Snabba cash

Det finns två anledningar till att jag väntat med att se Snabba cash och nu troligtvis är den sista i mellansverige som sett bokens JW förvandlas till Joel Kinnaman.

1. Jag ville glömma bort boken en smula. Jag gillade den och ville försöka se filmen för vad den är, inte jämföra mig galen med boken.

2. Jag har jävligt svårt på ett personligt plan för en av skådespelarna. Vem det är spelar ingen roll, men det är en anledning till att jag väntat.

Nu är väntan över, filmen är sedd och jag blev inte det minsta besviken. Regissören Daniel Espinosa har gjort ett toppenjobb, manus är visserligen omskrivet för att passa filmformatet men det är inte en sån stor förändring att jag stör mig och skådespelarna är alldeles förträffliga.

Om jag börjar med Joel Kinnaman så är han en skådis jag inte har superlativ nog för att beskriva. Jag tycker han är helt enastående och hans insats här och i Johan Falk-serien är bland det bästa jag sett i svensk film någonsin. Matias Varela (som Jorge) är också lite av en favorit och hade detta varit Trackslistan hade jag lugnt röstat på honom som veckans raket.

Om jag ska försöka beskriva min känsla av resten av skådisensemblen, specifikt dom skådespelare som spelar det kriminella knarkbuset, så är det just dessa som är både filmens styrka och svaghet. Styrka för att dom är förjävla bra, svaghet för att det finns en anledning till att dom är förjävla bra. Anledningen kan vara att det antagligen inte är så knivigt att spela sig själv och att det inte är så svårt att bete sig som en gris framför kameran när det är så enkelt i verkligheten. Jag överdriver en smula nu, det gör jag, men som jag ser det är ett drägg ett drägg även om han exponeras på stor duk.

Snabba cash är en bra thriller med många mänskliga bottnar. Den får mig inte att vilja läsa boken igen men kanske att jag kommer se om filmen.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

I rymden finns inga känslor

Sam (Martin Wallström) bor ihop med Frida (Sofie Hamilton). Sam har en bror som heter Simon (Bill Skarsgård) som bor hemma hos deras föräldrar.

Simon har Aspergers syndrom och är inte helt lätthanterlig ens för föräldrarna och när Simon återigen gömmer sig i en tunna med lock (som han tror är ett rymdskepp) och vägrar komma ut får hela familjen nog. Sam tar med sig Simon hem till lägenheten och där ska dom försöka bo och samsas alla tre. Ja, lycka till säger jag bara.

I rymden finns inga känslor är en vettig film. Det är skönt att se en ungdomsfilm men tänkande, kännande, MÄNSKLIGA människor, där det händer jobbiga saker som karaktärerna får deala med och visa riktiga känslor som i verkligheten. Precis som när Sams och Simons mamma (spelad alldeles fenomenalt av Lotta Tejle) får nog, när måttet är rågat och hon bara VRÅLAR, det är så jävla härligt att se. Inga fasader, inget påklistrat låtsasliv, bara ett jävla desperat urvrål.

Jag har egentligen ingenting negativt alls att säga om filmen mer än att jag, min vana trogen, är alldeles för arbetsskadad för mitt eget bästa och reagerar på tapeterna i lägenheten och rabblar artikelnummer och kollektionsböcker i huvudet. Det är en knapp jag inte kan stänga av men det är också en olat jag kan leva med.

Det jag därmot INTE kan leva med och VÄGRAR att acceptera är alla dessa UNGJÄVLAR som envisas med att PRATA, RINGA, MESSA och SPARKA I STOLSRYGGEN FRAMFÖR under filmen. Jag blir fan galen. Jag blir RABIAT och det var beteendet från vissa ungdomar under denna film som fick mig att skriva detta blogginlägg.

Men jag får ta tillfället i akt och passa på att tacka dom störande unga tjejerna att dom åtminstone hade vett nog att bara göra grimaser och lipa och inte svara mig med svordomar och könsord när jag bad dom lägga av eftersom min dotter satt i stolen bredvid och ingen unge mår bra av att höra sin morsa bli kallad fitta offentligt.

Nog om det. Tillbaks till filmen. Bill Skarsgård gör mig glad. Han visar att efternamnet inte bara öppnar dörrar, det förpliktar och han lever upp till förväntningarna. Han är duktig.

Min dotter hade svårare för Cecilia Forss än jag hade men det beror antagligen på att hon är mer bevandrad i reklam-TV än jag. Så visst finns det en fara i att sälja sitt ansikte för länge till en specifik produkt, jag tror nämligen inte att hon vill förbli känd som ICA-bruden.

Martin Wallström är annars filmens stora behållning. Jag vet inte var han kommer ifrån, jag vet inte vart han är på väg, jag vill bara att han stannar kvar och filmar mer för han gjorde det här riktigt riktigt bra.

 

IRON MAN 2

Om jag skulle drabbas av hjärtstillestånd och samtidigt behålla ögonen öppna så skulle det ha samma verkan på min hjärtfrekvens att visa MARVEL-bläddret i början på en seriehjältefilm som att tjonga i mig ström från sånadär el-spatlar.

Jag blir så glad så glad av MARVEL-loggan att fötterna liksom klapprar mot vardagsrumsgolvet som händerna på en trumslagarapa, en sån man kan dra upp med en metallnyckel i ryggen.

Iron man var en bra film. Egentligen var den mycket bättre än den trea jag gav den vid första tittningen. Iron man 2 är också en bra film, fast på ett lite annat vis.

Robert Downey JR är fortfarande som klippt och skuren för rollen som Tony Stark. Han gör sin hjälte mänsklig på ett sätt som jag inte har sett sen Bill Bixby var Dr David Banner i The incredible Hulk, en TV-serie som för mig som liten var känslosammare än Lilla huset på prärien.

Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta!

Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall.

Scarlett Johansson, Samuel L Jackson och Don Cheadle klarar sig också med beröm godkänt men sen kommer mina två men, mina två STORA men som gör att filmen stannar vid ett medelbetyg för det här är fanimej inte okej.

Gwyneth Paltrow var bra i första filmen som Pepper Potts, Starks assistent som inte kan lura en blind med sina känslor för chefen. I den här filmen går hon ett steg längre och beter sig som om hon är den överbeskyddande, duktiga storasystern som inte kan släppa kontrollen över sin ansvarsskygge och flamsige lillebror (Stark). Det gör mig skitirriterad! Låt fanskapet vara! Låt honom sköta sig själv, stå inte där och se ut som en trånande kossa, blir förbannad, dra, hångla upp honom, texta ett stort plakat med ordet KNULLA? eller nej, byt ut frågetecknet mot ett utropstecken och sluta var en sån jävla MES.

Och detta jävla skrikande såfort hon hamnar i händelsernas centrum, vad är det för otyg? Hon verkar aldrig vänja sig heller, allt är läskigt, hon har tummen mitt i handen, hon är en riktig velpotta rent utsagt och värsta sortens bimbo dessutom. Hon är en sån tjej som lever för och trånar efter en man istället för att leva sitt eget liv. Näe, skaffa dig ett liv Pepper Potts. Eller en ryggrad. Fast det ena brukar leda till det andra i det fallet.

Och sist men inte minst kommer vi till den formidabla plattfoten i filmhistorien, Sam Rockwell. Här är killen som inte kan glädja ens sin egen mamma med sin uppenbarelse. Han spelar Justin Hammer, Starks antagonist och inte i en enda scen tror jag på att han är Hammer. Jag tror fullt och fast att han är Austin Powers som ska sätta sig i en liten gul bil och försöka vända i en tunnel. Han är så skitdålig att det svartnar för ögonen. Han förstör mer än myggsvärmar gör när man ska bada en varm sommarnatt.

Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon.

Men bara lite.
Han är ju så snygg.
Blink, blink.

 

The eye

Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]

DEAR JOHN

Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.

Är Dear John den filmen?

Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.

Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.

Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.

Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista). Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.

Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.

Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktigt precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.

I TAKET LYSER STJÄRNORNA

Jenna (Josefine Mattsson) går typ i sjuan. Hennes mamma (Annika Hallin) har cancer. Tillsammans drömmer dom om en semesterresa till Thailand när mamman blivit bättre men hon blir inte bättre, cancern sprider sig och dom tvingas flytta hem till Jennas mormor (Anki Lidén).

Klassens snyggaste och mest festglada tjej Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) dras till lugna Jenna och dom blir vänner mot alla odds. Jenna är kär i Sakke (Samuel Haus) och lägger strumpor i bh:n när brösten vägrar växa och mormor tjatar och det är kul att röka och dricka och glömma skiten hemma, det som verkligen tynger henne mer än någonting annat: vetskapen om att mamma ska dö.

Fy fan vad vi är bra på att göra ungdomsfilm här i landet. Det är en ynnest att se alla dessa unga oförstörda skådelspelare spela skiten ur vuxna teaterförstörda diton. Jag är bara så fascinerad över var castingmänniskorna hittar alla och att regissörerna får dom att bli så lysande.

För lysande är precis vad den här filmen är. Inte en enda gång tänker jag att det är en film jag tittar på, det är så äkta, så på riktigt och tårarna bara rinner nedför kinderna. Min största rädsla här i världen är att sakta men säkert försvinna i sjukdom och tvingas säga hejdå till mina barn och att se detta på film gör ont. Det gör ont nåt så gudinihelvete. Men det är nyttigt och vettigt och viktigt både för barn och vuxna att påminnas om det som verkligen är viktigt här i livet: att leva till fullo medans man har chansen.

MONSTER

Aileen Wuornos (Charlize Theron) är en ensam, psykiskt störd och föga attraktiv stycke kvinna.

Hela hennes liv har varit kantad av misär och hemskheter och hon har aldrig haft någon att lita på, någon som tyckt om henne eller som ens behandlat henne som folk.
Sen möter hon Selby (Christina Ricci) som är lite av en ensamvarg på sitt sätt men tillsammans blir dom både vänner och älskarinnor och håller ihop i flera år.

Aileen försörjer sig som prostituerad. Richard Mallory raggade upp henne den 30 november 1989. Den bilturen blev hans sista och han blev hennes första mordoffer. Det hann bli sex till innan hon åkte fast och den 9:e oktober 2002 avrättades hon av en enig jury i Florida.

Dokumentären om Aileen Wuornos Life and death of a serial killer av Nick Broomfield var så läskig att jag nästan gräddade på mig när jag såg den på TV och då hade jag ändå sett filmen. Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig fast det är 6-7 år sedan och först då fattade jag hur otäckt porträttlik Charlize Theron är i filmen.

Det är i princip omöjligt att förstå att denna vackra uppenbarelse kan förvandlas till ett sådant monster. Hon är fucking grym!

Monster är en orgie i omänsklighet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men det är en orgie som är helt klart värd att orka se.

 

IMSE VIMSE SPINDEL

När man tittar på trailern till den här filmen kan man nästan förledas att tro att den är kul. En komedi liksom. Det kanske den är för någon som föder upp fågelspindlar, men inte för mig.

Imse vimse spindel ska väl vara nån form av pilsnerfilmsöversättning av originaltiteln Arachnofobia, höhö, jättekul, men originalet säger betydligt mer om filmen. Det här är en film spindelfobiker helt enkelt inte ska se.

En människa som skriker när det kryper en åttabent varelse över golvet ska hålla sig borta. Någon som inte bara får en LP-skiva under armen vid åsynen av en ”Långben” utan hela plattan The concert for Bangladesh med bland annat Ravi Shankar (från 1971) breder ut sig under skjortärmen ska befinna sig långt från DVD-hyllan. En sån som jag som kastat Gustaf Frödings samlade verk på mängder av spindlar, för att sedan hoppa på boken och sedan inte våga lyfta boken för egen maskin, en sån som jag ska DEFINITIVT inte se denna film.

Arton år gammal stod jag framför en av biograferna i Eskilstuna med premiärbiljetten till Imse vimse spindel i handen och en tuff tjejkompis vid min sida. Fan, jag var rubbad redan då.

Jag var livrädd, det kliade, jag skrek, svettades, hatade mig själv som sagt ja till att se filmen (fast jag visste att det var jag som tjatade dit polaren). När jag såg den igen härom månaden trodde jag att jag blivit vuxen och luttrad och att jag skulle kunna se det komiska i filmen.
Det gick…..sådär.