SVINALÄNGORNA

Det var den 24:e januari i år som Svinalängorna var snackisen på allas läppar. Skulle filmen vinna storslam på Guldbaggegalan? Javisst, självklart skulle den det. Jag tror dom allra flesta med inblick i svensk film trodde det.

Ett tungt, svart drama om alkoholmissbruk och familjemisär med stora skådisar i dom största rollerna och ganska okända – men fenomenalt bra – skådisar i birollslistan och sen Pernilla August som regidebuterar som grädde på moset. Kunde det gå fel? Ja, det kunde det, i alla fall sett till antalet Guldbaggar. Åtta nomineringar blev tre priser: Pernilla August för bästa regi, Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll och i klassen särskilda insatser fick Åsa Mossberg pris för bästa filmklippning.

Nu undrar jag en sak: vad är det med den här filmen som gör att den känns så totalt ointressant? När den gick upp på bio fanns det inte en cell i min kropp som ville gå iväg och se den. Inte ens när den blev upphaussad i guldbagge-sammanhang kom jag iväg. Jag tänkte inte ens tanken, vilket inte är likt mig. Nu när den finns på DVD hyrde jag den men varför? Vet inte. Jag var inte så sugen på att se den nu heller och detta inte för att jag tror att det är en dålig film, mer att den känns som att den redan är gjord hundra gånger förut.

Leena (Noomi Rapace) lever sitt liv med man (Ola Rapace) och två döttrar. Hennes förflutna har gett henne svårläkta ärr och hennes enda sätt att hantera sin trasiga barndom har varit att förtränga det mesta och sopa under mattan. Hon växte upp i ett miljonprogramsområde i Ystad kallad Svinalängorna med finska föräldrar som söp hejdlöst i perioder och spott, spe och slag var aldrig långt borta. I filmen gestaltas den unga Leena jättefint av Tehilla Blad och klippen mellan nutid och dåtid fungerar bra.

Den vuxna Leena har tryckt minnet av sina föräldrar så långt in i benmärgen att resten av familjen knappt minns att hon har en mamma så när mamman en dag ringer från sjukhuset, ligger för döden och ber Leena komma dit är det ingen självklarhet att hon ska åka. Men hon har en ansvarskännande make som tar tag i saken och mot hennes vilja packar in väskor och barn i bilen och åker mot Ystad.

Susanna Alakoskis bok med samma namn var en habil och stabil läsupplevelse men inget världsomvälvande. Filmen för mig är likadan. Det är ett starkt drama, det är välregisserat och välspelat men det saknar något, kanske det som kallas ”det”. Jag tittar med öppna ögon och öppet sinne, men jag fastnar där. Jag känner ingenting. Jag tar inte till mig allt det jobbiga och jag kan inte förklara varför. Upplevelsen av filmen blev således precis som jag anade innan. Frågan är bara om det är filmens ”fel” eller mina förväntningars?

 

Tre om en: Filmer om missbruk och andra beroenden

SHERRYBABY (2006)

Sherry Swanson (Maggie Gyllenhaal) har suttit i fängelse i tre år för drogrelaterade brott. Hon var en tung heroinist och åkte inte bara fast, hon blev även av med vårdnaden om sin dotter Alexis. Alexis har bott hos Sherrys bror och hans fru alla dessa år och dom har uppfostrat och älskat henne som sin egen dotter.

Sherry har nu fått sin efterlängtade villkorliga dom och vill inget hellre än att komma ut i det verkliga livet, skaffa ett jobb, få ett eget boende, hålla sig ren och – såklart – själv ta hand om sitt barn. Tyvärr är inte verkligheten alls lika enkel. Alexis har svårt att knyta an till sin mamma, att få ett jobb kräver inte bara dom kurser Sherry läst i fängelset utan även en avsugning av den svettige arbetsförmedlaren.

Att Sherry är och har blivit sviken av många (alla?) män i sin närhet med den tafsande pappan i spetsen står helt klart men filmen ger inga tydliga svar och bjussar inte på moralpredikningar. Det är en enkel story om ett svårt liv och med världens kanske mest fysiska kvinnliga skådis i huvudrollen blir det en köttig beskrivning.

Maggie Gyllenhall kan med en förunderlig lätthet agera utan kläder och med en förvånadsvärd enkelhet spela ful. I Sherrybaby gör hon både och. Det är ett enormt fokus på hennes bröst genom hela filmen, i vissa scener förstår jag varför och i vissa känns det som om regissören står bakom kameran och slickar sig om munnen och utnyttjar sitatuationen (precis som männen i filmen).

Nu är filmen regisserad av en kvinna, Laurie Collyer som ser ut som en riktig Gudrun Sjödén-Quinna och hon har inte gjort mycket filmiskt av värde varken före eller efter den här filmen men här gör hon mycket rätt, nästan allt faktiskt.

Gyllenhaal är 100% perfekt i huvudrollen och birollen Dean, en av dom få män i filmen som visar både ryggrad och genuin ömhet, spelas ganska otippat av Danny Trejo. Han är apkrallig och jättesnäll och pysslar om Sherry med rökelser, varmt bad och ryggtvätt med tvättsvamp och jag blir så glad av att se honom som en snällis.

Sherrybaby är inte en film som förskönar eller förmanar, det är inte ens en film som försöker förklara eller förändra. Jag förstår alldeles utmärkt vilket helvete hon går igenom och jag behöver inget Disney-slut för livet funkar liksom inte så.

 

 

 

 

 

 

DEN MAN ÄLSKAR (2007)

Lena (Sofia Ledarp) levde med Hannes (Jonas Karlsson) i många år, Hannes som slog och slog och slog när han var på fyllan. Han satt på Lena, drog henne i håret och slog henne i ögonen med knytnävarna, dunkade hennes huvud mot ett skåp. Han slog henne varje gång han tyckte att hon gjort något fel: satt på fel låt, pratat med fel person, såna grejer.

Hannes hamnar till slut i fängelse, han går i terapi och kommer ut igen på villkorlig frigivning. Lena har under tiden försökt läka alla sina sår och ett led i det är att bli tillsammans med en stor, snäll och trygg fiskhandlare. Alf (Rolf Lassgård) är allt Hannes inte är och tvärtom. Alf älskar Lena mer än livet, han vill henne allt gott men Lena kan inte släppa tanken på Hannes och när han nu är en fri man söker hon upp honom igen fast hon vet att det är fel. Hon kan inte låta bli, hon är beroende av honom på nåt twistat vis.

Filmen visar Lenas syn på alltihop på ett naket och ärligt sätt. På vanligt Åke Sandgren-manér är det klassisk musik i bakgrunden och ett högtravande språk ingen mänska använder i dagligt tal men filmen funkar utan alltför stora suck och stön från min sida. Jonas Karlsson blick kan växla mellan en störd mans och en snäll killes på en sekund och att Rolf Lassgård kan spela nalle vet alla. Sofia Ledarp är utropstecknet och hon fick också en Guldbagge för sin roll.

 

 

 

 

 

 

 

 

WHEN A MAN LOVES A WOMAN (1994)

Michael och Alice Green (Andy Garcia och Meg Ryan) borde på pappret vara världens lyckligaste människor. Han är pilot, hon är söt, dom är både gifta OCH kära och tillsammans har dom en bedårande dotter (Tina Majorino).

Men som hos alla levande människor så kommer det fram mindre snygga sidor när man krafsar lite på ytan. Alice dricker och hon dricker ofta och mycket. Till slut kan hon inte mörka sitt beroende längre och när hon sätter både sitt eget och dotterns liv på spel ser Michael till att hon hamnar på ett behandlingshem. Kvar därhemma är han med sina tankar. Vad är hans roll i det hela? Hur mycket av ansvaret ligger på honom?

Jag vet att det har funnits omröstningar om vilken motspelare som är Meg Ryans ”match in heaven” (Tom Hanks eller Billy Crystal) men jag måste säga att Andy Garcia glassar förbi dom båda två. Ryan och Garcia är så jättefina tillsammans att jag ibland glömmer bort att det är fiktion jag tittar på och Garcias förälskade blickar är verkligen som Mumsmums för själen. Typ TVÅ fyrpack. Eller tre. Och utan att dela med sig.

Jag tycker om den här filmen. Jag har sett den många gånger och jag ser gärna om den igen. För att vara Hollywoodglättigt tycker jag problematiken, fulheten kommer fram på ganska mänskliga vis men utan att jag känner mig som en havregrynskladdig disktrasa i magen när filmen är slut. Det GÅR att visa människans svagare sidor på film UTAN ångestprojicering.

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.