127 timmar

När jag skulle förklara för min sambo vad 127 timmar var för typ av film stod det alldeles still.

”Om Alive var en katastrofrulle i ganska stort format så är det här en sådan fast i det lilla. Lite som en solokatastrof kan man säga.”

Aron Ralston (James Franco) är en aktiv kille. Han klättrar i berg, han cyklar mountainbike, han har ett grundtempo i kroppen som talar om för mig att här har vi en rastlös kille med klara koncentrationssvårigheter.

En lördag beger han sig alldeles ensam av mot ett bergsmassiv någonstans i Utah för att först cykla ut till en specifik plats (typ fyra mil rätt ut i ingenting), sen klättra och det går ju finemangs till en början. Han träffar på två tjejer som också är ute på lördagshajk och dom slår följe och Aron får chansen att leka bergsmassivgigolo för en stund. Deras vägar skiljs åt och Aron klättrar vidare men så händer en skitfånig grej, han rasar ner några meter och en stor sten fastnar mellan bergväggarna och hans högra hand sitter fast emellan.

Varför filmen heter 127 timmar förstår du säkert men varför en film på 94 minuter ska behöva kännas som 127 timmar är en annan femma. Jag undrar vem James Franco legat med för att få den här rollen. Jag undrar vilken höjdare han är släkt med som hjälpte honom få in en fot i branschen överhuvudtaget. Det borde vara skottpengar på den släktingen.

James Franco är en fruktansvärt dålig skådis. Jag har inte riktigt förstått det förrän nu, men om man får huvudrollen i en film som denna, om det ”enda” han behöver göra som skådis är att förmedla alla dom panikslagna ensamma dödsångestkänslor som Aron rimligtvis borde ha haft när han satt fast i berget och inte lyckas med någonting annat än att se ut som en surfarkille på Bali med helt döda fiskögon hela filmen rätt igenom, japp, för mig är det ett gravt misslyckande och ett bevis för att den här killen hamnat aningens fel i sitt yrkesval.

Danny Boyle (som gjort Trainspotting och Slumdog millionaire bland annat) har regisserat filmen och manus är skrivet med verklighetens Aron Ralstons bok ”Between a Rock and a Hard Place” som grund och jag är så väldigt förundrad över att filmen inte blev bättre än såhär. Vad hände liksom?

Ja, i min värld vet jag vad som hände.

Det stavas James Franco.

S o p a.

Ställ en fråga till Danny Boyle

Danny Boyle är en intressant regissör. Hur kan man benämnas annat efter att ha gjort filmer som Trainspotting, 28 dagar senare och Slumdog millionaire och nu har fått uppdraget att regissera invignings-ceremonin av OS i London 2012?

Imorgon kväll kommer hans nya film 127 hours (med James Franco i huvudrollen) att visas på en exklusiv förhandsvisning i London och direkt efter visningen intervjuas Danny Boyle. Denna intervju kommer att livestreamas på lovefilm.se kl 21.00 svensk tid, alltså imorgon tisdag 21/12.

Nu har du chansen att ställa din alldeles egna genomtänkta fråga till Danny Boyle!

På Lovefilm finns en livechatt där du kan ställa din personliga fråga som sedan publiceras på en filmduk i biografen och besvaras i direktsändning av regissören själv. Coolt va?

Klicka här för att komma till livesändningen.

SLUMDOG MILLIONAIRE

Jamal Malik (Dev Patel) bor i Bombays slumområde. Han är 18 år, föräldralös och sitter just nu i heta stolen i Indiens största TV-underhållningsprogram: Vem vill bli miljonär.

Han svarar rätt på fråga efter fråga och när han är bara en fråga – och ett svar – från att vinna högsta vinsten, 20 miljoner, blir det reklampaus. I pausen arresteras Jamal, misstänkt för fusk. Det kan inte vara möjligt att en outbildad slumunge kan svaren på alla dessa svåra frågor alldeles själv – eller kan det?

Jamal försöker på alla sätt han kan att bevisa sin oskuld och för varje fråga han får i programmet får vi se historien bakom det rätta svaret. Alla kunskaper behöver inte nödvändigtvis komma från en bok, eller från en lärare i ett klassrum. Livet i sig kan vara en alldeles utmärkt läromästare om man håller ögonen och öronen öppna.

Regissören Danny Boyle har gjort filmer som höjdaren Trainspotting och de mindre lyckade The Beach och A life less ordinary. I Slumdog millionare balanserar han på den tunna linjen som pendlar mellan socialpornografiskt bullshit och ett lysande kapitel filmhistoria och jag var skeptisk, ojojoj vad jag var skeptisk innan jag såg den. När en film som Slumdog millionaire hyllas av världens filmkritiker, den vann 8 Oscars och 95 andra priser, då är den antingen på riktigt jättebra eller nåt gråtmilt kletigt tjafs som bara kryllar av smutsiga barn och stråkar.

Slumdog millionare är jättebra. På riktigt jättejättebra.