss väg hem och hon lyssnar, ställer in GPS:en på en annan väg och åker. Halvvägs hem kör hon över spikförsett virke som ligger mitt på vägen och får givetvis punka och såklart är hon i ingen-mobiltäckning-outbacken med endast en nedgången mack som sällskap.

Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar eftersom Tess givetvis får hjälp (haha, nääää) av en tjock (haha, nääää) hillbilly (haha, nääää) och man behöver inte vara Einstein för att fatta att han det var han som lagt virket på vägen (näääää?!?), att han inte vill henne gott (haha, vaaaaa??) och att han kommer våldta henne vid första bästa tidpunkt (näääää, inte va? Joooo…). Det ENDA lilla som förvånar mig med filmen är att GPS:en kan prata, alltså föra en konversation, svara på tilltal och komma med egna funderingar. Detta verkar dock inte få Tess att höja på ögonbrynen…..?

Filmen är dum, trist och helt meningslös men inte dum, trist och meningslös att jag blir nyfiken på att läsa novellen för att se om den är bättre.

 

 

.

Nya Stephen King-tag nästa tisdag!

Stephen King-tisdag: TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT (2014)

Finns det något som heter Det Perfekta Äktenskapet? OM det finns och det skulle skrivas om det i nån glossy tidning så skulle Darcy och Bob Anderson (Joan Allen och Anthony LaPaglia) kunna agera poster-couple.

Dom har varit tillsammans hela livet och är väl nånstans i 57-60-års-åldern skulle jag tro med tanke på åldern på barnen. Tre barn blev det, två söner och en dotter, välartade, stadgade, schyssta. Dom är så pass omtänksamma att dom till och med ordnar en fest för att kunna hylla sina föräldrar. Fint så man dör lite inombords.

Självklart förstår jag att allt inte står rätt till med denna lilla familjen, att det kommer dyka upp surt smolk i glädjebägaren, att det ligger både en liten hund, räv och schizofren lurifax begraven MEN i det här fallet är jag glad att jag inte läst Stephen Kings novell med samma namn som finns i boken Full Dark, No Stars. Jag är glad att jag inte tagit reda på nån info alls faktiskt. Även om jag fattar premisserna så blir filmen sjukt spännande när jag inte på förhand vet allt. Alltså, den ÄR sjuuuukt spännande. Och samtidigt, jag erkänner, jag får himla ont i magen också. Det här med att bli grundlurad av en familjemedlem ligger lite för nära mitt privatliv för att jag ska kunna titta och tänka att det ”bara är en film”.

Joan Allen har stramat till ansiktet en del och jag tycker det är synd, det gör att hon har vissa svårigheter att uttrycka känslor med just den kroppsdel man ser oftast och mest i närbild. Tänka sig, biologiskt nervgift har EN nackdel i alla fall, vad än alla injektionsfans försöker tuta i oss skeptiker.

 

 

 

Lite kuriosa för den intresserade.
När Kings bok Full Dark, No Stars kom ut 2010 bekostade bokförlaget en filmtrailer för varje novell i boken, alltså fyra stycken. Trailern som gjordes för A good marriage regisserades av Tomas Nordström och Henrik Gyllenskiöld och det var Tomas Nordström själv som hade huvudrollen. En svensk remake kanske vore kul?

ADULT BEGINNERS

Bröderna Duplass jobbar hårt. Brorsan med dom elaka ögonen, Mark, syns i filmer som Tammy, The Lazarus Effect, Zero Dark Thirty och Humpday (och i TV-serien Togetherness såklart) och brorsan med dom snälla ögonen, Jay, spelar Josh i TV-serien Transparent. Tillsammans skriver dom manus på löpande band OCH dom har ett produktionsbolag med det fantasifulla namnet The Duplass Brothers Productions som ligger bakom en MÄNGD filmer. En STOR mängd för att vara exakt. Dagens film till exempel, Adult Beginners.

Det finns nåt igenkännande i alla filmer som Duplass-bröderna på ett eller annat sätt är inblandat i och det är ett slags enkelhet, en indie-känsla MEN med väldigt välskrivna och rappa manus. Adult Beginners är inget undantag.

Här är det Jake (Nick Kroll) som satt sig själv och alla han känner i skiten genom att ha trott på en ny uppfinning och fått andra att investera i den och sen gick allt åt helvete. Han tvingas mer eller mindre flytta/fly från sitt hem och har ingen annanstans att ta vägen än att våldgästa sin syster Justine (Rose Byrne) och försöka övertala henne och hennes man Danny (Bobby Cannavale) att få krascha på soffan ett par månader. Justine är gravid med deras andra barn och sonen Ted är tre. Hela livssituationen för den enormt egocentriske Jake blir således upp och ner, tidiga mornar med morgonpigg systerson, familjemiddagar, att behöva skärpa sig och vara social och tvingas tänka på någon annan än sig själv.

När filmen börjar (och en bit in) är jag så extremt irriterad både på Jake och Danny att hjärnan håller på att kapsejsa. Det ryker ur öronen när jag ser oansvariga lillebrorsbeteenden, jag tycker det är så sjuuukt ocharmigt och extremt oattraktivt. Sen fattar jag JU att det är en del av historien, att männen kommer och ska växa upp och se sitt eget ansvar i det som sker…MEN….det behöver inte betyda att det är en ”rolig” väg dit.

Å andra sidan är det nog inte tänkt att filmen ska vara en komedi, det är mer ett drama med stråk av svart humor och snabb-snackad komisk tajming, väldigt underhållande i sina stunder. Nick Kroll växer in i rollen som Jake och det är mysigt att se det i verkliga livet äkta paret Rose Byrne och Bobby Cannavale tillsammans. Sevärt, trevligt, tänkvärt, charmigt och ibland med en bismak av ångestklump i magen OCH återigen dyker Jason Mantzoukas upp i en bra biroll!

5 TO 7

En film kan bygga upp nästan vilken värld den vill och jag köper den så länge den är konsekvent inom dess egna ramar.

Låter det flummigt? Ja, kanske, men jag tror att du förstår. Om inte, låt mig förklara.

I den här filmen spelar Anton Yelchin Brian. I filmens inledande minuter presenteras Brian av en berättarröst – hans egen – som förklarar att Brian är en enstöring, en ung man som föredrar sitt eget sällskap framför vänner, som egentligen är ointresserad av allt bortom böckernas och skrivandets värld. Han drömmer om att bli publicerad i en tidning, skickar in texter, blir ständigt refuserad men ger inte upp. Däremot har han frivilligt gett upp ett socialt liv med allt vad det innebär då han är helt dedikerad tills sitt ”kall” och i det stora hela endast håller sig inom hemmets fyra väggar.

Allt är fine så långt. Jag förstår vem Brian är, inga problem.

Men en dag är Brian ute och går. På andra sidan gatan ser han den vackraste kvinna han någonsin sett. Brian själv är ingen skönhet och knappast någon van flirtare men han går i alla fall över gatan och ställer sig bredvid den rökande mörka kvinnan och vips halar han fram en cigarett ur jackfickan och röker den som om han aldrig gjort annat.

Berättarrösten förklarar att kvinnans cigarett doftar av ett spanskt eller franskt märke och eftersom han inte kan spanska så tilltalar han kvinnan på franska. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT. Och kvinnan svarar. Och flirtar tillbaka. Åmar sig och kråmar sig och ser man till personkemin så känns Brian som en tonåring och kvinnan Arielle (Bérénice Marlohe) som en världsvan och mogen dam, ändå klickar det – tydligen – och Brian känns helt….lugn. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT.

Själv sitter jag i soffan med en pinne i röven och väser app-app-aaaaaapppp! ALDRIG I LIVET att jag köper det här!! Hela historien står och faller med att den värld filmen utgav sig för att vara inte är konsekvent. Det är helt olika vintergator här. Jag köper inte kärlekshistorien för fem öre, eller vad det nu är, för dom pratar mest, det är inte så väldans mycket action, inte framför kameran i alla fall.

E.T är mer trovärdig som film än denna.

99 HOMES

Förutom döden så finns det ingenting som berör mig lika starkt som människor som kämpar för sin dagliga överlevnad men ändå inte har utan tak över huvudet.

Det är liksom det värsta jag kan tänka mig, att mitt hem, min bostad, mitt skydd mot världen, min safetyzone, skulle tas ifrån mig, jag får hjärnfrys när jag tänker på det. Därför kan man säga att dom inledande tio minuterna i den här filmen nästan tog kål på mig och sen blev det banne mig bara värre.

Dennis Nash (Andrew Garfield) bor med sin mamma och sin son i ett hus som familjen ägt väldigt länge. Han hankar sig fram som multitalang inom hantverkarskrået men som vanligt (höll jag på att säga) är det lätt att bli blåst på lönen om man jobbar åt byggfirmor utan moral och åt kunder som saknar täckning på banken. Dennis mamma Lynn (Laura Dern) jobbar extra på hemmaplan som hårfrisörska för att dryga ut ekonomin men jag får inte känslan av att pengarna rullar in direkt.

Så en dag knackar Rick Carver (Michael Shannon) på dörren. En annan hade fan inte öppnat om jag sett honom i dörrögat oavsett vad han ville, han kunde stå där med två dussin röda rosor, aldrig att jag öppnat! Han ser så brutalt stenhård ut den mannen. Usch alltså. I den här filmen är han hårdast av dom hårda, totalt skrupelfri i sin målsättning att köpa upp bostäder av folk som av en eller annan anledning blivit vräkta.

Den här filmen har så mycket som är bra, som är hjärtskärande, som är ångestskapande, jobbigt, mänskligt, förståeligt att jag faktiskt inte kan göra annat än att totalt kapitulera inför den. Människor som förlorat allt är tacksamma ”kap” för dom som använder pengar som maktmedel. Hemskaste sortens förlorare och vidrigaste sortens girigbukar. Fan vad jag hatar´t! Filmen däremot, jag älskar varenda sekund av den! Jag älskar till och med scenen när Andrew Garfield hulkar inför det ”skitjobb” han tvingas göra. Som sagt, har man bara stålars kan man alltid slippa undan det som ”sämre människor” kan fixa åt en.

Jag och Steffo pratar om den här KANONFILMEN i avsnitt 33 av podcasten Snacka om film.

FEM TRAPPOR UPP

Ruth och Alex Carver, ett gammalt strävsamt par (Diane Keaton och Morgan Freeman), har bott i sin lägenhet vid Brooklyn Bridge i fyrtio år men vill flytta. Dom tycker kanske dom är för gamla för att bo fem trappor upp? Dom tycker kanske att dom vill se nåt annat genom fönstren? Eller….dom tycker kanske bara att det måste hända nåt?

Precis lagom när lägenheten är ute på marknaden och ska visas (av den jobbigt överexalterade mäklaren spelad av Cynthia Nixon) intar en presumtiv terrorist (och självmordsbombare?) Brooklyn Bridge. Det rapporteras om detta på nyheterna dygnet runt och man kan väl inte säga att det trissar upp priset direkt.

Makarna Carver är barnlösa och lever i stort sett för sin hund Dorothy – och varandra såklart. Dom är avundsvärt kära i varandra fortfarande och visar en respekt för sina olikheter som man sällan ser hon människor som varit gifta med varandra ett helt liv.

Att ploppa in Diane Keaton och Morgan Freeman i denna typ av oldies-romantiska drama är naturligtvis perfekt, det finns ingenting att reta sig på med dessa två och dom är mysighet personifierat på nåt vis. Hela filmen flyter på utan minsta tuggmotstånd och smak, den är lite som ljummet vatten mot normalvarma händer. Mer tidsfördriv än underhållning.