Kategori: datordrama

Publicerat

THE SOCIAL NETWORK

En miljon flugor kan inte ha fel – skit är gott.

500 miljoner facebook-användare i 207 länder kan inte heller ha fel – Mark Zuckerbergs uppfinning fyllde ett hål som behövde stoppning.

The social network handlar om datanörden Mark Zuckerberg och hans liv runt 2003-2004 när han startade Facebook.

Zuckerberg var smart och jag kan absolut förstå hans baktanke med Facebook: att skapa en plattform där vänner kan interagera med varandra, hålla koll, umgås och chatta. På det sättet förstår jag hålet. Det jag inte kan förstå är att stoppningen är så jävla lättsmält och icke ifrågasatt.

För några år sedan umgicks alla på nätet med alias och hade användarbilder som var porlande vattenfall, sandstränder i motljus eller seriefigurer och hade man mot förmodan sin egen bild så visst tusan var den photoshoppad intill oigenkännlighet. Lägg därtill att ingen någonstans uppgav bostadsort eller exakt födelsedatum.

I och med Facebook har internet som användningsområde och informationsspridningscentral vänt 180 grader och allt som förut var läskigt och tabu är nu inget konstigt alls. Hela fotoalbum ligger uppe för allmän beskådan, bilder på barn prånglas ut, vardagslivet berättas in i minsta detalj och det går att få tag på långt mycket mer info än man frågar efter, både om andra och om sig själv.
Men det är okej, för klickar 500 miljoner användare i rutan att dom accepterar villkoren och förlorar rättigheterna till sina egna bilder så ja, då är det väl okej antar jag. Däremot är det inte okej för mig.

Jag som privatperson är inte med på Facebook. Jag vill inte. Fiffis filmtajm fanns på Facebook i 72 timmar. Efter 48 timmar blev mitt konto hackat och jag fick mejl om försök till intrång. Jag bytte lösenord men bestämde mig för att avsluta mitt konto, vilket för en egentlig facebookhatare och skeptiker som jag inte var ett särskilt svårt beslut att komma fram till. Men jag vill passa på att tacka alla som under dessa få timmar blev bloggens FB-vän. 48 stycken hann ni bli, vilket bara det är helt fantastiskt!

Jag säger således tack men nej tack till Facebook men tack men ja tack till The social network. David Fincher har fått till en riktigt underhållande film om visionära idéer, om vänskap, om pengar och om det faktum att man aldrig någonsin ska underskatta makten hos en redig nörd.

Publicerat

NÄTET

Efter att ha varit borta ungefär en månad från Sverige och besökt både annorlunda och ganska outvecklade delar av världen landade jag en höstdag 1995 på Australiens västkust, närmare bestämt i Perth.

På gångavstånd från motellet där jag bodde fanns en gammal biograf, en sån som i känsla påminde om biografen Röda Kvarn som låg på Biblioteksgatan i Stockholm innan nån med hela byxan full med stålars och sjuklig drift efter mer beslutade sig för att bygga bort bion och öppna ett fucking jävla shoppingcenter istället.

Nåväl. Efter att ha varit ociviliserat skitig ett antal veckor och levt på nudlar och mangojuice var det som att återerövra mitt liv att befinna mig i Perth.
Jag hade en dusch, jag hade inte saltvattensvid i ögonen dygnet runt, jag såg inga gekkoödlor på sovrumsväggen det sista jag gjorde innan jag somnade och det första jag gjorde när jag vaknade. Folk pratade så jag förstod, det fanns min barndoms favoritgodis i butikerna (The musketeers. Satan vilken nostalgichock och vad många jag åt!) och som sagt, en bio på nära håll.

Första kvällen var det nån kultfilmskväll och dom visade Bernardo Bertoluccis The conformist från 1970. Jag satt där och tittade men var mer fascinerad av dom röda tunga sidendraperierna än av filmen. Kvällen efter var det nya affischer utanför entrén. The net med Sandra Bullock. Hela tarmystemet liksom hoppade hopprep av glädje. The net! Speed-Sandra! Wihiiiii, liksom!

Så jag köpte biljett till kvällens föreställning och jag kom i tid, mycket i tid, köpte två ”musketörer”, satt och tittade på folk (australiensarna är ungefär lika snygga som irländare för att hårddra det) och sen började filmen.

Sandra Bullock spelar Angela Bennett, en dataprogrammerare som jobbar hemifrån och vars sociala nätverk befinner sig online, inte IRL. Hon ska åka på sin första semester på åratal när hela hennes identitet raderas. Hon blir bestulen på sitt pass, sina nycklar, sitt namn, sitt liv. Någon har tagit kontrollen över hela hennes värld, hennes dåtid och framtid och det är inte lätt att vara kaxig i det läget men vad gör man när all information finns tillgänglig på nätet och fel person får tag på den?

Hösten 1995 var The net högtekologisk finaction när den var som bäst. Det var coola typsnitt på datorerna, det var datorer som PRATADE, för tusan, hon beställde till och med PIZZA online! Det var ju skitfränt och jättenytt och ingen hade en aning om då hur mycket och hur fort detta INTERNET skulle utvecklas.
Det är just denna utveckling som gör The net till ett ganska lättmobbat offer. Filmen känns nämligen inte så fräsch längre. Det känns som The net har femtio år på nacken och hur mycket jag än fattar rent intellektuellt att jag borde se filmen mer som ett tidsdokument än som en tajt thriller så går det inte.

2010 tycker jag The net är en ganska sugig film. 1995 tyckte jag inte det. Sandra Bullock är fortfarande söt som sockervadd och jag blir glad bara av att se henne i bild men filmen dammar när jag blåser på den även om jag inte ens tar i.

Till filmens försvar ska väl ändå sägas att tanken var god och det som då var nån slags framtids-hittipå-spännande-handling i nuläget mycket väl skulle kunna bli dagens sanning. Jag tror inte ens jag skulle höja på ögonbrynen.