Veckans Gosling: REMEMBER THE TITANS

Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det ”the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, ”based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och ”god” på slutet, dom svarta killarna är självklart ”soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!

FROM PARIS WITH LOVE

James Reece (Jonathan Rhys Meyers) jobbar som nån attache på USA´s ambassad i Paris. Han är en rätt ordinär man med oklanderlig klädsel, vacker flickvän och ordnat liv.

Sen dyker det upp en amerikansk spion, Charlie Wax (John Travolta), som blir hans ”partner” och dom letar upp drogkarteller, bordeller, terrorister och annat löst folk i jakten på….ja, säg det.

Jag fattar faktiskt inte storyn och det känns osannorlikt jobbigt då jag ändå ser mig som en någorlunda medelintelligent kvinna. Manusförfattaren Luc Besson har freakat loss totalt och gjort Charlie Wax till en totalt skoningslös ”spion” (läs massmördare) med fittskägg som dödar folk helt utan pardon och mening. Det fullkomligt drösar döingar där han befinner sig och han höjer inte ett ögonbryn, vilket inte heller James Reece gör fast han ska föreställa nån form av skrivbordsnisse.

Den så kallade ”actionspäckade handlingen” (gapskratt!) kryddas med ”humor” i stil med passningar till Travoltas figur i Pulp Fiction som precis som denna films Wax pratar om hamburgare och en Royale with cheese och Wax´s Karate Kid-snodda uttryck ”Wax on, Wax off” som han säger till en skummis.

Jag tycker synd om John Travolta. Hans kämpar med att komma över sin sons död och han har en agent som vill honom illa. För så känns det. John Travolta har som ingen annan fått chans på chans till filmens finrum och han tar chanserna, det gör han, men där emellan väljer han roller ur avskrädeshinkar och det är synd.

I hans läge vore det bättre om han högg på daggmaskarna och gav fan i agnen rullade av mögligt bröd. För ja, det är så. From Paris with love är jävligt mögligt bröd.