WRONG TURN 3

Två fängelsevakter ska förflytta en grupp interner från ett fängelse till ett annat. Självklart tar dom en ”hemlig” väg som ingen vet om. Självklart är det noll täckning på mobilen i just den del av skogen där bussen blir avprejad av vägen. Självklart är det så.

Filuren som prejar bussen av vägen är inte en kompis från förr som vill hjälpa sin polare på insidan ut i det fria, nej, det är en missbildad inavelskannibal som helt enkelt är jävligt hungrig på människokött.

Första filmen i Wrong turn-serien är riktigt spännande och välgjord. Urtypen av en skräckis, javisst, men sevärd och en riktig nagelbitare. Släkten av inavlade människomonster är läskiga som tusan.
Andra filmen var snäppet sämre men fortfarande en sevärd rulle en beige vanlig svennekväll. Men det här? Herregudminskapare vad är detta för nåt?

Skådisar som verkar hämtade från en kulturamakurs i överspel utan handledare. En handling som utskriven på A4-papper bättre hade lämpat sig som hjälpmedel på ett utedass.

Det är blodigt, det är kreativa mordmetoder, det är kapade kroppsdelar åt alla håll och kanter och det är så urkeckigt dåligt att jag bara vill somna in.
Och det gör jag. Bitvis. Ändå missar jag ingenting.

THE THAW

Thaw betyder smälta, tina, tina upp, töa. Det som åsyftas i filmen The thaw är klimat-förändringarna som sett till att glaciärer smält och under isen finns sådant vi inte riktigt kan hantera. Som en mammut. Som tinar upp.

Nej, mammuten vaknar inte och blir till en CGI-mammut i Jurassic Park-storlek och det tackar jag för. Däremot finns insekter inne i mammutens kropp, ägg som kläcks av värmen och blir till larver. Insekter som är ena elaka filurer, som biter sig tag, gnager sig in, lägger ägg och dödar.

The thaw handlar alltså om en forskningsexpedition i Arktis som leds av Dr David Kruipen (Val Kilmer) och tre studenter och doktorns dotter får åka dit för att delta i projektet. När dom kommer fram är hela expeditionen försvunnen. Det är alldeles dött, förutom några små parasiter som springer omkring och låter.

The thaw är inte för Val Kilmer vad The wrestler var för Mickey Rourke. Val Kilmer har passerad bäst-före-datumet för länge sedan och jag tror att det krävs att Quentin Tarantino kliver in och ger karln en roll för att han inte ska självdö helt i Hollywood. Tarantino har ju trots allt räddat karriärerna för både John Travolta och Bruce Willis.

Som skräckfilm betraktat är The thaw helt okej. Helt okej skådespelarinsatser, handlingen klarar balansgången mellan trovärdig och ordinära skräckfilmsfloskler bra. Framförallt är det en film om äckliga små djur. Det ÄR äckligt när larver kryper in och ut ur ögon, när insekter springer överallt, äter upp kroppsdelar inifrån, lägger ägg i magar, i snoppar, i armar. Det äckliga är också att få se allt detta i närbild (ja, inte snoppen dock, vi snackar amerikansk film här) och att höra ljudet av små små insektsfötter mot hårda golv. Det tog ganska exakt 15 minuter, sen började det klia och det kliade och kliade på hela kroppen tills filmen var slut.

Så ja, filmen funkar. För jag antar att det var precis just den där klådan filmmakarna ville åt.

DÖD SNÖ

Död snö kan lätt ses som en homage till den norsksvenska thrillerserien Röd snö som gick på TV 1985 (med Thomas von Brömssen i huvudrollen) – i alla fall om man enbart syftar på titeln. Förutom inblandningen av nazister så har filmerna inte mycket mer gemensamt än så.

Död snö utspelar sig i norska fjällen. Fyra killar och tre tjejer ska fira påsklovet i en stuga långt uppe i ingenting. Det dom inte vet är att nazister blev dödade i området av arga norrmän som gemensamt tog död på dom nån gång på 40-talet och att ondskan är påtaglig. Ondskan i detta fall symboliseras av tyska zombienazister.

Som skräckfilm är Död snö rätt standard. Ungdomar i grupp, sexuella undertoner, tajta tröjor, myspys och skratt som vänds till gråt, död och tandagnisslan. Som splatterfilm är den också rätt standard. Förkärleken för vad man kan använda tarmar till är kanske aningens starkare än ”normalt”, annars är det inget nytt under solen.

Grafiskt är det en höjdare att placera grå-svart-röda blodiga soldater i snövita vidder. Det är riktigt snyggt. Det filmen faller på är att den aldrig blir riktigt spännande.

Trots allt blod, klegg, slafs och klafs så är den allra äckligaste
scenen när en av killarna sitter och bajsar på utedasset, torkar sig i rumpan med papper och högerhanden och sekunden efteråt, strax innan han i princip blir våldtagen av en av tjejerna som lätt kastar av sig tröjan i 15 minus, får högra handens fingrar avslickade av samma tjej. Då vände det sig i min mage, för första och enda gången.

Död snö är inte en dålig film. Den är faktiskt småkul bitvis och kreativ i sitt tänk så även om det är en film som försvinner ur medvetandet i princip samtidigt som eftertexterna rullar så är det 90 rätt underhållande minuter.

HOSTEL

Tre polare från det stora landet på andra sidan Atlanten är på tågluff i Europa. Pårökta som böcklingar träffar dom på en skum snubbe i Amsterdam som tipsar dom om ett hostel strax utanför Bratislava där kvinnorna är übervackra och otroligt tända på just amerikanska grabbar. Vad gör dom? Åker till Bratislava, såklart.

Korkade tjejer har man sett på film sen urminnes tider. Otaliga är dom skrikande, halvnakna, dumma våp som blivit mördade på mer eller mindre kreativa sätt. Korkade killar i grupp är lite av en frisk fläkt faktiskt och självklart förstår man att det kommer gå käpprätt åt helvete för åtminstone två av dom, eller alla tre, det kan bli hur som helst.

Hostel känns till en början inte alls som en skräckfilm skriven efter konstens alla regler, men ju längre in i filmen jag kommer inser jag att så jäkla annorlunda är den inte.

Filmfodralet lovar en hel del, ”Sick and twisted unrated” och ”Obs! Känsliga personer varnas” är inte sånt som står skrivet på varenda rulle direkt, så ja, jag var beredd på riktigt äckel faktiskt, att kanske till och med behöva stänga av för att det blev too much. Men nej, det var lugnt. Det är ändå en amerikansk film och även om Quentin Tarantino är en av männen bakom filmen så finns det en tydlig gräns för vad man visar – och inte visar.

Det som däremot gör mig ledsen med filmen är att handlingen mycket väl kan vara verklighet. Jag tror inte alls att det är en omöjlighet att det finns suspekta klubbar runt om i världen där prostituerade och människor som befunnit sig på helt fel ställe vid fel tidpunkt (typ dumma turister) kidnappas och mördas av rika män med sjuka, vrickade hjärnor som vill testa allt, till och med att tortera någon till döds.
Världen är så skadad att det inte skulle förvåna mig alls precis som att Hostel som film är så skadad att ingenting förvånar mig med den heller.

 

SWEENEY TODD

Ja, jag erkänner direkt utan omsvep: jag tycker om musikaler. Således har jag inte något problem med Sweeney Todd vilket jag har förstått att många andra har, för ja, här kryllar det av sång och musik.

Filmen handlar om Benjamin Barker (Johnny Depp) som bor i London med sin fru och dottern Johanna. Han blir åtalad för ett brott han inte begått och blir utvisad ur England. Domaren som åtalade honom, Turpin (Alan Rickman) är förälskad i Barkers fru och passar på att bjuda hem henne och sedan våldta henne.

Barker återvänder till London efter 15 år i exil och har då bytt namn till Sweeney Todd. Han letar upp huset där han och hans familj bodde men varken frun eller dottern bor kvar där. Istället träffar han på Fru Lovett (Helena Bonham Carter) som är en hejare på att göra de mest smaskiga och sjuka köttpajer och hon berättar att Todds fru tagit självmord och att domaren Turpin adopterat dottern Johanna. Då bestämmer sig barberaren Sweeney Todd för att hämnas och det sjungandes, blodigt och grundligt med sin rakhyvel.

Som alltid med Tim Burton bakom kameran är filmen exeptionellt snygg. Varenda scen är som en tavla. Johnny Depp är självklar och perfekt som Sweeney Todd. Han sjunger dessutom fint. Helena Bonham Carter är jag dödligt trött på som skådespelerska men utseendemässigt är hon som klippt och skuren för filmer a la Tim Burton, hon är grafisk och snygg och dessutom hans fru och mamma till deras två barn Indiana och Billy. Tänk att heta Billy Burton Bonham Carter! Han kommer gå långt, den grabben!

Musikalen Sweeney Todd hade premiär på Broadway redan 1979 och då med Angela Lansbury som Fru Lovett.

 

INSTÄNGD

Det här är en film för dig som behöver känna tacksamhet över att du har ett fönster du kan öppna.
Det här är en film för dig som tar dina lungor och dina ben för givna.
Det här är en film för dig som vill kunna säga ”men det är ju bara på film” och faktiskt på riktigt erkänna att du varit bajsnödig till döds om så inte varit fallet.

Instängd handlar om en grupp tjejer som är så långt ifrån Sex and the city man kan komma. Dessa sex tjejer är våghalsiga och äventyrslystna och åker definitivt inte en weekend till Paris eller Bermuda för att bonda – dom beger sig till Appalacherna för att utforska ett grottsystem.

En av gruppens tjejer miste sin man och dotter i en olycka för precis ett år sedan och det här är första resan dom gör tillsammans sen dess.

Precis när dom tagit sig ner i grottan faller ett stenblock ner. Dom är fast i grottan, ingen vet var dom är och nu måste dom tillsammans hitta en ny väg ut – för att någonsin komma ut.

Det är mörkt, det är trångt, det är otäckt. Har man inte anlag för klaustrofobi så kommer det som ett brev på posten. Miljöerna är helt galet bra gjorda, speciellt med den blygsamma budget regissören hade. Med lite kosing tvingas kreativiteten fram och i denna film kryllar det av annorlunda filmlösningar och nya grepp.

Framförallt är det extremt befriande att se tjejer – kvinnor – som kan själva. Dom väntar inte på att bli räddade, dom räddar. Dom skriker inte ”iiiiiii” så fort något läskigt händer eller att dom slår sig. Det här är tuffisar med skinn på näsan och jag gillar det! Jag gillar det som fan.

Jag har en bror som är två år yngre än jag. Jag satt inte i knä på honom när vi var små, då hade jag krossat hans klena ben. Men, när vi tillsammans såg denna film hemma hos honom så satt jag uppkrupen i hans knä och jag var totalt likgiltig ifall hans knäskålar gick ur led eller inte. Jag var rädd. Rädd nåt så inihelvete rädd.

 

BATTLE ROYALE

Tänk vilket ramaskri det blev när Expedition Robinson började sändas i SVT 1997. Utröstning, mobbnings-TV, öråd, fan, den första killen som blev utröstad tog ju livet av sig när han kom hem.
Nu är utröstnings-TV lika upphetsande som Bolibompa, ingen bryr sig, ingen tänker ens på det. Men, vad skulle hända om man skruvade åt idén några varv till?

I den japanska filmen Battle royale från 2000 får vi följa med på ett experiment som vid första anblicken känns helt sjukt och vridet och vid andra anblicken så ja…vem vet…det här kanske är framtidens TV?

Ungdomsbrottsligheten urartar i Japan i slutet av 90-talet och staten tar i med hårdhandskarna för att stoppa allt som har med våld och droger att göra, men det hjälper föga, för att inte säga ingenting.

En vanlig klass 9B ska åka på vad dom tror är en skolresa. I verkligheten är det en lotterivinst som militären anordnat. Eleverna sövs ner och förflyttas till en öde ö och när dom vaknar upp har dom alla fått ett halsband i vilken det finns en inbyggd GPS och sprängmedel nog för utomstående ”lekledare” att döda dom.

Eleverna får varsin karta, lite vatten och mat, en ficklampa och varsitt slumpvalt utvalt vapen. ”Leken” går sen ut på att eleverna ska döda varandra med alla till buds stående medel och en elev ska slutligen stå som segrare. Alternativet, att eleverna vägrar eller hjälps åt så att fler än en överlever finns inte. En överlevare – en vinnare – eller så dör alla.

Filmen är egentligen mer intressant som gruppdynamisk idé än som film, men det är spännande och vrickat och rätt äckligt. Skulle du kunna döda din bästa vän för att själv överleva?

THE HILLS RUN RED

Är man i fel sinnesstämning för att se en film kan en film, hur bra den än är – egentligen, bli en flopp. Precis samma sak är det tvärtom. En riktig skitfilm kan växa till en liten favvo bara för att man just den dagen känner för att se just den typen av film.

Skäckfilmer är den svåraste typen av film att se när man inte är på topp, tycker jag. Istället för att bli rädd eller känna mig underhållen blir jag bara förbannad och mår illa.

The hills run red är en sån typ av film. Jag vet inte om jag såg den helt fel dag eller om den faktiskt bara är FÖR JÄVLA ÄCKLIG, det kan definitivt vara en kombo.

En något enkelspårig och egocentrisk kille har gett sig fan på att leta upp regissören till en kultskräckis som under mystiska omständigheter ”försvunnit”. Han vill hitta regissören och se filmen, det är hans mål. Hans ENDA mål vad det verkar. Han skiter i flickvännen och han behandlar sin bästa kompis som luft. En del skulle säkert beskriva honom som resultatinriktad och koncentrerad, jag tycker bara han är en jubelidiot.

Han lyckas hitta regissörens dotter som också hade en roll i filmen. Hon jobbar nu som stripteasedansör och är rätt hård på droger och motvilligt hjälper hon honom in i den splatterfilmsvärld där han tror sig vilja vara, men ja, jag tror han ångrar sitt val rätt brutalt.

The hills run red är extra allt, av allt. Redan under förtexterna kände jag att ”Nä fy fan, det här fixar jag inte idag” och det är något som aldrig händer mig. Jag är inte kräsmagad, men det här är saftigt, det är klafsigt, det är äckligt, det är blodigt. Jag avskyr mördande män med mask normalt sett och mördaren här är bortom den där ”normala” masken.

Hela filmen är äcklig. Inte ett dugg läskig, inte spännande, bara geggig och sjuk.

INGLORIOUS BASTERDS

Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(väldigt väldigt nära en femma)

CANNIBAL HOLOCAUST

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.

SHAUN OF THE DEAD

Simon Pegg är Shaun. Simon Pegg ÄR Shaun. Simon Pegg är jättebra som zombieslaskaren Shaun som gör allt för att få tillbaka sin ex-tjej och komma överrens med sin styvpappa i denna helt sjukna, vridna och fullständigt underbara skräckkomedizombieromcom.