DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.

The next three days

Hur långt är en man beredd att gå för att rädda den han älskar?

Där har vi filmens tagline. Klämmigt kan tyckas. Spännande kanske en del anser. För egen del ger det mig en förhoppning om en passionerad thriller med nerv, hjärta och hjärna men efter att ha sett filmen känner jag mig mest som ett stort frågetecken.

Storyn kretsar kring John Brennan (Russell Crowe), hans fru Lara (Elizabeth Banks) och deras lille son Ty (Ty Simpkins som är en riktig Meg Ryan-look-alike) och hur deras liv förändras när Lara anklagas och döms för mordet på sin kvinnliga chef.
Alla misstankar tyder på att hon är skyldig men John vägrar ge upp. Han tror på sin fru, han kämpar för att hitta nya bevis som kan göra att fallet tas upp på nytt men när alla lagliga vägar stängs för gott tänker han om, han tänker nytt och hela hans liv kretsar kring den strålande idén att få ut henne ur fängelset och rymma för gott.

I min värld fungerar en sån här film bara om den för det första saknar logiska glapp i Grand Canyon-size och för det andra har en twist. Jag tänker inte vara nån Miss Spoiler nu men jag kan väl säga som så att för mig nådde storyn iiiiiinte riktigt ända fram för att uttrycka sig diplomatiskt.

Däremot måste jag säga att så bra som Russell Crowe är här har jag inte sett honom sen….jag vet inte när. Gladiator? A beautiful mind? Beats me. Bra är han i vilket fall och han har otroligt manliga underarmar. Elizabeth Banks som hans fru är också jättebra även om jag oftast blandar ihop henne med Maria Bello av nån underlig anledning. Nåja. Båda är duktiga skådespelerskor och när jag har polerat upp mitt halvblinda öga kanske jag lär mig vem som är vem.

Höjdpunkterna med filmen var ändå att få se Brian Dennehy i en ömsint fader&farfarsroll och att jag somnade till på förhandsvisningen och vaknade av mina egna snarkningar. Jag som aldrig snarkar!

Det var en powernap på fem minuter som jag trodde var femtio men så kändes också The next three days som världens längsta film. Den tog typ ALDRIG slut. Den är 45 minuter längre än det franska orginalet (som jag inte sett) men jag har svårt att tänka mig att denna historia inte skulle gå att berätta på kortare tid.

Ben Hur är en kortfilm i jämförelse, i alla fall mätt i träsmak.

(Bra skådespelarprestationer väger upp att filmen som sådan är väldigt nära en überkalkon.)