Inför Oscarsgalan: Vinnare av Bästa utländska film som inte får glömmas bort

1999 – ALLT OM MIN MAMMA
(Todo sobre mi madre)
av Pedro Almodóvar

Esteban är 17 år när han dör i en olycka. Hans mamma Manuela läser igenom hans dagböcker och hittar där hans sista önskan: att få reda på vem hans pappa är. Så hon åker till Barcelona och försöker hitta den där mannen men det är inte så lätt. Hon hamnar bland trasvestiter, horor, knepiga konstnärer och möter även en ung HIV-smittad nunna (Penelope Cruz) som öppnar Manuelas sorgsamma ögon och visar henne vad tolerans och livsglädje är.

Att se Allt om min mamma när man är på precis rätt humör är som att äta en välkomponerad 5-rätters middag med perfekt utvalda råvaror och samtidigt ha en kvinna på en pall spelandes cello i ett hörn. Det är mustigt och mysigt och samtidigt vemodigt och jobbigt men med en eftersmak jag minns länge.

 

 

 

1988 – PELLE ERÖVRAREN
(Pelle erobreren)
av Bille August

Lassefars (Max von Sydow) fru som även är Pelles (Pelle Hvenegaard) mamma dör. Dom bor i Tomelilla och ser sig inte ha mycket annat val än att emigrera till Amerika för att få ett bättre liv men pengarna räcker inte längre än till Bornholm. Dom har hört att det ska gå lättare och fortare att jobba ihop pengar där än i Sverige så dom tar jobb på ett gods.

Filmen kryllar av orättvisor, Pelle och hans pappa behandlas som paria, det är skandinavisk misär i stora mängder men det Pelle Erövraren också är är en film om hopp. En jätte-jättefin film om hopp!

 

 

 

 

1995 – ANTONIAS VÄRLD
(Antonia)
av Marleen Gorris

Det här var den första holländska film jag såg på bio (och jag kan väl inte påstå att det har kryllat av såna efter 95 heller) och det tog mig inte lång stund innan jag slutade tänka på språket. Antonia ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på det liv hon levt. Från andra världskriget och fyrtio år framåt får vi följa denna starka kvinna och alla kvinnor hon har haft runt omkring sig.

Antonias värld är en film OM kvinnor. Punkt. Ja, kanske även FÖR kvinnor. Punkt igen. Antonias matriarkat ger liksom inte mycket plats över till män och frågeställningarna i filmen är alltid utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Det jag lärde mig av filmen var att en kvinna har större chans att bli gravid om hon står på händer efter själva ”befruktningen”.

Jag kan inte stå på händer men det gick bra ändå.

 

 

 

 

1960 – JUNGFRUKÄLLAN
av Ingmar Bergman

Säga vad man vill om Ingmar Bergman, om att han är pretentiös, om att han gör obegripliga filmer där det pratas en typ av svenska som känns mer som en parodi än verklighet, men med Jungfrukällan skapade han en film som var först (eller åtminstone en av dom första) i en genre jag skrivit en del om på senaste tiden: rape-and-revenge.

Karin (Birgitta Pettersson) är en jättevacker ung flicka, dotter till Tore (Max von Sydow) och Märeta (brigitta Valberg) har en dotter. Alla tycker om henne, det går liksom inte att tycka annat.

En dag är hon på väg till kyrkan och möter tre vallare som hon erbjuder dela sin lunch med men tydligen räcker det inte med gratis mat för dessa män. Hon blir överfallen, våldtagen och dödad.

Vallarna lämnar Karin och fortsätter sin färd. Framåt kvällen kommer dom fram till Tore och Märetas gård där dom knackar på för att be om mat och någonstans att sova. Tore och Märeta tror vallarna om gott och anar ingenting om vad som hänt deras dotter, inte förrän en av vallarna försöker sälja Karins kläder till Märeta.

Det här är en historia som aldrig blir omodern och den är faktiskt inte helt olik The last house on the left. Men vem var först, Ingmar Bergman 1960 eller Wes Craven 1972?

 

 

 

1949 – CYKELTJUVEN
(Ladri di biciclette)
av Vittorio De Sica

Filmer som visar att det jag tar för självklart kan vara fullkomligt livsviktigt för någon annan, det är filmer som biter sig fast inuti mig.

I den här filmen handlar det om något så (för mig) banalt som en cykel. Skillnaden är att om jag blir av med min cykel så blir jag arg en stund sen kan jag köpa mig en ny. Antonio (Lamberto Maggiorani) kan inte det. Han behöver sin cykel för att kunna utföra det jobb han desperat behöver för att klara sin överlevnad men cykeln blir stulen och han får hjälp av sin son att försöka hitta den. Den ledsna klumpen i min mage växer sig större och större och klumpen sitter kvar lång tid efteråt.

Att ta ett jobb, en inkomst – en cykel – för självklarhet är en korkad tanke. Ibland är det skönt att få sig en knäpp på näsan och inse det.

Tre om en: Svenska böcker som blivit film

Sandor /Slash/ Ida av Sara Kadefors

Sandor (Andrej Lunusjkin) är mobbad och dansar balett. Ida (Aliette Opheim) är populäraste tjejen i klassen, ett lättfångat byte för killarna och har en mamma (Lia Boysen) med grava psykiska problem.

Sandor bor i Göteborg, Ida i Stockholm. Båda känner sig misslyckade och ensamma och tycker livet mest suger hästballe.

Sandor och Ida börjar chatta på nätet och en vänskap växer fram som förflyttar sig från datorns opersonliga värld till verkligheten. Det är synd bara att 25% av filmen handlar om chattande. Okej, det kan vara hur kul som helst att chatta men när berättelsen förs framåt av att jag får se en ung kille i bild framför en dator och killens berättarröst säger vad han skriver – klipp till tjejen framför en dator och hennes berättarröst säger vad hon skriver. Kul? Nix. Snarare gäsp.

Sandor slash Ida är baserad på Sara Kadefors Augustprisvinnande bok med samma namn. Jag är fullkomligt övertygad om att det är en jättebra bok. Jag är så övertygad att jag har två pocketutgåvor av boken i bokhyllan men har fortfarande inte läst någon av dom.

Hur som helst, jag tror att historien såsom den är utformad gör sig bäst i bokstavsform. I filmformat blir det styltigt och föga engagerande, inte ens för mina små härhemma som ändå är 11 och 13 och borde vara mer i målgruppen än deras mamma.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Jerusalem av Selma Lagerlöf

1996 satte Bille August tänderna i Selma Lagerlöfs klassiker som handlar om vad som hände sommaren 1896 då en samling män, kvinnor och barn lämnade Nås i Dalarna för att flytta till Palestina.

Den stora väckelsevågen delade socknen i två läger, dom som lämnade allt för att få vara med om Jesus återkomst i det främmande landet och dom som blev kvar på gårdarna och levde sitt liv så som brukligt var sedan generationer tillbaka.

Filmen Jerusalems styrka är också dess svaghet som jag ser det: alla dom rätta skådespelarna. Som i alla svenska storfilmer som gjorts, i alla fall under min livstid, så har det kryllat av dom största namnen, dom som gör sig bäst på filmaffischer, dom som drar kreti och pleti till biograferna och jag förstår det. Jag förstår att det läggs ner massor med pengar i produktioner, pengar som måste komma tillbaka in nånstans ifrån men hur duktiga skådisarna än är så blir det tråkigt så man dör. Jerusalem är inget undantag. Bortsett från Ulf Friberg som spelar Ingmar så skulle bäckfisken Paul (som tippade årets fotbolls-VM så framgångsrikt) ha satt full pott även med den här rollistan.

Boken är en fullpoängare men filmen når tyvärr inte ända fram. Dessutom har den inte direkt åldrats med värdighet. Effekterna med vildvittrorna i Ronja Rövardotter känns mer genomarbetade och påkostade än åskovädret över Dalarna som är skrattretande dåligt gjort.

Bortsett från det så är Jerusalem ändå en fin film om kärlek, om försoning, om trons otäcka makt över små människor och om en arbetsmoral som knappt existerar nuför tiden.

 

 

 

Arn av Jan Guillou

Jag stoppar i Arn i DVD-spelaren. Sambon T har velat se den här jättelänge och jag kan inte förhala det mer, det börjar liksom bli larvigt. Han har ögon stora som tefat, en puls på 160, sitter på den yttersta kanten av soffan och klappar i princip händerna av förväntan. Jag å andra sidan är aningens mer….loj.

Jag: Alltså….jag vill inte se det här.
T: Jodå.
Jag: Jag vill verkligen inte. Verkligen verkligen inte. Det förstör hela lördagkvällen…
T: Nejdå.

Arn-menyn poppar upp.

Jag: Det går inte…
T: Jodå (utan att släppa blicken från TV:n).
Jag: Alltså, jag fixar inte det här. Den kommer vara såååååå dålig.
T: Nejdå.
Jag: Joooo….
T: Men du har LOVAT att titta på den här med mig och då vill jag att du är tyst och tittar.
Jag: Jag lovar.
T: Lova!
Jag: Meeeeeh! Jag lovar! Men kan du lova mig att om jag är tyst och inte gnäller eller gör miner eller säger det minsta negativa om vad jag tycker om filmen så ska du titta på ”Timmarna” med mig inom två veckor.
T: Hahaha. Jag lovar!

Arn börjar. Det går en halv minut. Berättarrösten hörs.

Jag: Men va faaaaaan!!!!!
T: …..
Jag: Det låter ju för fan som han som är Bamse!!! Eller han som är berättarrösten på Cosmonova.
T: Det gick undan. Nu slipper jag ”Timmarna”.