Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

THE LIFE AQUATIC WITH STEVE ZISSOU

Steve Zissou (Bill Murray) är en vida känd dokumentärfilmare. En legendar skulle man kunna säga för att använda ett finare ord.

Under inspelningen av hans senaste undervattens-dokumentär blir hans gamla vän Esteban uppäten av något Zissou kallar en ”jaguarhaj”. Han bestämmer sig för att göra ännu en film och denna gång ska han leta upp hajen, allt för att hämnas Estebans död.

Steve Zissou har en stor jättecool båt. Han har en ståtlig jättecool fru (Angelica Huston) som har en jättecool ex-man (Jeff Goldblum). Han har en blond jättecool ”son” (Owen Wilson) som han inte vet om han är pappa till. Han har en cool tysk besättningsman (Willem Dafoe), en cool brittisk reporter (Cate Blanchett) som ska skriva om filmprojektet och alla – ALLA – i filmen har coola röda toppluvor.

Här är själva ”felet” med hela filmen: den är alldeles förjävla cool helt enkelt. Missförstå mig rätt nu, jag älskar bildspråket, jag kan se mig galen på alla färger och kompositioner – men – jag stirrar mig så blind att jag inte ser skogen för alla träd. Jag ser inte filmen! Jag tittar och tittar och efter en stund tänker jag ”Vad sa dom?”, eller ”Vad hände?” och efter halva filmen hänger jag inte med alls.

Så, filmen klarar jag mig utan men jag skulle lugnt kunna tänka mig ha en vägg med fotografier från filmen eller en röd toppluva, absolut en röd toppluva, även om den geniala idén är snodd från undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteaus som hade röda toppluvor på sin besättning.

För övrigt har Wes Anderson hittat mycket inspiration till denna film i Costeaus och Louis Malles dykfilm Den tysta världen från 1956. Dock hittade han inte Bill Murray där. Tror jag.

 

BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV

Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som en riktigt gammal gubbe.
Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som…..17.
Det är inte riktigt klokt vilka efterhandsbearbetningar dom klarar att göra over there. Vojne, vojne.

Jaha. Å vad handlar filmen om då?
Jo…Brad Pitt föds gammal, han dör ung och däremellan träffar han Cate Blanchett. Så känns det. Brad Pitt och Cate Blanchett gör en film, dom gestaltar inte intressanta människoöden, dom rör sig bara framför en bluescreen, håvar in jättegage och åskådaren blir lurad till månen av effekter och smink och får ingenting med sig när han går.

Trailern gav mig jättemysiga Forrest Gump-vibbar men usch så missvisande den var.
Benjamin Buttons otroliga liv är en u-r-b-o-t-a tråkig film.

(Den andra fiffilinon får den bara för att jag känner mig snäll idag och för att effekterna faktiskt ÄR riktigt bra.)