Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Svensk söndag: PENSIONAT OSKAR

.

.

.

Kombinationen manus av Jonas Gardell och regi av Susanne Bier är ganska lyckad med betoning på ganska.

Det är nåt som skaver med filmen, kanske är det dom övernaturliga inslagen (eller försök till sådana) som inte går hem hos mig. Stina Ekblad som mamman/fru Gunnel Runeberg skaver också. Hon gestaltas som nån form av seriefigur istället för en ”vanlig” kvinna. Mannen/pappan Rune Runeberg (Loa Falkman) är ju alldeles supervanligt svennig, jag tror inte på att han skulle gifta sig med nån som Gunnel och jag tror definitivt inte att Gunnel skulle gifta sig med Rune om filmen varit verklighet.

Men nu är dom gifta Gunnel och Rune och äktenskapet verkar inte särskilt harmoniskt, dock än inte på-gränsen-till-skilsmässoknakande. Skilsmässa känns inte som något existerande i vare sig Gunnel eller Runes sinnevärld. Nej herregud, dom är en familj, dom har tre barn, då håller man ihop!

Rune är en tänkare, en organisatör, en praktiker, han är noll procent känslomänniska, i alla fall är det så han själv och omgivningen upplever honom ända tills han träffar vaktmästaren Petrus (Simon Norrthon) under semestern på Pensionat Oskar. Petrus är en ung man som lever i nuet, han är trollkarl och symboliserar frihet i mänsklig skepnad, han är Runes totala motsats men som vi alla vet kan kärleken dyka upp precis när som helst och var som helst – även på en flakmoppe.

Ingvar Hirdwall gör (som vanligt) en minnesvärd biroll som en manstyp man kan träffa på alldeles på tok för ofta: den gubbiga tourettesrasisten som känner sig tvingad att i alla lägen tala om sin snedvridna syn på invandrare och Ulla Skoog gör en undergiven dörrmattskvinna som säger förlåt hela tiden, en typ av roll vi sett henne göra även i Lorry men då misshandlad intill oigenkännlighet.

Jag vill gärna tycka om filmen mycket mer än jag gör men det tar stopp. Filmen känns ganska undermåligt gjord rent tekniskt, ljudet känns pålagt efteråt och det verkar som om skådespelarna dubbat sig själva av nån anledning. Det korrekta om jag enbart betygssätter med hjärnan är att ge filmen en tvåa men så funkar inte jag. Jag är i mångt och mycket Runes motsats även jag och en känslomänniska kan inte värja sig mot Loa Falkmans skådespelarprestation. Satan i gatan vad han är bra här!!! Han gör filmen, han bär filmen på sina axlar och det är honom man minns efteråt. Långt efteråt. Sen fick han en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa manliga huvudroll också.

THE CAPTIVE

Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: ”Mum says I ride the shortbus because I´m special”. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.

Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.

I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.

Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.

Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.

Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.

The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.

FOXCATCHER

Med rätta kan det råda viss förvirring kring denna filmaffisch. Jo det står Foxcatcher på postern men ser det inte ut som en spelfilmsvariant av Despicable me med Steve Carell som inte-bara-rösten till Gru? Eller om man är insatt i filmvärlden och vet att en film som heter Birdman är på G, är inte Steve Carells profil väldigt lik en fågel?

Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att jag tror att postern skrämmer bort en del presumtiva biobesökare. Vet man ingenting om filmen kan det lika gärna vara nåt i stil med The Butler.

.

Den andra postern har samma problem fast åt helt motsatt håll. En koncentrerad Channing Tatum som ser ut att bära runt på en imaginär tjock-TV med amerikanska flaggan i bakgrunden. Är det White House Down 2 eller vadå?

Kidsen som går och ser Foxcatcher för att dom gillar Channing Tatum och filmer han ”brukar göra” kommer bli vansinnigt förvånade och kanske även besvikna.

Jag inser att inte alla fungerar som jag som vill gå till biografen och helst vara helt blank, inte veta något överhuvudtaget om filmen jag ska se men det här är en film som vinner på det. Foxcatcher är nämligen baserad på en verklig historia om den amerikanska OS-brottaren Mark Schultz och neeeeeeej, ge tusan i att googla nu, strunta i det för det kommer bara leda till:

1. Du tycker brottningsboats verkar svintråkigt och väljer bort filmen.

2. Du tycker historien verkar så pass intressant att du inte kan sluta gräva i den och då missar du det bästa med filmen, dvs att INTE VETA VAD DEN HANDLAR OM.

Jag tänker inte skriva nåt mer om filmen annat än att du aldrig har sett vare sig Channing Tatum, Steve Carell eller Mark Ruffalo på det här sättet, att det luktar Oscarsnomineringar lång väg, att gympadojor mot brottningsmatta har ett mycket speciellt gladäckligt ljud och att jag hoppas att väldigt många ger filmen en chans. Det är den verkligen värd.

Foxcatcher visas på Stockholms Filmfestival ikväll kl 18, imorgon och på söndag. För biljetter och mer information klicka här. Hinner eller kan du inte se den på festivalen så kommer den på vanlig bio den 19 december.

BACK TO THE 80´S: ANKLAGAD (1988)

.

.

.

Att vara sexton år, tjej och se Anklagad på bio gjorde ont. Jag fick en inblick i en verklighet som jag tack och lov inte kände till så väl och mådde ganska dåligt efteråt. Filmen satte sig liksom i magen.

Jodie Foster vann en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll för sin gestaltning av Sarah Tobias, den unga kvinna som blir gängvåldtagen på ett flipperspel på en bar nånstans i USA. Tre män våldtar henne, tre män tittar på, hejjar och klappar händerna och en för övrigt rätt välfylld lokal gör inget alls. Men var det verkligen det som skedde? Varför ropade Sarah inte på polis? Fick hon inte skylla sig själv, berusad som hon var och med kort kjol? Hade hon inte flirtat lite väl mycket med en av männen, dansat lite för utmanande?

Att se den här filmen tjugosex år senare gör faktiskt inte mindre ont men det gör ont på ett annat vis. Det som gör ont är att ingenting förändrats. Det är samma frågeställningar fortfarande, samma påpekanden och fördömanden gällande offrets klädval, beteende, alkoholintag och betydligt mindre fokus på männen som inte har vett nog att låta bli.

Det jag upplevde med filmen 1988, att den kändes extraordinär, att den tog upp ett visserligen jätteviktigt problem men ett problem som inte var supervanligt förekommande, alltså den grejen får jag äta upp med både hull, hår och extra senap på toppen nu. Jag har blivit vuxen, 1988 var jag ett barn. Jag såg det inte så såklart men likväl, jag hade inte varit med om så mycket, fattade egentligen ingenting om vare sig livet eller dess baksidor.

Anklagad är fortfarande en bra film. Både Jodie Foster och Kelly McGillis som åklagaren Kathryn Murphy är jättebra. Filmens dramaturgi är bra. Det som inte är bra är att filmen känns som vardag när jag ser den, vardag på ett ytterst beklagligt vis. När en hemsk film inte längre berör på grund av hur samhället blivit och hur…blasé…jag själv är, alltså det är fan inte vettigt.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2014:

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1988.

TWO FOR THE MONEY

Just när man trodde att Matthew McConaughey-abstinensen inte kunde bli värre säger det bara badabing här på bloggen och Big Matt is back. Det är i alla fall en månad sedan sist, det är max vad man klarar av va?

Brandon Lang (McConaughey) är stjärna inom american football. Han är lagets nav och misslyckas aldrig. En dag händer det som inte får hända, han skadar sig och får svårt att komma tillbaka, inget lag vill ha en spelare med tveksamt knä. Brandon tvingas ta det jobb han får vilket är på telefonföretag för betalsamtal och där hamnar han via ett bananskal på en tjänst där han ska sälja speltips via en egen linje. Det går bra, han är duktig och en dag blir han headhuntad av Walter (Al Pacino), en magnat i spel-och-dobbel-branschen.

Two for the money (med den svenska titeln For the money) handlar om pengar, om passion för spelet, om suget efter den stora vinsten, om kärlek, vänskap och lojalitet. Det känns som en film med redig budget, den är snyggt filmad och skådespelarna är bra. Al Pacino spelar bara lite över, Rene Russo funkar bra som Walters fru och Matthew McConaughey är tokstabil i rollen som Brandon.

Two for the money är en b r a film helt enkelt och ett utomordentligt hjälpmedel för att klara av dom närmaste 3,5 veckornas überpepp tills Interstellar har biopremiär.

BACK TO THE 80´S: PURPURFÄRGEN (1985)

 

 

.

När Purpurfärgen kom hade Steven Spielberg inte gjort varken Shindler´s list, Amistad, Lincoln, Rädda menige Ryan eller den där svindåliga hästfilmen. Den skäggige mannen med keps, demonregissören Spielberg, var endast känd för filmer underhållande äventyrsfilmer, kanske med en målgrupp betydligt yngre än Purpurfärgens. Därför var det lite spännande  – DÅ – att Steven Spielberg gav sig på att:

1. göra film av en roman av Alice Walker

2. göra film av en roman som handlade om afroamerikanska kvinnor

Jag minns att när jag såg Purpurfärgen på bio så tyckte jag inte att den var så bra som alla sa men jag tyckte väldigt mycket om Whoopi Goldberg som Celie. Det är konstigt, nästan trettio år senare känner jag exakt samma sak.

Jag ser att filmen blev nominerad till hela elva Oscars men kammade hem noll och det känns faktiskt ganska rättvist. Nomineringarna gav filmen en skjuts men filmen är på riktigt inte bra nog att vinna priserna. Jo, Whoopi Goldberg borde i rättvisans namn ha kammat hem en statyett men hon fick se sig besegrad av Geraldine Page (för filmen Resan till Bountiful). Å andra sidan var Whoopi bland en namnkunnig samling förlorare det året då Jessica Lange (Sweet dreams), Meryl Streep (Mitt Afrika) och Anne Bancroft (Agnes av Gud) inte heller vann. Och ju mer jag tittar på den senaste meningen ju konstigare känns vinnaren.

Filmen handlar om Celie, om hennes liv från mycket ung ful flicka med hemska tänder (hennes pappas ord) men som tydligen inte var ful nog för pappan när det knorrade i byxan för han lyckades göra henne gravid inte mindre än två gånger och båda gångerna sålde han barnen. När söta lillasyster Nettie blev stor nog fick pappan upp ögonen för henne och det fick även Albert (Danny Glover) som behövde-gifta-sig-och-han-behövde-gifta-sig-nuuuuu-nuuuuuu-nuuuu-nuuuu-bråttom-som-fasiken-är-det. Men pappan vill inte gifta bort Nettie (han vill ha henne själv det aset), däremot går det hur bra som helst med Celie. Så Albert gifter sig med Celie, ett äktenskap som knappast osar kärlek och ömsesidig respekt.

Första tredjedelen av filmen är ganska seg men när Celie är vuxen och barnskådespelaren Desreta Jackson byts ut mot Whoopi vaknar både filmen och jag. Man kan säga mycket positivt om Steven Spielberg som filmskapare men speltidseffektiv är han inte. Filmen är så lång att jag måste vända på DVD-skivan och jag känner mig verkligen inte säker på att 154 minuter hade behövts för att berätta denna historia. Betygsmässigt hamnar den på en svag trea, svajande godkänd.

Filmen:

Whoopi Goldberg:

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1985.

LABOR DAY

En film är aldrig bättre än dess svagaste länk. Stämmer det?

Jason Reitman har blivit nån slags halvfavvo för mig efter filmer som Thank you for smoking, Juno och Up in the air (Young adult var ingen toppenfilm Charlize Theron till trots) så man kan säga att det var med tyglad glädje jag först läste om filmen inne hos Movies-Noir. Manuset till Labor day är skrivet av Jason Reitman och det är även han som regisserat filmen. Nu har jag sett filmen och nej, Reitman är ingen svag länk, inte alls.

Efter att ha kärat ner mig fullständigt i soundtracket till Alexander Paynes film Sideways har kompositören Rolfe Kent haft en liten men speciell plats i mitt hjärta. Det är Rolfe Kent som skrivit musiken till Labor Day. Finns det nåt att klaga på, är han den svaga länken? Nej, inte alls.

Kate Winslet, denna otroligt begåvade skådespelare spelar Adele, en ofrivilligt ensamstående mamma som bär på ett inneboende mörker, en slags ledsenhet. Hon är den typen av människa som skulle känna sig ensam även i ett stort rum fullt med vänner. Kan Kate Winslet vara en svag länk? Nej, aldrig.

Adele är mamma till Henry, en pojke som ska börja sjunde klass och som spelas av Gattin Griffith, en kille som jag tror mig aldrig ha sett förr men som efter lite efterforskningar visar sig ha varit en frekvent anlitad barnskådespelare. Han var pojken som kom bort i Changeling och han hade små roller i Trubbel i paradiset, The new daughter och The Green Lantern. Här gör han både intryck och avtryck och jag är fullständigt övertygad om att man kommer se honom i fler och större roller framöver. Så svag länk? Icke.

Adele blev lämnad av sin man och tillika Henrys pappa Gerald (Clark Gregg). Kan genomsympatiske Clark Gregg vara en länk så svag att filmen vacklar på grund av honom? Såklart inte. Tobey Maguire då, som berättarröst, som den äldre Henry, är han en onödig pusselbit i historien? Nej det är han inte.

Jag kan analysera filmen ner på cellnivå och det enda jag kommer fram till är att den är suggestiv, den är mystisk, den är oförutsägbar och den är bra. Men varför tar den sig inte över en trea i betyg? Var finns den svaga länken, har den ett ansikte, ett namn? Ja.

J O S H B R O L I N.

Hade Labor Day varit beskaffad med en manlig huvudrollsinnehavare som utstrålat något annat än 2-komponents polyuretan hade filmen klickat för mig. Josh Brolin är lika intressant som en välanvänd Actionman-docka som reklamerats och ställts tillbaka på hyllan på Toys´r´us. Jag brukade inte ha en beef med honom, jag tycker inte alltid han är kass, men på sista tiden har han inte haft dom bästa av arbetsveckor.

Personkemin mellan Brolin och Winslet är noll, inte ens när dom kladdar ihop fruktpajsinnanmäte med sina bara händer samtidigt i en och samma skål hettar det till. Det är lite samma pryl som när Patrick Swayze och Demi Moore drejar i Ghost, med den lilla skillnaden att i den här filmen är sonen Henry med på ett pajfixarhörn. Det kan vara därför scenen inte hettar till som den borde. Kan vara.

Bortser jag från Josh Brolins existens och tänker mig någon annan i hans roll så är filmen bra, kanske till och med mer än bra. Definitivt över medelbra. Nu kan jag inte ge den mer än godkänt eftersom det finns det som skaver men jag önskar att jag kunde. Filmen har ”nåt” precis som Jason Reitmans andra filmer. Han är en snubbe att fortsätta hålla koll på, helt klart.

Movies-Noirs text om filmen finns här.

13 CONVERSATIONS ABOUT ONE THING

Jösses! Nu är det flera veckor sedan jag skrev om någon film med Matthew McConaughey! Så kan vi väl inte ha det? Nä. Kan tro det. Idag blir det bot och bättring.

Jag trodde jag hade rätt bra koll på Matthew McConaugheys filmproduktion men likväl dök det upp en film med hans namn i rollistan som jag inte hade en aning om existerade. Sånt är alltid spännande!

Att det är tretton konversationer om det ämne filmen handlar om får jag helt enkelt tro på, jag tror inte titeln ljuger men jag satt i ärlighetens namn inte och räknade under filmens gång. Det var så pass många intressanta karaktärer och jag kom in i filmen så pass snabbt att siffran var ointressant. Snarare började det röra sig funderingar om ämnet i mitt eget huvud  samtidigt som jag såg John Turturro lämna sin fru för vad han trodde var lycka med en älskarinna och en smarsmakad liten etta utan charm, Matthew McConaughey vinna ett mål som distriktsåklagare i tron att yrkesmässig framgång är lycka, Alan Arkin buttert konstatera att lyckan ler mot några men skrattar åt andra, Clea DuVall städar åt andra och känner sin lycklig när hon kan laga en skjorta åt den gifte arkitekten som hon tycker är så fin och William Wise som via sin karaktär Smiley Bowman är genomglad hela tiden, lycklig tillsammans med sin fru sedan 23 år och positiv till livet. Fy fan så provocerande nöjda människor kan vara. Uppenbarligen.

Filmens regissör Jill Sprecher har tillsammans med sin syster Karen skrivit manus och jag tycker det är synd att dom inte gjort mer tillsammans. Det är den här filmen och Thin Ice (2011), that´s it. Det finns nämligen nåt där, nåt som känns som Nicole Holofcener, nåt som känns varmt, personligt och smart.

När jag såg filmen kändes det som att den låg på en stabil fyra men då eftersmaken försvann lite för fort efteråt sänker jag betyget till en trea men den är stark och välsmakande medans man ser den och jag tror det här är en film som många kan finna mysig en mörk höstkväll.

Svensk söndag: MITT LIV SOM HUND

.

.

.

Det är nästan tre decennier sedan jag såg Mitt liv som hund förra – och första – gången, ändå minns jag allt som om det var igår. En besynnerlig känsla men också tämligen skön. Hemtrevlig på nåt vis.

Omtittar fungerar sällan på detta vis. Oftast spelar minnet mig ett spratt och oftast är det jag minns som extraordinärt från min tonårstid kanske inte riktigt lika extraordinärt när jag ser filmerna som vuxen. Rocky IV exkluderat.

Mitt liv som hund var en väldigt bra film när den kom och det är inte konstigt att den satt sig. Anton Glanzelius har en sån fin berättarröst som den unge Ingemar och tankarna om rymden och om hunden Laika och det mesta annat än liten pojke kan tänka på känns genuina.

Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett ”Tarzan i lagunen”. Han tog en starkströmsledning som lian å damp direkt. Man ska inte tro man är Tarzan.

Mitt liv som hund är Lasse Hallströms femte långfilm och antagligen den film som öppnade stora dörren in till Hollywoods konferenslokaler. Det är i mina ögon hans bästa film och det är en av dom bästa svenska filmer som någonsin gjorts – mitt ”svaga” betyg till trots. Den saknar nåt litelitelite för att pendeln ska slå över på maxbetyg men det är banne mig inte mycket. En lite blödigare dag hade det antagligen hänt.

WRECKERS

Ett lågmält och långsamt brittiskt drama om två bröder (Shaun Evans och Benedict Cumberbatch) och den enes fru (Claire Foy).

Bortträngda familjetrauman kommer upp till ytan, det gifta paret är ofrivilligt barnlösa och Benedict är skitsnygg i skäggstubb.

Känns nåt av dessa intressant nog att lägga 85 minuter av ditt liv på föreslår jag att du ser filmen.

Jag vet varför jag såg den.

.

.

Svensk söndag: HALLÅHALLÅ

Det är inte var dag jag knaprar Pepcid som biogodis men när jag hyrde Maria Bloms fjärde långfilm Hallåhallå var jag tvungen att göra just detta. Och, faktiskt, det gjorde mig glad även om det var svinsurt i magen samtidigt.

Jag kände igen mig så mycket i Disa (Maria Sid) och hennes liv att jag flera gånger var tvungen att pausa filmen för att skratta lite, andas lite, slå lite på en kudde och hämta fler tabletter.

Disa är nyskild från Laban och jobbar som undersköterska. Hon kämpar på, försöker hålla humöret uppe och lever ett okej liv med sina två små döttrar Alva och Elin. Men livet hålls liksom bara flytande, hon kan inte säga att det är rätt och slätt BRA på något plan. Hon känner sig lite ful, lite fel, lite för mycket, lite för lite, lite för ensam, lite för rädd, lite för nedtryckt av sina föräldrar.

Hur vet man när man är lycklig? Hur vet man vad man tycker, vad man känner, vem man är? frågar Disa en patient hon kommit nära och det är just det, alla dessa frågor som man så ofta ser på film men som så sällan behandlas…vettigt. Ja, vettigt. På allvar. På riktigt. Utan att bli högtravande, svårt eller konstigt. Klart som fan att det är jobbigare att se den här filmen än nåt amerikanskt random relationsdrama men måste allt vara så lätt? Samtidigt är det klart som fan att en film som Hallåhallå inte lika lätt hittar sin publik som samma amerikanska relationsdrama.

Med det sagt så är det här ingen film om svårmod, den är rolig – också. Och den är bra – också. Filmen har ingenting som ens är i närheten av styltig dialog, historien berättas med ett skönt flow och jag känner mig lite kär. Kär med halsbränna.

Sommar-Stewart: MR SMITH I WASHINGTON

För det första, är det inte en svinäcklig poster här bredvid? Samtliga skådespelare är sminkade så dom ser ut som buktalardockor och hade jag inte sett filmen innan jag såg affischen hade jag nog backat en mil eller två. James Stewart ser ut som Bela Lugosi, han ser ut som en vampyr.

För det andra, Mr Smith i Washington är en såndär ”riktig” klassiker. Det är en såndär film som man inte får tala illa om, en film som med 8,4 i betyg på ImDb berättar att många filmintresserade ser något stort och viktigt i filmen.

Jag kan se att den var otroligt viktig när den kom 1939. Nazisterna förbjöd den i det ockuperade Frankrike på grund filmens positiva syn på demokrati och i USA ansågs den i viss mån som ”pro-kommunistisk” eftersom den var ifrågasättande när det gällde korruption och maktmissbruk.

Jefferson Smith (James Stewart) jobbar som nån form av fritidsledare (?) när han via ett bananskal får ett jobb i amerikanska senaten och hans positiva människosyn och naiva världsbild krockar en del med den politiska verkligheten.

Filmen är en dramakomedi med en ganska allvarlig grund att stå på och jag säger verkligen hatten av till regissören Frank Capra som drog projektet i land. Han lyckades göra ett 129 minuter långt politiskt drama som fick både elva oscarsnomineringar och folkets kärlek. Jag tror visserligen att James Stewart var en stor anledning till att filmen blev så hyllad, han är som vanligt jättebra och här även jätteung (om man kan säga att 31 är det).

Filmen i sig tog sig dock inte in i mitt hjärta. Jag har försökt tänka på vad det var som inte klickade men kan inte sätta fingret på något speciellt. Jag tyckte den var okej men inte mer än så.

Svensk söndag: EN SÅNG FÖR MARTIN

Alzheimer är en såndär sjukdom som får mig att ifrågasätta alla som envist proklamerar att det finns en Gud och att denne Gud är god*. Vad ligger det för godhet i att ge sjukdomar som Alzheimers till folket? Förklara det för mig den som kan.

Bille August film om Den Kände Kompositören Martin (Sven Wollter) som på ålderns höst träffar violinisten Barbara (Viveka Seldahl) och ljuv musik uppstår är ingen lätt film att se. Det här tar på alla krafter jag har – OCH på tålamodet.

En sång för Martin är en fin film om kärlek, omtanke, oro, panik, frustration och ilska. Jag får en djup förståelse för hur en sjukdom som denna förändrar både den sjuke och alla som lever tätt intill denne och jag känner mig som jag är en Barbara-klon när jag sitter i soffan och tittar. Jag blir livrädd. Vem fan vill åldras om det ska bli såhär? Vem vill gifta sig och riskera att bli en oavlönad hemtjänstassistent med ring på fingret? Vem vill INTE gifta sig, vem vill bli gammal i ensamhet och inte ha någon som tycker om en sådär på riktigt, som bryr sig, tar fajter, orkar, förstår, hjälper till? Tankarna ger liksom ångest på flera plan, jobbigt men kanske inte helt dumt.

Men tankarna är en sak och känslorna en annan, filmen har inga problem alls med att nå ut. Men en film är mer än själva ”utstrålningen”, är den inte? En film är skådespelarprestationer, dialog, musik, scenografi. Manuset är baserat på Ulla Isakssons självbiografiska roman Boken om E som handlar om när hennes man, författaren och litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder, drabbades av Alzheimer. Jag har inte läst boken och jag tvivlar på att jag kommer göra det även om jag borde.

Mina största aber gentemot filmen handlar nämligen om Barbaras beteende, om hur hon sätter sin Stora Konstnärliga Skapare till man på pidestal redan vid relationens början och konsekvent behåller honom där som värsta sortens curlingmorsa till sin egen man. Det får mig att må illa och jag är lite nyfiken på om Ulla gjorde samma sak med sin man. Barbara pratar med Martin som om han vore den Gud jag ifrågasätter i början av texten och han verkar tycka att det är helt i sin ordning, att det är så det ska vara, han är ju ändock Mannen och hon den simpla violinisten.

Den där ”pidestalproblematiken” får ringar på vattnet, den gör dialogen ofantligt stapplig. Barbara pratar en form av högtravande svenska (”Jag TALAR till diiig Martin”) i kombination av överklassbebisspråk och hon duttar med denna vuxna – och till en början friska – karl så till den milda grad att jag vill ruska om henne och/eller hälla iskallt vatten över henne. Få saker gör mig lika irriterad som kvinnor som behandlar sina män som barn. Det som är än värre är män som tycker att det är najs att ha en kvinna som gör just detta.

Jag är fullt medveten om ”felen” denna film brottas med och jag har skämskudde till hands ibland men samtidigt, vilken JÄVLA film! Wow! Sven Wollter och Viveka Seldahl var ett par vid den här tiden och att spela Martin och Barbara kan inte ha varit lätt. Att det sen blev omvända världen för dom i verkligheten när Viveka gick bort i cancer och Sven var den som blev kvar, alltså, livet kan vara så outsägligt sorgligt ibland.

* Det finns många fler sjukdomar som inkluderas i denna ifrågasättande-av-Gud-klausul

PIONJÄR

Norrmännen har tur dom. Dom har Marit Björgen, dom har Erlend Øye, dom har Erlend Loe och dom har olja. Men det dom också har är filmmakare som vågar göra kanske inte helt självklara filmer OCH dom drar projekten i hamn med ofta väldigt gott resultat.

Om jag ska jämföra Pionjär med någon svensk film gjord på senare tid så hamnar jag hos Call Girl. Det kanske syns konstigt att jag jämför en konspiratorisk film om  en bordellhärva på 70-talet med en film om norsk oljeborrning men se, konstigheten släpper bara man krafsar lite på ytan. Pioneer handlar nämligen också om en konspiration och den utspelar sig i början på 80-talet. Liknande känsla således. Lika strålande jobb av scenografer, sminkörer, maskörer och kostymörer. Lika snyggt filmat av Call girls Hoyte van Hoytema som av Pioneers Jallo Faber och dom båda har dessutom jobbat med spännande filmer jag ser fram emot senare i år, Faber med Mikael Marcimains filmatisering av Gentlemen och van Hoytema med Christopher Nolan och filmen Interstellar. Men nu tillbaks till Pionjär.

Aksel Hennie spelar Petter, den tunnhårige dykaren med spretiga polisonger. Det går inte att se att det är samma skådespelare som i Huvudjägarna eller Max Manus, han är retrospektivt omstylad på ett väldigt trovärdigt sätt.

Norge och USA samarbetar för att gräva ner en pipeline som ska forsla olja i (under) Nordsjön. Det ska grävas djupare än någonsin förr och det är inget ofarligt projekt. Petter och hans bror Knut (André Eriksen) jobbar som professionella dykare och ska efter lång tids förberedelse göra Det Där Dyket, dom ska ner i det djupaste djupa och svetsa ihop det viktigaste av gasrör.

Mitt under dykets allra viktigaste sekunder händer en olycka, en tragisk olycka. Det som inte får hända, det som inte kunde hända händer, det gör ju så ibland. Petters liv förändras på en millisekund och märker snart att inte mycket är som han trodde. Arbetsgivare och kollegor, vilka är dom? Vem vet vad som hände, vem tar ansvar?

När jag läser igenom min text såhär långt förstår jag om filmen låter som en enda stor gäspning eller kallsup om man så vill. Det är den inte riktigt. Jag tycker Pioneer är en ganska spännande film som i sina bättre stunder känns nästan dokumentär. Det är ett gott hantverk på alla plan.