Topp 10: Världens bästa öppningsscener

Det händer ibland att jag har cravings efter en speciell film precis som jag kan ha efter andra grejer, ja, choklad, lakritsshots och sånt.

Är det choklad jag vill ha och öppnar en chokladask så har jag svårt att ta en bit och stänga locket, men vill jag se en film men har ont om tid så funkar det i vissa fall att sätta på filmen och bara se öppningsscenen, i alla fall om den är tillräckligt bra.

Efter att ha läst 10-i-topp-listor med just öppningsscener hos Filmitch, Royale with cheese, BlueRoseCase och Voldo (som är påhittaren till hela idén från början) blev jag sugen på att gnugga mina grå och göra en egen.

Det finns många bra, många jättebra och en handfull helt fenomenala. Jag har säkerligen glömt några, jag har valt bort vissa men gällande topplistan har jag enbart gått på kärlek, magkänsla och mängden ståpäls på både armar och ben.

Vill du se öppningsscenen, klicka på filmtiteln.

1. Cobra
Jag tror inte ens Barry White kan bräda Sly´s sängkammarröst i det här introt.
Okej, Barry White är död men hade inte fixat det även om han var vid liv. Det blir liksom inte tuffare än såhär.

 

 

 

 

 

2. Gudfadern.

Det tar en sekund att komma i Corleone-mode.
EN SEKUND!

Filmmusiken, typsnittet på förtexterna, lyckokänslan i magen av att än en gång få se en av världens bästa filmer (detta gäller både Gudfadern och Gudfadern II som faktiskt är ÄNNU bättre än ettan).

 

 

 

 

3. Rocky IV
Wohooooooo!
Jag bara dööööööör så bra är det!!

 

 

 

 

 

4. Terminator 2
Det är ingen slump att den här öppningsscenen finns med på dom flesta såna här listor. Den ger ju hurven långt ner på vaderna.

 

 

 

 

5. Lejonkungen
När jag såg Lejonkungen allra första gången på premiärdagen på plats i Hollywood då grät jag som ett barn åt öppnings-scenen. När det liksom säger ”poff” av det där dova ljudet och sen kommer titeln upp mot den svarta bakgrunden, ja, det blev för mycket för mig, tårkanalerna typ brast!
Å andra sidan spelar det ingen roll om jag ser filmen fem gånger eller tio eller femton, jag blir alldeles tårögd varenda gång och ja, herregud, nu minns jag tjejen som sjöng den där låten fast på svenska (En värld full av liv) på ungarnas dop också….varför tänkte jag på det nuuuuu…..uuuäääääk. Måste snyta mig.

 

6. Magnolia
Jag vet inte om det går att berätta mer på så pass få minuter än vad Paul Thomas Anderson lyckas göra i Magnolias öppningsscen.

 

 

 

 

7. Reservoir dogs
Coola killar i snygga kostymer och smala svarta slipsar går i slowmotion till ball musik. Tarantino kan sin pryl!

 

 

 

 

8. Det stora blå
Precis som med introt till Gudfadern så behövs det inte många sekunder för att jag ska hamna i Det stora blå-världen och vilja stanna där. Den här öppningsscenen sätter mig nästan i trans och jag önskar mig ett direktnummer till Air Sicily.

”Roberto and an elevator, isn´t that enough?”

 

 

 


9. Hajen
Läskigt nåt så inihelvete. Och simpelt. Och nyskapande. Och, nä, jag vill verkligen inte bada utomhus mer.

 

 

 

 

 

 

10. Men in black
Danny Elfmans musik och en galen kameraåkning kittlar min fantasi så jag får utslag i hypofysen.

(Börja 2 min in i klippet.
Såg nu att introt är från MIB 2 men jag hittar inte introt från första filmen, fast det är den jag menar.)

 

 

Sen finns det tre eviga favoriter som är så klockrena att dom egentligen spelar i en egen liga i respektive genre och därmed inte får glömmas bort: Seven, Dum och dummare och Hulken.
Jag ÄÄÄÄLSKAR Hulken!!

DUM OCH DUMMARE

Om du har en riktig skitdag, om det känns meningslöst att gå till jobbet och precis lika meningslöst att gå hem, om barnen är fula, frun är sur / mannen är trött / det är piss-å-skit-tråkigt att vara singel, hunden är en idiot, akvariet innehåller mer alger än firrar, regnet strilar, Ikea redan börjar julpynta, det ekar tomt i kylen, det är svarta smutsränder i hela badkaret och feta handavtryck på samtliga fönster – då finns det bara en sak att göra: titta på Dum och dummare.

Dom lite smått charmigt förståndshandikappade kompisarna Lloyd Christmas (Jim Carrey) och Harry Dunne (Jeff Daniels) drömmer om att någongång kunna öppna en butik som säljer mask. I´ve got worms ska den heta.

Dom försöker spara ihop pengar till denna butik, Harry genom att piffa hundar som ska ställas ut och Lloyd genom att köra limousin. Lloyd kör en vacker kvinna (Lauren Holly) till flygplatsen och ser genom fönstret att hon glömmer sin portfölj i vänthallen och som den überlojale chaufför han är ser han det som sin livsuppgift att leta rätt på kvinnan och ge henne väskan tillbaka.

Det blir upptakten på en roadmovie av sällan skådat slag. Skämten står som spön i backen och är stundtals så låga att om man inte älskar sånt – som jag – så antar jag att man blir förbannad. Eller spyr. Eller stänger av. Men jag jublar och skrattar så tårarna rinner för det här är banne mig heeeeelt fenomenalt!

Jim Carrey och Jeff Daniels matchar varandra perfekt och trots höga doser av överspel så funkar det. En komedi av det här slaget som håller år efter år och tittning efter tittning kan inte få något annat än maxbetyg i min värld. Självklart är det inte en BRA film jämfört med till exempel Gudfadern men det är en brutalt ROLIG film som spär på skrattrynkorna och såna filmer måste också få finnas.

Om Harry är dum och Lloyd är dummare då måste det dummaste vara dom sista två minutrarna när Anna Anka gör entré iklädd bikini. Tänk så dumt att hon är mer känd för att ha varit gift med en gammal farbror än för att ha en minimal roll i en av världens roligaste filmer. Är inte DET dummast, då vete fan.