Tre om en: Tre stora manliga skådisar födda 1936.

ALAN ALDA

Alphonso Joseph D’Abruzzo föddes den 28:e januari 1936 i Bronx, New York. Han drabbades av polio som ung knatte och var sängliggande i över två års tid.

Mest känd är han definitivt för rollen som Hawkeye TV-serien M*A*S*H, en roll han spelade i hela elva år mellan 1972 och 1983. Dom sista åren både skrev han manus, producerade och regisserade serien och fick då mer utrymme att få fram sina anti-krigs-åsikter som han fick med sig efter att själv ha tjänstgjort i Koreakriget.

Själv fick upp ögonen för honom på riktigt först 1993 i och med AIDS-dramat And the band played on och nu på senare år i gjorde han en roll av världsklasskaraktär i Woody Allens Alla säger I love you.

Alan Alda är 188 cm lång och det gör honom faktiskt till en av dom längsta skådespelarna Hollywood har att erbjuda. Arnold Schwarzenegger är lika lång, Tim Robbins är längre och, icke att förglömma, Tom Selleck. Där har vi 193 ståtliga centimetrar!

DENNIS HOPPER

Dennis Lee Hopper föddes 17 maj 1936 i Dodge City och dog av prostata-cancer 29 maj 2010 i Los Angeles.

För att få perspektiv på hur länge Hopper faktiskt var med i matchen så var en av hans bästa kompisar James Dean och han spelade med i både Ung rebell och Jätten. Hopper gjorde alltså sin skådespelardebut redan 1955. Fatta, 1955!

Det stora genombrottet kom 1969 med bikerfilmen Easy rider och i samma veva började han droga som en tok. Det dåvarande äktenskapet sprack och han var allmänt dum. Dum och inte bara full utan hög som ett hus för det mesta.

Dennis Hopper hade när han dog en av världens största privata samlingar av modern konst och han älskade att själv måla tavlor.

Jag tycker han har lämnat ett stort hål efter sig och en viss typ av roller har inte längre har något givet ansikte.

BURT REYNOLDS

Här har vi en kille som jag har jävligt svårt att ålders-bestämma. Jag kan inte för mitt liv fatta att han är 75 år även om han på den nedre bilden ser ut som urtypen av en amerikansk pensionerad uppstramad porslinsdocka.

Burton Leon Reynolds Jr föddes den 11 februari 1936 i Lansing, Michigan. Det han är mest känd för – forutom sin formidabla mustasch – är filmerna Benknäckargänget (han var med både i originalet från 1974 och i Adam Sandlers remake från 2005), Nu blåser vi snuten, Den sista färden och slisk-rollerna i Striptease och Boogie nights.

Att läsa Burt Reynolds dejtinghistoria är som att ta sig genom en upplyst del av ett löparspår, där spåret är kvinnliga skådespelerskor och vattenpauserna är Doris Day, Kim Basinger, Sally Field, Faye Dunaway, Loni Anderson och Catherine Deneuve. Med flera.

Säga vad man vill om honom och kvinnorna i hans liv men nån jätteutpräglad liksidighet gällande damernas utseende finns inte, i alla fall om man inte sett dom i verkligheten.

Annat som hände 1936: Chaplin gjorde Moderna tider, Disney tecknade sin första långfilm Snövit och dom sju dvärgarna, filmen Anna Karenina med Greta Garbo i huvudrollen hade svensk premiär och Börje Ahlstedt föds.

[Källor: imdb.com, whosdatedwho.com, Wikipedia och egna åsikter.]

Woody Allen-helg: ALLA SÄGER I LOVE YOU

”Just you, just me, let´s find a cozy spot where noone can see.”

Jahaja. Sådärja. 48 sekunder har gått av filmen och jag är fast.

Edward Norton i beiga byxor och beige-brun-rutig kavaj sjunger för sin käresta Drew Barrymore och om det är något filmintro som egentligen borde ha varit med på min lista så är det denna.

Det är töntigt så det blir världsklass men är man så mycket som en promille påverkbar av musikaler så är det här krämen av krämen, det är som att stå mitt i en kubikmeter grädde när någon droppar i rosa karamellfärg och man sträcker ut armarna och snurrar runt och snurrar och snurrar och skrattar och mår så jävla bra att inget skit i världen kommer åt en.

Alla säger I love you är en snällisfilm ut i varenda molekyl. Det är genomgående ansikten som får mig att säga åååååå och hihi och aaaaamen, HAN har jag inte sett på länge: Alan Alda, Goldie Hawn, Julia Roberts, Natalie Portman, Drew Barrymore, Edward Norton, Tim Roth och Woody himself och alla – ALLA – sjunger och dansar som om det inte fanns en morgondag.

Jag kan inte värja mig mot det här. Det finns inte en sköld eller svärd stenhård nog att mota bort glädjen, lättheten och barnsligheten i den här filmen. Alla säger I love you är en sån film som skulle kunna skrivas ut på recept istället för Prozac till behövande eller ges bort gratis av resebyråer till folk som är i desperat behov av en semesterresa men inte har råd att åka iväg.

Jag smörjer in mig i sirap, rullar runt i sockervadd, hoppar i vattenpölar med alldeles för stora röda gummistövlar och ler som en påtänd delfin – SÅ jävla bra är det!

[Tror du mig inte? Klicka här och se filmens första tre minuter.]

MANHATTAN MURDER MYSTERY

Midsommarhelgens filmsnackis blev helt otippat Manhattan murder mystery, av och med Woody Allen. Ja, kanske var det inte filmen i sig det snackades om, utan ifall Woody Allen är nåt att ha som filmmakare överhuvudtaget eller om han bara är en äcklig gammal skintorr peddogubbe.

Min åsikt är att Woody Allen som privatperson inte är någon jag vill skrapa för mycket på ytan på, för det som pyser ut kan jag inte hålla borta varken med svininfluensasprutor, munskydd eller plasthandskar men, som regissör och manusförfattare är han alldeles briljant!

Larry Lipton (Woody Allen) och hans fru Carol (Diane Keaton) springer på sina grannar och blir inbjudna hem till dom och dagen efter dör grannfrun i en hjärtattack. Carol blir som tokig och kan inte släppa tanken på att grannfrun blivit mördad av sin något skumma make och hon tvingar med nervöse Larry in i lägenheten för att leta bevis.

Manhattan murder mystery är en av hans komiska pärlor, vissa scener får mig att skratta så jag får hicka (pokerscenen bland annat) och som vanligt är dialogen helt sjukt underhållande.
Det är få förunnat att kunna skriva filmdialog som håller även när den läses nerskriven på papper i en bok. Som jag ser det finns det bara två nu levande som fixar det: Quentin Tarantino – och Woody Allen.