En glad påsk: Nördskolan

Jag är inte särskilt religiös men tillhör ändå dom som tycker det är aningens underligt att ägghalvor och chokladkaniner blivit representanter för påskhelgen i allmänhet och Jesu lidande i synnerhet.
Å andra sidan ger det mig carte blanche att låta skitdumma komedier bli påskens tema här på bloggen, med stenhård betoning på skit.

Påskhelgens tre filmer är så långt ifrån högkvalitativt filmskapande man kan komma men, jag måste lägga till ett MEN här, dom är inte helt utan förtjänster. Om ett gott skratt förlänger livet så har jag efter att ha sett dessa filmer förlängt mitt liv med åtminstone ett par-tre månader och DET kan aldrig vara dåligt.

Påskaftonens komedi heter Nördskolan. Att vara kille och bli klassad som nörd är inte särskilt svårt, det är alldeles tydligt. Det räcker med att ha det jobbigt med att få tjejer, att bo hemma hos mamma för länge, att vara för mesig på jobbet, att vara gift med en alltför stark fru, att helt enkelt bara vara för snäll – eller att se ut som Moby.

Billy Bob Thornton spelar Doktor P, läraren på Nördskolan som ska lära vuxna mespojkar att bli män och han har dom mest okonventionella metoderna att lyckas. Paintballkrig, fuskdejter med stor svart man i blond peruk (Michael Clarke Duncan såklart), dejt-fusklappar (lie, lie and lie som more) och ett ständigt mantra att killarna ska känna sig som lejon för att få det (eller den) dom vill ha.

Roger (Jon Heder) har lite svårt med hela grejen. Han ses som en Nörd med stort N men det enda han egentligen behöver är liiite bättre självförtroende, då skulle både trakasserierna på jobbet minska OCH han skulle våga fråga grannen Amanda om en dejt. Men hur macho-Lasse kan en kille känna sig som åker runt på en P-lisa-permobil och lappar bilar hela dagarna?

Den här filmen är inte helt oäven, jag skrattade gott ett par gånger och log desto mer. Jon Heder och jag klickar inte nämnvärt men visst funkar han, han ser precis så dum ut som han ska för att få sitt gage. Sarah Silverman och Ben Stiller har små men pricksäkra biroller och Billy Bob Thornton är stenhård och sliskig på en och samma gång. Filmen hade sina poänger även om JAG aldrig kan fatta det negativa sambandet mellan ordet nörd och att vara snäll.

I min värld kan snällhet aldrig vara nördigt. Det kanske är så att ”du är en nörd” är den finaste komplimang man kan få?

Här finns filmen att hyra.

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Fiffis filmtajm tipsar om: Between two ferns med Zach Galifianakis

Mitt emellan två ormbunkar sitter Zach Galifianakis och samtalar med en känd skådis på bara det sätt Zach Galifianakis kan. Det är små oskyldiga samtal på knappt fyra minuter om allt och ingenting.

Han här är ingen kille som någonsin skulle få ett snällispris på min blogg men han är kul, det är han.

Klicka på namnet för att komma till respektive ormbunksmöte:

Steve Carell
Charlize Theron
Ben Stiller
Sean Penn
Natalie Portman
Bruce Willis
Michael Cera
Bradley Cooper

GREENBERG

Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).

Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.

Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.

Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!

Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.

Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.

 

NATT PÅ MUSEET 2

Det finns uppföljare och så finns det uppföljare.

Det finns Gudfadern 2 som i många stycken är bättre än ettan. Det finns Jurassic Park 2 som är snäppet sämre än första filmen men ändå helt okej.
Det finns Hajen 2 som jag ser bara för att vattendjuret är läbbigt, men som story vete tusan om det är nåt att ha. Det finns Charlies änglar 2 – utan hämningar som är ett överkvalificerat dravel av guds nåde. Och så finns det Natt på museet 2.

Natt på museet, den första filmen, var halvbra tycker jag. Lite nytt, lite gammalt, lite charmigt sådär. Natt på museet 2 är en film gjord för folk som sover på egenspikade masonitskivor.

Natt på museet 2 är en film för barn och ungdomar som aldrig sett en film förut, som blivit nekade allt från Teletubbies, Bamse, Pippi, Emil och Saltkråkan till Narnia, Harry Potter, Spider-man och Polarexpressen.

Jag är inte målgruppen.
Ingen jävel är målgruppen.
Jo, det ska vara nån banjospelande hillbilly i amerikanska södern vars mamma och pappa är enäggstvillingar, men annars kan jag inte komma på NÅN som skulle finna minsta glädje i att se den här filmen.

TROPIC THUNDER

Filmer regisserade av Ben Stiller har EN gemensam nämnare som jag ser det: dom håller inte från A till Ö.

Oavsett om filmen heter Cable guy, Zoolander eller Tropic thunder så är humorintentionerna dom allra bästa och halva filmen är oftast sevärd och jättekul men sen händer nåt. Det är som att filmen är en bil och skådespelarna sitter på flaket bakom och åker på ångorna in mot slutet som är bensinstationen.
Filmen blir trött – och jag med.

Tropic thunder handlar om ett gäng skådisar som ska spela in en Vietnamnfilm. Kirk Lazarus (Robert Downey JR), Jeff Portnoy (Jack Black), Tugg Speedman (Ben Stiller) och Alpa Chino (Brandon T. Jackson) är riktigt usla skådespelare och både filmens regissör (Steve Coogan) och den karismatiske producenten Les Grossman (Tom Cruise)har fått nog av divalater och empatistörningar så regissören riggar upp kameror i den vietnamesiska djungeln, trycker in huvudrollsinnehavarna i en helikopter och släpper av dom mitt ute i ingenting.

Det manus dom lärt in är nu inte fiktion längre, det är verklighet och dom tvingas bli sina karaktärer.

Jag tycker att det här är Robert Downey Jr´s film. Han är jättebra som Kirk, killen som gick så långt att han bytte hudfärg för att få rollen. Tom Cruise är även han helt klart sevärd. Ja, jag ska inte vara elak i onödan nu för filmen är underhållande, men det är ingen genomtänkt och fullfjädrad komedi. Den har både sina berg, sina höga berg och sina bråddjupa dalar.

DEN DÄR MARY

Mary (Cameron Diaz) är något så ovanligt som en skitsnygg supersnällis. Hon är en schysst kompis, hon älskar sin efterblivne bror Warren över allt på jorden och hon räds inte att fråga skolans tönt Ted (Ben Stiller) om han vill vara hennes dejt på skolbalen. Ted tackar naturligtvis ja och den kvällen blir inte direkt som han föreställt sig. Ja, inte som Mary trott heller för den delen.

Mary flyttar från stan, Ted blir kvar och minnet av snyggaste och snällaste tjejen i skolan vill inte blekna. 13 år senare bestämmer han sig för att hitta henne och anlitar en något skum privatdetektiv.
Spanaren Pat (Matt Dillon) letar upp Mary i Miami. Han faller pladask för henne, drar en hittipåhistoria för Ted om Marys tillkortakommanden och tar sedan sitt pick och pack och flyttar till Miami för att komma nära Mary.

Men Ted är envis som en iller, han ger inte upp. När han sen får reda på att Pat ljugit för honom åker han efter för att se Mary med egna ögon. Han faller pladask – igen – för henne, liksom dom flesta snubbar i hennes närhet verkar göra. Till slut blir det en farsartad vriden komedi om att i krig och kärlek är allt tillåtet. Speciellt om det är krig om kärleken.

Det är pungar i kläm, det är sperma i hår, det är söndersolade hängtuttar, brinnande hundar och lyteskomik. Det skämtas alltså rätt friskt om det mesta som man oftast inte ”får” skämta om.

Bröderna Farrelly som gjort Den där Mary är även hjärnorna bakom Kingpin och Dum och dummare och den senare är i mitt tyckte den roligaste film som någonsin gjorts.
Den där Mary är inte fullt så rolig, den är ojämn och pendlar mellan riktiga gapskratt och ganska långa perioder av jahaja-gäspningar. Som helhet är den dock sevärd. Den är lång för att vara en komedi (119 minuter) och det känns. Den hade mått bättre nerklippt med 20 minuter.

Cameron Diaz och Matt Dillon blev ett par under filminspelningen. I mitt tycke är han bara för äcklig. Jag hade hellre dejtat granntanten.