World Invasion: Battle Los Angeles

Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!