I en värld efter allt, när ingenting växer och allt är borta ska en ensam pappa (Viggo Mortensen) försöka få sig själv och sin son (Kodi Smit-McPhee) att överleva.
Dom flesta post-apokalypiska filmer är inga färgglada skapelser, det är dystert, det är mörkt, det är mellangrått, mörkgrått eller svart, inte mycket annat. Vägen är inget undantag. Men det som gör Vägen till något annat än alla andra filmer jag sett i samma genre är att jag får panik i magen redan efter dom första minutrarna. Riktigt så fort brukar det normalt sett inte gå.
Viggos smala utmejslade ansikte och trötta, döda, ångestfyllda ögon tar sig igenom TV:n och när han tittar på sin son med en kärlek som inte kan dö trots den fullkomliga misären dom befinner sig i då äter sig blicken in i mitt mammahjärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Jag försöker tänka det-är-bara-på-film-tanken, men det GÅR INTE. Efter åtta minuter stänger jag av. Tårarna rinner nedför kinderna och jag kippar efter andan. Det känns som om hjärtat ska sprängas och jag tassar in och kramar om mina sovande barn och tänker på hur jävla bra jag har det.
Jag väntar några timmar, det är mitt i natten och jag sätter på filmen igen. Jag klarar att se tjugofem minuter sen fixar jag inte mer. Det går inte. Jag skulle ge en månadslön för en karta ångestdämpande medicin, så jobbigt är det. Pappan och sonen går där i ödelandet med smutsiga kläder och en kundvagn med alla sina ägodelar och jag hamnar där direkt, jag ser framför mig hur jag befinner mig där med mina barn i varsin hand och den lamslående rädslan i bröstet att inte förmå hålla dom – och mig – vid liv. Jag får sån jävla panik att jag stänger av, igen.
Det retar mig att jag är en sån mes men jag kan inte samla mig och jag kan inte stryka ett streck över känslorna och se filmen för vad det är: en film.
Morgonen efter spolar jag fram och tvingar mig själv att se dom sista tio minutrarna. Det var jobbigt med nödvändigt, jag hade aldrig kunnat släppa filmen annars. Men att ge ett rättvist betyg, det går inte. Jag kan anta att filmen är jättebra eftersom jag reagerade som jag gjorde, men jag kan också vända på det och tänka att det bara är jag som är en überkänslig idiot.
Logiskt sett så är nog det mest sanna en kombo.
