Skräckfilmssöndag: DEATH NOTE (2017)

Vad skulle du göra om du fick en anteckningsbok i din hand där du kunde skriva vilket namn du ville och vilken dödsorsak som helst och din anteckning blev sann? Människan i frågan dog och den dog exakt på det sätt du önskat. Man skulle kunna säga att du då fick chansen att leka Gud. Skulle du gilla det? Kanske prova ett par namn ”bara för att”? Skulle du kunna sluta sen eller skulle du börja välja ut dömda brottslingar, pedofiler, andra galningar? Hämnas på folk som betett sig allmänt illa?

Light Turner (Nat Wolff) sitter på sitt rum med just den där anteckningsboken i handen. En varelse vid namn Ruyk (Willem Dafoe) är på besök i hans klassrum under kvarsittningen och förklarar läget. Light får behålla boken ett tag men det finns många regler att förhålla sig till. Light lyssnar samtidigt som han ser ut genom fönstret att tjejen i klassen som han gillar – Mia (Margaret Qualley) – än en gång blir tokmobbad av en idiot och Light bestämmer sig för att testa bokens kraft. Idioten får ett namn och Light lägger till ”halshuggning”. Sagt och gjort. Bara minuter senare är han död och huvudet ligger en bit bort på asfalten.

Självklart, THE SHIT GOES DOWN, annars hade det inte blivit en film och jag tycker historien är intressant ända in i mål. Kanske inte skräckfilmsläskig men otäck i tanken är den allt. Alla som får makt verkar vilja hålla i den känslan med näbbar och klor PLUS att lite makt inte verkar räcka. Mycket vill ha mer och mer vill ha ännu mer, vill ha allt. Och vem bestämmer i slutändan vem som är ond och god?

Nästa vecka kommer en annan typ av skräckfilm här på bloggen. Tills dess kan du kolla in dagens film på Netflix.

GOLDEN EXITS

Vad kan man lära sig av att se den här filmen? Ha aldrig en ung, vacker, livsbejakande tjej i närheten av din äkta man om du lever i ett kärlekslöst och allmänt trist äktenskap. Det blir bara knas.

Emily Browning är i mina ögon en av dom allra vassaste unga skådespelerskorna och just därför blir jag förbannad när hon får (tar) en roll som endast innebär att hon ska bita sig i underläppen och fästa den sugande blicken i fjärran för att på så sätt vispa om trötta mäns….hormoner.

Bra skådespelare i rollistan hjälper inte ett jota, Golden Exits var bara blaj. Och återigen gör regissören och manusförfattaren Alex Ross Perry mig besviken med en film som på pappret verkar toppen men som i realiteten är ungefär lika intressant som innehållet i en använd tepåse (förra filmen var Queen of earth).

Hej och hå. INTE värd hyrpengarna på Itunes.

EUPHORIA


När Alicia Vikander teamar upp med regissören som gjorde henne till den hon är (ja, jag hävdar fortfarande att rollen som Erika i Hotell är den bäst skrivna rollen Alicia fått till dags dato – även om hon gjorde det jättebra även i Till det som är vackert), Lisa Langseth, så är det klart att jag hajar till.

Tredje gången gillt i samarbeten, det är klart dom känner varandra bra vid det här laget. Så pass bra att det är Alicia Vikanders produktionsbolag Vikarious Productions som står bakom Euphoria med manus och regi av Lisa Langseth.

Historien handlar om systrarna Ines (Vikander) och Emelie (Eva Green) och om en resa som visar sig vara den sista dom gör tillsammans. Emelie är svårt sjuk och det vet lillasyster Ines inte om. Inte heller vet hon om storasysters mål med resan men det ska hon – och vi som tittar – snart bli varse.

Kanske har du redan läst dig till vad filmen handlar om, kanske inte, men hur som helst vill jag inte spoila något här. Jag vill hellre att du tittar på filmen för jag tycker verkligen att den är VÄRD att tittas på.

Filmens ”svaghet”, som verkligen inte är en svaghet men som säkert klassas som en i boxoffice-mått mätt, är att den är tung, alltså – faktiskt – jättetung. Precis som i Hotell behandlas här riktigt svåra djupa frågor men där Hotell bjöd på en berg-och-dalbana i känslor och ibland var sådär skönt lättsamt och dråpligt rolig där tar Euphoria sig själv på stort allvar från början till slut. Inget fel i det MEN det kanske inte gör att den lockar några stora skaror att köpa/hyra den? Tyvärr, måste jag tillägga, för denna typ av film är oftast givande och ger minnen för livet men man måste också ge av sig själv för att nå dit. Man måste orka släppa in den och det är inte alltid man gör det. Inte jag heller.

Jag som normalt sett inte är något fan av Eva Green måste passa på att ge henne all cred och alla applåder jag kan för hennes insats. Herrejesus vad bra hon är här! Hon, Alicia och Charlotte Rampling är skådespelarna filmen är upphängd på och denna stabila trio fixar detta utan minsta problem – och utan smink! Det slog mig efter ett tag hur skönt det var att se dessa kvinnor i närbild och dom är helt….rena. Filmen blir på nåt sätt ännu mer mänsklig när dom bjuder på varenda por, varenda rynka, varenda ryckning som finns i ansiktet. Jättefint.

Betygsmässigt står filmen och vajar mellan en stark trea och en fyra men jag tror den får landa på en trea trots att jag känner mig lite snål. En mycket BRA film är det hur som helst och jag hoppas den når ut till filmtittare både här i Sverige och annorstädes. Den är verkligen värd det.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Igår skrev jag om Kärlek över haven med Alicia Vikander och imorgon kommer ännu en film med henne i huvudrollen, dock i en heeeelt annan genre. 

KÄRLEK ÖVER HAVEN

Håll i hatten och stoppa tummen i mun för nu blir det Alicia Vikander-bonanza här på bloggen i dagarna tre! Det hör nämligen inte till vanligheterna att en stor svensk skådespelare är aktuell med tre filmer samtidigt och inte vilka tre filmer som helst. Det här är tre filmer som visar på olika sidor av Vikanders skådespeleri, tre helt olika genres.

Men vi börjar idag med filmen som fått den patetiska svenska titeln Kärlek över haven. Har det nåt med hennes förra film Fyren mellan haven att göra? Ska hon ”bli en Mel Brooks eller Goldie Hawn” då varje film säljs in som något likadant? Det våras för… blev Mel Brooks signum, Tjejen som… blev Goldie Hawns. Alicia Vikander riskerar att fastna i havet…-filmer och DET är inget plus. Originaltiteln på dagens film är Submergence och varför den inte hade kunnat heta det även i Sverige övergår mitt förstånd.

Den tyske regissören Wim Wenders är känd för en hel del stora titlar: Himmel över Berlin, Paris, Texas och Faraway, so close (In weiter Ferne, so nah! eller Fjärran, så nära! som den heter på svenska) för att ta några exempel. Han gjorde även en film 2015 som heter Every thing will be fine som jag varit nyfiken på ett tag men inte sett än. Nu har han alltså satt tänderna i J.M Ledgards roman Submergence och gett huvudrollerna till Alicia Vikander och James McAvoy.

Dom spelar Danielle Flinders och James More som blir förälskade i varandra och när James hålls fången av jihadister i ena änden av världen och Danielle dyker utanför Grönland hålls denna kärlek vid liv med hjälp av minnen och längtan. Det är så jag uppfattar filmen i alla fall. Den är lite ”hoppig” kan man säga då historien gungar fram och tillbaka genom nutid och dåtid och jag kan säga att för egen del är detta ofta ett berättarsätt som inte funkar så bra. Jag kommer liksom ur fokus hela tiden, man tillåts aldrig koncentrera sig i bara det man ser utan måste hela tiden vara beredd på att tas ur kontexten och acklimatisera sig någon annanstans.

Tyvärr, för filmen och för mig, är det därför det känns som att ingenting funkar. Jag känner noll kemi mellan Vikander och McAvoy och det är ju också något som är rätt viktigt i en kärleksfilm. Trovärdigheten. Glöden. Passionen. Var för sig tycker jag dock att skådespelarna gör vad dom kan och jag skyller denna jättemiss på dålig personregi, inget annat. Båda två är alldeles för bra skådespelare för att inte kunna spela mer förälskade än dom gör här. Men filmen, alltså filmen, den kan man både ha och missta. Att se Alicia Vikander agera är dock aldrig trist. Tycker jag.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Jag gav filmen en 2:a i podcasten Snacka om film men när jag satte mig ner och skrev om filmen ångrade jag mig. Det får man göra.
Imorgon och på onsdag kommer det ännu mer Alicia här på bloggen. 

JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE

Vad härligt det är varje gång man får sina fördomar på skam och en film visar sig vara något helt annat än jag på förhand trodde.

Jumanji: Welcome to the jungle var nämligen en såndär film jag svor på att inte se på bio förra året (ihop med tex Power Rangers) pga trodde det var ren larv MEN jag erkänner gärna när jag har fel och den här gången hade jag det. Jumanji anno 2017 är varken larv eller skräp, det är en mycket underhållande och framförallt smart genomförd film som ger ordet familjefilm en rejäl puss på nosen.

Kvartetten Spencer (Dwayne Johnson), Fridge (Kevin Hart), Martha (Karen Gillan) och Bethany (Jack Black) är otroligt fiffigt sammansatt och ger en dynamik till filmen som förhöjer den till något utöver det vanliga i ”ensemblefacket”. Jag hade kul från början till slut, det är bang for your bucks så det smäller om det och jag har faktiskt svårt att se hur någon kan såga den här filmen.

Det känns som en film med högt omtittningsvärde, den ger både instant gratification och tuggmotstånd och det går bara inte att inte charmas av Dwayne ”The Rock” Johnson. Dubbel negation där, jag vet, men du fattar. Han är grym. GRYM är han!

UNDER THE TREE

Här ser man vad man kan göra med ett riktigt riktigt RIKTIGT bra manus! Hafsteinn Gunnar Sigurðsson har regisserat en film som gör att jag – med kärlek – skulle vilja ge honom epitetet ”Islands Ruben Östlund” och detta med twist som gör honom kanske ÄNNU mer intressant än Ruben själv. Man får nämligen både det obehagliga vardagliga, man får den där tystnaden som blir så beklämmande jobbig men som är så smart att använda sig av rent filmiskt, man får kolsvart humor OCH man får lite våld.

Kombinationen blir i Undir trénu en härligt underhållande historia om något som skulle kunna hända i verkligheten. Den överträffar ju oftast fiktionen även om vi inte alltid vill tro det. Man tror det inte förrän man är där själv, som jag brukar säga. Nu hoppas jag inte att någon jag känner någonsin kommer hamna i Atlis (Steinþór Hróar Steinþórsson) situation även om han kanske får skylla sig liiiite själv. Att bli påkommen porrsurfande….tittande på en film med en ex-tjej….och honom själv…in full action…och filmen är kanske inspelad liiiite för sent för att exet ska klassas som ”bara” ex och inte älskarinna. Åtminstone är det så hans fru Agnes (Lára Jóhanna Jónsdóttir) ser på saken. Slår man upp ”inte glad” i Nationalencoklypedin ser man en bild på Agnes.

Agnes kastar ut Atli, den lilla dottern hamnar i kläm och Atli tvingas flytta hem till sina föräldrar. Sina rätt dysfunktionella föräldrar. Atlis bror är nämligen försvunnen. Det troliga är att han tagit sitt eget liv men då kroppen aldrig hittats vägrar mamman tro att han är död och hon har liksom fastnat i det. Samtidigt vill grannarna i radhuslängan att dom ska kapa ner ett trä som skuggar hela tomten.

Biopremiär igår! Se den! I say no more!

AFTERMATH

Postern påminner om Maggie, både i färgerna och en fårig Arnold. Det finns dock inte så värst många andra beröringspunkter än att Arnold Schwarzenegger i båda fallen spelar en pappa som hamnar i en situation som är både extremt sorglig och som kräver beslut en människa sällan behöver ta i sitt liv.

I Aftermath handlar det om en flygolycka i vilken Roman (Arnold) förlorar både sin fru och sin gravida dotter. I en parallellhandling får vi följa flygledaren Jake (Scoot McNairy) som går ner sig fullständigt efter kraschen då den hände under hans arbetspass. ”Gemene man” beskyller honom för tjänstefel, sprayar ”KILLER” på hans hus och det blir till slut omöjligt för frun (Maggie Grace) och sonen att bo kvar hemma. Samtidigt försöker Roman få ordning på liv och känslor.

Två män, två i sanning förkrossade män som båda försöker gå vidare med sina liv – dock på två väldigt olika sätt. Aftermath handlar om detta och inte så mycket mer. Och precis som med filmen Maggie, har du väntat dig en actionfylld spänningsrulle med snabba klipp och coola stunts så upplevs säkert filmen som urdålig. Tänker du dig däremot ett temposänkt känslosamt drama finns det en större chans att filmen faller dig på läppen.

Jag gillar Arnold i den här typen av filmer, jag tycker om den där instängda känslosamma farbrorn han har blivit. Sammanbiten, tyst, maffig, samtidigt förstår man allt som bubblar på insidan. Han upplevs mänsklig på ett sätt han aldrig gjorde i Rovdjuret eller Total Recall (även om jag gillade honom där också. Såklart.)

Jag inser att det inte är särskilt insäljande för filmen att skriva såhär men förbereder du dig på ett otrooooligt långsamt tempo kan det bli en riktigt bra upplevelse det här. Har du myror i brallan, bråttom till nåt eller känner för en actionfilm, välj för guds skull något annat. Alltså försök inte ens.

Filmen finns att se på Netflix.

Skräckfilmssöndag: LUST (2017)

Lisa (Magdalena From Delis) är en framgångsrik thrillerförfattare som fastnat i alkoholism och tablettmissbruk. Hon bor ensam, går regelbundet hos en psykolog och får medicin utskriven och hon har helt klart blivit utsatt för nån form av sexuellt övergrepp. Intimitet ger henne ångest och när hon försöker ta på sig själv så spyr hon rätt ut.

Lisa ser saker. Hon ser hur hon blöder mellan benen, hon ser någon vara inne i lägenheten och när hon filmar sitt sovrum så ser hon en man som tar sig in och våldtar henne i sömnen. Eftersom hon har allt på film lämnar hon över den till polisen men polisen ser bara en masturberande Lisa, ingenting mer. Vad ska dom göra? Lisa är övertygad om att det hon upplevt är sant. Hon spolar ner medicinen då hon fasar för att det är dessa som ger henne hallucinationer men….hjälper det?

Norrmännen är rätt duktiga på att producera skräckfilm och det är inga större fel på den här filmen heller. Den tar sig, som man säger. Ju längre filmen går desto mer investerad blir jag, vilket är tur då första halvtimmen ger mig rätt mycket filmskola-modell-förlänga-en-kortfilmsidé. Sevärd, blodig och ganska äcklig (i alla fall för kräsmagade).

Filmen finns att hyra på Itunes. Jag betalade 49 spänn och det var den kanske inte värd. Hälften hade räckt. Nästa söndag dyker det upp en ny skräckis här på bloggen. Håll ut!

SHOT CALLER

Ett av dom större glädjeämnena med mina filmbloggande vänners årsbästalistor, förutom spänningen över vilka filmer som får topplaceringar, är att det i princip alltid dyker upp någon film som helt tagit sig under ens egen radar. På Movies-Noirs lista dök det upp en otippad rackare på plats TVÅ – Shot Caller, en fängelsefilm som helt gått mig förbi. Eftersom jag brukar gilla fängelsefilmer var det självklart för mig att leta upp filmen och ge den en chans. Herregud. Nikolaj Coster-Waldau i LÅNGTRADARMUSCHE också! What´s not to like?

Här får vi se hur livet kan förändras i en handvändning för en skötsam familjefar som Jacob (Coster-Waldau) när han en kväll efter en parmiddag på stan kör mot rött och blir ansvarig för en olycka med dödlig utgång. Han blåser 1,0 promille och åker fast för både rattfylla och vållande till annans död och hamnar i fängelse. Länge.

Inuti fängelset blir han liksom nån annan. Gängens lagar trumfar fängelsets egna och han tvingas göra saker som är bortom hans normala kompassriktning. Som intern blir han känd som ”Money” och livet utanför måste han – mer eller mindre medvetet – förtränga. Sonen till exempel. Sonen kommer hinna bli rätt stor innan han kommer ut men vad ska han göra? Han är dömd och kan inte göra något åt saken.

Den fd stuntmannen och numera regissören Ric Roman Waugh har med Shot Caller prickat in en trio fängelsefilmer då han började  2008 med Felon och fortsatte med Snitch 2013. Habila filmer i den här genren alla tre även om grundkänslan är olika i dom alla. Den här filmens stora (och för historien rätt onödiga) plus är den orgie av ansiktsbehåring vi får se på både poliser och fängelsekunder. Rena rama julafton.

Nikolaj Coster-Waldau gör ett riktigt bra jobb med sin roll, han får kämpa på bra. Lake Bell som hans fru är också stabil. Så om jag summerar upplevelsen fick jag mig en rejält BRA film till liv som jag aldrig hade hittat utan Christians hjälp. Så TACK för tipset!

Filmen finns att hyra på Itunes för 29 kr. Värt!

MY FRIEND DAHMER

Jeffrey Dahmer är en såndär seriemördare som ”alla” vet vem det är. Eller var, han är nämligen död. Han blev, 34 år gammal, ihjälslagen av en medfånge på Columbia Correctional Institution och detta efter att 2,5 år tidigare blivit dömd till femton livstidsstraff (totalt 957 år) för sjutton mord och senare ännu ett livstidsstraff för ett mord i Ohio 1978, hans allra första.

Jeffrey Dahmer var diagnosticerad med borderline personlighetsstörning, schizotyp störning och psykotisk störning men ansågs ändå vara frisk i juridisk mening och han blev alltså seriemördare,blottare, nekrofil och kannibal som ung vuxen. Hur gick det till? Hur var hans uppväxt? Går det att förklara hans personlighet på något sätt? My friend Dahmer gör ett tappert försök då filmen visar på psykisk instabilitet hos modern och en fader som blir orolig och känner igen sig allt för mycket i sonens beteende. Att det är pappan som tillhandahåller kemikalier så att sonen ska kunna upprätthålla en ”djurkyrkogård” i ett träskjul känns mer än lovligt udda, speciellt eftersom han ser vad sonen gör, vad som finns sparat i glasburkar på hyllorna. Men det jävliga är tydligen inte alla döda och mer eller mindre sönderfrätta djur, det är att Jeffrey är allt för mycket ensam, för isolerad.

Filmen är intressant, den är välgjord och framförallt är den lågmäld otäck. Ross Lynch spelar Dahmer både porträttlikt och med inlevelse och att det är Anne Heche som spelar mamman Joyce går knappt att se. Det värsta med filmer som denna är att det finns en överhängande risk att man blir livrädd för hela mänskligheten och ja, det blir man.

TILLBAKA TILL MONTAUK

Det här med att åldras och kanske ångra sånt man gjort och inte gjort i sitt liv, det finns många filmer som behandlar den frågan. Tillbaka till Montauk är en av dessa.

Författaren Max Zorn (Stellan Skarsgård) återvänder till New York för en ”bokturné” och letar upp en före detta flickvän, Rebecca (Nina Hoss), som inte riktigt släppt taget hos honom trots att många år gått sedan se sist sågs.

Trots två bra skådespelare är detta en film som inte berörde mig ett dyft. Jag har svårt att bry mig om en tämligen oempatisk och egoistisk Max, hans navelskådande är totalt ointressant och Rebecca beter sig som en stereotypisk kvinna i denna typ av film. Inget nytt under solen alltså. Att se eller inte se, det spelar ingen roll. Den är dock inte värd hyrkostnaden på Itunes.

THE HURRICANE HEIST

Efter den fruktansvärda inledningen fortsätter den fruktansvärda filmen. Historien börjar för 25 år sedan när två små bröder, fruktansvärt dåligt (över)spelade av skådespelare jag inte ens tänker bemöda mig att namnge, får se din (över)spelande pappa omkomma i en orkan med flygande bilar, hus, skräp och träd som är så dåligt CGI:ade att det ser ut som scener ur Pixels. Fast där var ju tanken att det skulle vara pixligt och halvkackigt gjort. Här är det bara….B.

Sen fortsätter filmen med att 25 år har gått och att den ena brodern (såklart), Will (Toby Kebbell) ska leka hjälte och överbemanna både rånare och orkan med pappans död i ”färskt” minne. Lite kvinnlig fägring får vi i Casey (Maggie Grace) men att bara skriva in en kvinna i manus hjälper inte för god karma, det är sen gammalt.

Det har gått 22 år sedan Twister hade biopremiär och effekterna i den filmen håller bättre än i The Hurricane Heist. Det här är nämligen en film som i mina ögon är helt OBEGRIPLIG att den får biopremiär. Det här är en B-film. Det här är en katastroffilmernas Sharknado. Så. Jävla. Illa. Är. Det.

 

 

Filmen har biopremiär idag, i alla fall i Stockholm. Mitt råd: lägg inte dina skattade pengar på den här skiten! 

UNFORGETTABLE

Det finns alltså schackspel som består av salt- och pepparströare som schackpjäser. Fan va smart! Det är kanske inte meningen att just denna inredningspetitess är det man ska minnas bäst av filmen Unforgettable men likväl, så är det.

Julia (Rosario Dawson) är tillsammans med David (Geoff Stults) som har en dotter tillsammans med exfrun Tessa (Katherine Heigl). Tessa gillar inte att ha delad vårdnad om dottern Lily och hon tycker definitivt inte om att Julia tar hand om henne. Tessa gör vad hon kan för att slå split mellan Julia och David och det är inget snack om att Tessa skulle vilja ha sin före detta man tillbaka. David verkar dock noll procent sugen på det.

Tessa kammar sitt blonda hår jättehårt bakåt så det blir en extrem backslick i stram tofs och det är ett enkelt sätt att visa att hon är en ond människa. Julia har mjuka utsläppta lockar och en öppen blick. Hon är god. Det är fint. David är som en manet mitt emellan sina kvinnor. Genomskinlig. Det är totalt omöjligt att förstå vad dom båda ser och har sett i honom men å andra sidan har det kanske inte så mycket med grundberättelsen att göra.

Filmen handlar i grund och botten om två kvinnors kamp för sig själva, för en liten flicka och för att i den enes fall bibehålla förståndet. Psykiskt störda kvinnor på film ger ofta en extra dimension till berättelsen (se bara på Glenn Close i Farlig förbindelse eller Rebecca De Mornay i Handen som gungar vaggan), det är karaktärer man minns, som gör intryck. Mitt största problem med Unforgettable är att den känns som en blek kopia av andra kvinnor-som-hämnas-på-andra-kvinnor-filmer. Det gör egentligen inte den här filmen dålig, det gör dom andra filmerna extra bra.

Tack Moya för filmtipset! Det är inte säkert att jag hade sett den här filmen utan din draghjälp. Här kan du se andra filmer Moya tipsat mig om.

AVICII: TRUE STORIES

Det här är en av dom svåraste recensioner jag någonsin skrivit. Jag såg filmen Avicii: True Stories för några veckor sedan och hade den inlagd för publicering i lördags men jag stoppade den i sista stund. Stoppade den och raderade vartenda ord jag skrivit. I fredags kväll fick jag nämligen ett sms från min dotter som hade sett nyheten. Avicii. Död. Det var som om tiden stannade och det vetefan faktiskt om den startat igen. Det känns som nåt jävla vakuum.

Tiden stannade i fredags, den stannade för henne, för min son, för mig och för – med facit i hand – stora delar av musikvärlden. Men då, då när jag satt där på balkongen och såg den fina vårsolen sakta ta sig nedåt, då satt jag där med gråten i halsen och tänkte på en mamma och en pappa som nu ska försöka genomleva den absolut värsta helgen i sina liv. Dom måste förlika sig med att aldrig få se sin son igen. Själv raderade jag en recension. Det är olika det där, graderna av helvete.

I skrivande stund är dödsorsaken ännu inte offentliggjord men det är omöjligt att inte spekulera när man sett filmen True Stories. Tim Bergling, Avicii, mådde inte bra och han var öppen med det. Väldigt öppen. I filmen försöker han förklara verbalt hur och varför det känns som det gör och även om man tittar på filmen med mute intryckt så behöver man bara lägga ögonen på killen, herregud, det är ILLA. Det är riktigt riktigt illa. Ångesten i hans ögon, kroppsspråket, medicineringen, vissa scener är rent hemska att beskåda.

I min första text om filmen, den jag raderade i fredags, hade jag skrivit en del om hur svårt det är att förstå att lyckade människor kan fastna i mörkret. Att till synes ”ha allt” inte per automatik innebär att ”vara allt”. Men vad är en lyckad människa – egentligen? Snyggaste och mest fixade instagramflödet? Flest följare? Mest pengar på kontot? Smalaste kroppen, coolaste vännerna, bästa jobbet? Vad betyder att ”ha allt”? Ingen annan människa än en själv kan bestämma vad det betyder. Ingen annan på jorden. Ingen har ens rätten att yttra sånt om en annan människa, att stämpla någon eller att lägga den filten på någon till synes ”lyckad” för den filten är inget annat än ännu mer ångest i en redan sargad själ.

Jag kommer inte kunna spela längre. Jag kommer att dö”, säger Tim i filmen när han försöker bromsa och ställa in gig. När han säger det går jag sönder. Jag gjorde inte det när jag såg filmen häromveckan men när jag såg om filmen igår växer meningar som den till något väldigt mycket större. Hela filmen känns som ett rop på hjälp och jag blir tokig av känslan att det kanske hade gått att rädda honom.

Att han ORKAR stå emot pengar, framgång, spelningar på det sättet han gör i filmen, att han tar fajten, samtalen, att han står på sig. Att folket han har nära omkring sig uppenbarligen ser dollartecken framför ögonen istället för en vän och medmänniska som försöker dra i alla handbromsar han har. Att han KÄMPAR som han gör. Allt detta gör att filmen är än mer hjärtskärande att se nu när han inte längre finns.

Vilket dokument det är över hans musikaliska gärningar! Vilken välgjord film det är! Vilken fantastisk kompositör han är. Var. Fy fan. Var. Klumpen i magen vill inte släppa, sorgen sitter där och jag kan inte förstå att hans liv är över. Jag tittar på filmen igen och det känns nästan som om filmaren Levan Tsikurishvili kände på sig hur det skulle sluta. Ångesten, smärtan, stressen ville inte ge med sig och vad som än hände fredagen den 20 april 2018, 28 år gammal tog eran Avicii slut.

Vi är så många som har hans musik långt in i hjärtat, som har upplevt honom live, som sett honom som en liten Allram Eest-figur bakom det stora stora skrivbordet och dansat och njutit och fascinerats över Aviciis förmåga att göra superdansant musik med det svenska vemodet som ständig följeslagare. Som försvarat honom när belackare skojat om att han ”ju inte gör nåt, han trycker bara på en knapp”, som om hans genialitet är något alla med ett musikprogram i datorn per automatik kan trolla fram. Testa själv säger jag bara. Lycka till you sucker.

Oavsett om du alltid gillat Avicii och känner sorg och tomhet nu eller om du aldrig lyssnat på honom och förundras över alla löpsedlar/uppmärksamhet hans död får världen över – se den här filmen. Det är hundra minuter insyn i ett populärkulturellt fenomen och väldigt personligt i en ung killes psyke.

”Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can’t tell where the journey will end
But I know where to start
They tell me I’m too young to understand
They say I’m caught up in a dream
Well life will pass me by if I don’t open up my eyes
Well that’s fine by me
So wake me up when it’s all over
When I’m wiser and I’m older
All this time I was finding myself, and I
Didn’t know I was lost”
.
Sov gott nu Tim. Din musik kommer aldrig tystna. Vi glömmer aldrig. Och vi måste – MÅSTE – bli bättre på att lyssna på varandra och uppfatta rop på hjälp. Inget är värt mer än ett liv. Inget. 
.

Filmen finns att se på SvtPlay till och med måndagen den 30 juli. Klicka här så kommer du direkt till filmen.

MÄSTAREN

Det finns mycket jag vill säga om den här filmen men jag vet inte om så värst mycket av det är bra. Jag är kanske överkänslig, vad vet jag, men det här med Det Manliga Geniet står mig så långt upp i halsen att det retar gomseglet.

En medelålders (plus) man, småtjock, rätt ful, rödmosig i ansiktet, butter, bitter, klädsmak som en hemlös och verkar i princip knappt klara av att sköta om sig själv är alltså Mästaren Simon Brahe (Søren Malling), Den Store Framgångsrike Konstnären. Han bor i det mest fantastiska hus/studio, han har en vacker fru, en härlig ung älskarinna, han bjuder till excentriska middagar med kreativt folk som dricker lådvis med rödvin och han avslutar middagen med sexuella övningar på det överdukade bastanta träbordet med älskarinnan som vägrar släppa ciggen och stönar högt. Han är En Stor Älskare också alltså. Uppknäppt skjorta så det vita brösthåret tittar fram. Såklart.

Mannen, Myten, Legenden Simon Brahe. Att hans assistent Darling (Ane Dahl Torp) känner sig tvingad att be om ursäkt för hans beteende när den vuxne sonen Casper (Jakob Oftebro) kommer och hälsar på känns så ofräscht att jag vill spy. Casper är också konstnär. Han visar sig vara den världsberömda street-art-artisten The Ghost och pappa Simon har svårt att hantera honom på alla sätt som går.

Den här filmen är alltså skriven och regisserad av danskan Charlotte Sieling. Producerad 2017. En nutid som känns så jävla DÅ. Det här är en film som aldrig hade blivit gjord i Sverige med svenska pengar, i alla fall inte nu. Det här är en film som luktar malmedel och en story som var intressant när Manliga Genier fortfarande var inne. Typ alla år före 2017 alltså. Bortsett från detta är det inget större fel på skådespelarnas insatser eller produktionsvärdet i stort. Jag känner bara ”but whyyyyyy????” när jag ser den.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.