DUMPA HONOM!

En tjej blir kär i alla killar som visar minsta intresse. En tjej vill inget annat än att gifta sig med sin kille men istället är det hennes syster som blir gift. En tjej ger ett ultimatum: gift dig med mig eller så gör vi slut och en tjej blir betuttad i en kille som är gift.

Småhistorierna i Dumpa honom går ihop, lite som i filmen Short cuts. Den röda tråden genom hela denna film är enkel: ringer han inte, vill han inte vara seriös, inte gifta sig, ja, då är han inte särskilt intresserad. Originaltiteln He´s just not that into you säger egentligen tusen gånger mer om filmen än översättningen.

Dumpa honom är en intressant film som tuffar på i ett puttrigt, småmysigt tempo. Det är idel kända skådespelaransikten som flimrar förbi, in i minsta lilla biroll. Det är en rätt fiffig historia och jag kan tänka mig att om jag vore snubbe skulle jag känna igen mig mer i filmen än jag gör som tjej, även om flera av dom kvinnliga karaktärerna skulle kunna vara mina vänner – eller jag själv en dålig dag.

Filmen är bättre som tankeställare än som film, men jag köper historierna, dom är trovärdiga. Jag önskar bara att jag hade sett den när jag var 20. Hade jag gjort det hade jag inte behövt köpa boken tio år senare.


INSTÄNGD

Det här är en film för dig som behöver känna tacksamhet över att du har ett fönster du kan öppna.
Det här är en film för dig som tar dina lungor och dina ben för givna.
Det här är en film för dig som vill kunna säga ”men det är ju bara på film” och faktiskt på riktigt erkänna att du varit bajsnödig till döds om så inte varit fallet.

Instängd handlar om en grupp tjejer som är så långt ifrån Sex and the city man kan komma. Dessa sex tjejer är våghalsiga och äventyrslystna och åker definitivt inte en weekend till Paris eller Bermuda för att bonda – dom beger sig till Appalacherna för att utforska ett grottsystem.

En av gruppens tjejer miste sin man och dotter i en olycka för precis ett år sedan och det här är första resan dom gör tillsammans sen dess.

Precis när dom tagit sig ner i grottan faller ett stenblock ner. Dom är fast i grottan, ingen vet var dom är och nu måste dom tillsammans hitta en ny väg ut – för att någonsin komma ut.

Det är mörkt, det är trångt, det är otäckt. Har man inte anlag för klaustrofobi så kommer det som ett brev på posten. Miljöerna är helt galet bra gjorda, speciellt med den blygsamma budget regissören hade. Med lite kosing tvingas kreativiteten fram och i denna film kryllar det av annorlunda filmlösningar och nya grepp.

Framförallt är det extremt befriande att se tjejer – kvinnor – som kan själva. Dom väntar inte på att bli räddade, dom räddar. Dom skriker inte ”iiiiiii” så fort något läskigt händer eller att dom slår sig. Det här är tuffisar med skinn på näsan och jag gillar det! Jag gillar det som fan.

Jag har en bror som är två år yngre än jag. Jag satt inte i knä på honom när vi var små, då hade jag krossat hans klena ben. Men, när vi tillsammans såg denna film hemma hos honom så satt jag uppkrupen i hans knä och jag var totalt likgiltig ifall hans knäskålar gick ur led eller inte. Jag var rädd. Rädd nåt så inihelvete rädd.

 

LOVE ACTUALLY

Hugh Grant dansar, Kiera Knightly ser dum ut på det sättet som bara Kiera Knightly kan göra och Bill Nighy sjunger den ultimata julsången.
Liam Neeson är en vuxen tänkande plastpappa, Laura Linney är kär, Emma Thompson och Alan Rickman är ett gammalt strävsamt par och för första gången fattar jag vad det är för ”det” världens samlade kvinnor alltid har sett hos Colin Firth.

Det här är mysigare än en ledig kväll uppkrupen i soffhörnet med världens största filt, levande ljus, en stor mugg varm choklad och Melody Gardot i hörlurarna.
Känslomässigt är den här filmen en mix av C-vitaminbrus, första veckan av nyförälskelse och chokladtryffel och som familjefilm i julhelgen är den outstanding.

Det här är det närmaste äkta kärlek man kan komma om man tror att det går att köpa för pengar.

EUROTRIP

Scotty har en tysk mailkompis som heter Mieke. Han har också en notoriskt otrogen flickvän, en sexuellt frusterad bäste vän, en halvgalen och helskön lillebror och han är kompis med ett udda tvillingpar. Scotty han har precis tagit studenten och hela världen ligger vidöppen framför hans fötter.

Han får för sig att han är kär i Mieke och beger sig på en backpackerresa mot Berlin och den stora kärleken. Med sig får han sin inte direkt svårövertalade kompis som ser en resa till Europa som ett smörgåsbord av ohämmat och skrupelfri sex.

Jag är så glad att jag sket i ful-fodral-fördomen och faktiskt tittade på denna film med visserligen kritiska ögon, men samtidigt med ett vidöppet sinne. För Eurotrip är inte någon tonårsrulle tillverkad enligt Standardformulär 1A, inte på en fläck. Eurotrip är välgjord in i minsta detalj, skådespelarna må vara unga och okända men dom är trovärdiga i varenda scen. Det är ett smart manus som driver med alla våra fördomar och som tar oss på blixtvisit genom Europas kanske inte helt självklara turiststråk.

Matt Damon gör en lysande miniroll i filmen som annars kantas av rätt okända förmågor som jag hoppas ska dyka upp i många filmer framöver.

Ge Eurotrip en chans. Det är svårt att skratta mer på 1,5 timme än jag gjorde – och gör – åt den här filmen.

SKÖNHETEN OCH ODJURET

Det finns bara två filmer som jag sett tre gånger på bio. Den första är Forrest Gump och den andra är Skönheten och odjuret.

När denna kom 1991 var det inte riktigt kosher för en vuxen människa att gå på barnfilm utan barn. Det syntes i ögonvrån på småbarnföräldrar att man var lite eljest där man satt mitt i horden av halvfigurer som inte fattar vare sig handling eller att man ska va tyst. Dock skrämde det inte mig.

Jag hade klippkort till mitten på rad 4 och där satt jag som förtrollad i Disneys magiska värld. För Disneys värld VAR magisk då. Dom var rätt ensamma om välgjord animerad film, dom gjorde EN storfilm om året och haussen runt den var både välregisserad, påkostad och välförtjänt. Skönheten och odjuret var den första tecknade film som blev oscarsnominerad för Bästa film och jag förstår det – både att det var den första och att den sågs som en ”riktig” film.

Den vackra flickan Belle bor med sin uppfinnar-Jocke till pappa i en liten fransk by. Hon gillar böcker mer än killar och uppfattas (precis som jag just då i biosalongen) som en anings udda. Den konformade atleten Gaston uppvaktar henne bryskt och till ingen direkt nytta.

Samtidigt ber en ful fattig kvinna om skydd för natten i ett närbeläget slott och det enda hon har att erbjuda som betalning är en enkel ros. Prinsen tycker hon är frånstötande och säger nej. Kvinnan försöker få honom att förstå att skönhet inte sitter på utsidan utan på insidan, men Prinsen svarar med hån och vägrar hjälpa henne. Då berättar kvinnan att hon kan trolla och eftersom Prinsen beter sig så fult och dumt förvandlar hon honom till ett Odjur, för att hans vämjeliga insida ska avspegla sig på utsidan. Hon ger honom rosen och säger att förtrollningen endast kan brytas om han hittar någon som älskar honom precis som han är och ser ut just nu, innan det sista kronbladet har fallit till marken.

Skönheten och odjuret är en såndär film som försätter tittaren i en blandning av trans och barndomsmys. Visst, det är en musikal med allt vad det innebär, men musiken är jättefin och för handlingen framåt. Det blir varmt i magen och blött i ögat. Både det vänstra och högra.

 

ELLING

Elling har bott med sin mamma i hela sitt liv. Plötsligt dör hon och hela hans fyrtioåriga trygghet försvinner och socialtjänsten rycker in och ger honom en plats på ett hem för psykiskt sjuka.

På hemmet träffar Elling Kjell-Bjarne. Han är stor och burdus och Ellings totala motsats till det yttre. Till det inre har han inte heller alla indianer i kanoten. Tillsammans får dom chansen till enskilt boende i en lägenhet i Oslo, Elling som aldrig klarat sig själv och Kjell-Bjarne som inte vill något annat än att träffa en pige.

Elling och Kjell-Bjarne framkallar samma känslor hos mig som Forrest Gump gjorde i sina bästa stunder. Känslan av medmänsklighet, av förståelse, av rädslor och glädje. Av att känna sig så jävla udda i alla tänkbara sammanhang men ändå stå på sig, orka kämpa vidare och inse att livet är alldeles för kort för att bara lallas bort.

Det här är en riktig glad-i-magen-film.

 

BIG DADDY

Att vara förälder är inte så himla lätt alla gånger, men det behöver inte vara så jävla svårt heller.

Sonny Koufax (Adam Sandler) är kanske inte världens mest ansvarstagande snubbe. Livet leker och det mesta går att garva åt. En dag får hans flickvän nog av allt tramsande och drar, vilket ger Sonny en briljant idé: han får för sig att bara han kan bevisa för henne att han är kapabel ta ansvar så kommer hon tillbaka. Så, för att plussa på vuxenpoängen – eller få sina första – adopterar han en 5-årig pojke.

Som björnen Baloo med sin Mowgli vill Sonny Koufax lära grabben allt han kan, vilket är en hel del. Kanske inte de mest sakerna och kanske inte alltid på de mest traditionella sätten och kanske inte alltid med väluppfostran som ledstjärna, men gott föräldraskap innebär inte alltid att peka med hela handen och alltid säga nej. Att vara kreativ och ha ett gott hjärta räcker långt.

Big Daddy som komedi är en klar fullträff.
Big Daddy som utbildningsfilm på en föräldraprofylaxkurs är kanske inte lika bra. För att inte säga totalt värdelös.

 

A MIGHTY WIND

Christopher Guest kan ha en av filmhistoriens konstigaste CV på sitt samvete. Han har typ gjort allt, både som skådespelare och regissör, men det är som regissör han har vunnit mitt hjärta.

Jag undrar om det var som skådis i filmen This is Spinal Tap (1984) som han fick idéerna till sina två fullkomligt fantastiska filmer Best in show och A might wind.

Spinal Tap filmades som en låtsasdokumentär om ett hårdrocksband (Guests karaktär heter Nigel Tufnel i filmen) och precis som Best in show är en form av låtsasdokumentär om hundägare så är A mighty wind en fejkad dokumentär om några folkmusikgrupper på 60-talet som ska återförenas för en enda minneskonsert i New York då ”the big daddy of folkmusik”, Irving Steinbloom, dött.

Det låter kanske beigt som tusan, men nej, mer det kan inte vara mer fel. En film mer underhållande än såhär, mysigare och med fler makalösa skådisar kan inte göras, inte i den här genren.

Christopher Guest har ett A-lag av skådespelare han gärna omger sig med: Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Parker Posey, Catherine O´Hara, John Michael Higgins och Jane Lynch. Varje gång jag ser denna ensemble tillsammans blir jag alldeles rörd. Tänk, det finns riktiga skådespelare som livnär sig på att spela in film, alltså inte såna som Lindsay Lohan, Zac Efron och Kiera Knightly.

Det finns skådespelare som inte är med i varenda glassig tidning som existerar och som inte har sjuttioelva adoptivbarn eller mörka skvallerhemligheter i bagaget men som är ruskigt bra, ändå. Eller trots det. För i min värld är en skådis som jag inte vet allt om väldigt mycket mer intressant än en som viker ut sig högt och lågt. Nackdelen är att vanligt folk, såna som inte är lika nöriga som jag utan bryr sig mer om viktiga saker såsom pilates och hästhoppning än om film, inte har en aning om vilka dessa skådisar är och risken är alltså stor att filmen passerar obemärkt förbi.

Så, ett tips på nyårslöfte inför 2010: Jag ska se lite annan film än bara boxofficehöjdarna från USA. A mighty wind till exempel.

 

FÖRE STORMEN

Leo blir mobbad i skolan. Han blir mobbad sådär att jag som vuxen människa i soffan vill ta på mig knogjärn och skipa rättvisa på skolgården.

Taxichauffören Ali lever ett lyckligt liv i Sverige med fru och två döttrar. En dag blir han kontaktad av en kvinna från sitt hemland som vill att han gör henne en tjänst, en tjänst han inte kan säga nej till.

Dessa två människors öden vävs samman i filmen och jag sitter som på nålar.

Före stormen är en film som jag tycker försvann på tok för fort från stålkastarljuset när den var ny (2000). Vete fan om den var i stålkastarljuset alls förresten, jag vet inte hur jag hittade den, jag vet bara att för mig har den här filmen blivit en liten pärla.

Före stormen är en viktig film. Den tar upp massor med viktiga, verkliga ämnen. Sånt som händer varje dag, hela tiden och som inte kan blundas för.

Per Graffman är jättebra som Ali även om jag inte fattar varför svenskar alltid ska spela invandrare i svenska filmer, precis som Rafael Edholm i Göta Kanal 2. Hallå, liksom! Det finns massor med skådespelare som kan tala svenska med brytning utan att behöva gå till en röstcoach. Men, det är en petitess i sammanhanget. Det finns inte mycket att klaga på. I princip ingenting faktiskt.

PANS LABYRINT

När jag var liten tyckte jag att det värsta med att bli vuxen var att man inte fick läsa sagor längre.

Nu när jag är vuxen vet jag att man aldrig blir för gammal för det. Jag vet också att det finns många som frivilligt, eller ofrivilligt, slutar läsa sagor för att man ska och många som fortsätter läsa just för att dom kan. Ingen har rätt att säga att man är för gammal för att göra vad man vill och regissören Guillermo del Toro är ett lysande exempel på en sådan vuxen.

Jag såg trailern till Pans labyrint av en slump och det tog inte mer än ett par sekunder att transformeras till den där tonårstjejen som precis upptäckt Steven Spielberg-hyllan i videoaffären. Indiana Jones, Goonies, Star Wars, Gremlins, sagor för större barn, ja, sagor för vuxna.

Pans labyrint är en film som utspelar sig i mitten på 40-talet i Francos Spanien. Den handlar om tioåriga Ofelia som flyttar med sin gravida mamma till mammans nya man, den elaka kaptenen Vidal. Vidal bekämpar motståndsrörelsen på synnerligen brutala vis och jag förstår inte hur nån kan sära på benen för det där avskummet till man men jag förstår att det är en del av manus så jag släpper det.

Mamman är som sagt gravid och svag (eller en jävla tönt om nån frågar mig) och har varken ork eller tid för Ofelia som beger sig ut på strövtåg i skogen och där hittar ingången till en labyrint. Hon träffar på labyrintens vakt, en faun, som får henne att utsätta sig för tre farliga uppdrag och därmed ska det bevisas att hon är den underjordiska kungens dotter.

Det blir en härlig mix av fantasieggande sagovärld och historia packeterad i världens snyggaste cinematologiska förpackning. Filmen har även begåvats med ett osannorlikt perfekt ljud och ska alltså inte ses med mesvolym.

Dra på ordentligt, låt det skallra i golv och tak, släck alla lampor som stör, håll i hatten, dra till dig soffkudden, bunkra upp med popcorn och polkagrisar för nu åker vi direkt in i filmens magiska värld! En värld som omöjligt kan bli bättre än såhär.

 

BLACK JACK

”Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv.”

”Jävla as, kom till min affär så ska du få jävla stryk! Jag måste åka nu, men jag kommer tillbaks, och då ska du få en stor, jävla, fet smäll. Fattar du det!?”

”Jag trodde Lucia skulle va oskuld!!”

Citaten från Black Jack är användbara i många sammanhang, dessutom sitter dom som Karlssons klister i skallen. Det kan bero på att jag har sett Black Jack över trettio gånger genom åren, det KAN bero på det.

Helena Bergströms Inger kommer tillbaka till byhålan efter några år i den stora staden. Hon är numera ensamstående mamma och upptäcker ganska snart att allt i hålan är precis som det var när hon lämnade den.
Robert (Reine Brynolfsson) är fortfarande singel och smygalkad, Kaj (Jan Mybrand) håller ihop gruppen med sitt vuxna och omhändertagande sätt, polisen Lennart (Johannes Brost) solar solarium och bleker slingor hos ex-frun Anja (Ing-Marie Carlsson).

Kompisgänget har ett gemensamt, kärleken till dansband och då främst dansbandet nummer ett: Black Jack och när bandets flirtiga trummis (Carl Kjellgren) fattar tycke för Inger sätts bollar i rullning som ingen kunde förutspå.

Det här är en svensk film som jag har sett trettio gånger och som jag fortfarande tittar på ibland och har utbyte av. Antingen är det verkligen en toppenrulle eller så har jag en kromosomförändring i hjärnan, men hur som så älskar jag den!

 

CANNIBAL HOLOCAUST

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.

EASTERN PROMISES

Jag tröttnade rätt brutalt på Viggo Mortensen efter Sagan om ringen-trilogin. Hans Aragorn var varken särskilt het eller intressant och jag trodde aldrig att han ensam skulle kunna bära en hel film, varken som affischnamn eller skådespelare.

Jag hade fel.

Alla skådespelare i David Cronenbergs film Eastern promises är utbytbara, utom Viggo Mortensen. Alla roller behövs, men utan Viggos tystlåtne chaufför Nikolaj skulle filmen bli en blek historia.

En drogad prostituerad kvinna föder en dotter – och dör. Barnmorskan Anna (Naomi Watts) blir känslomässigt engagerad och försöker med hjälp av den döda mammans dagbok hitta flickans pappa och resten av hennes familj. Spåren leder till en resturang, ägd av ryska maffian och det är inga snälla pojkar. Snart befinner hon sig i ett våldsamt och blodigt virrvarr hon inte kan bemästra.

Det finns filmer som jag inte vill ska ta slut, när jag bara vill följa med karaktärerna vidare i livet, se mer, veta hur det gick sen. Eastern promises är en sån film.

Det var inte tal om kisspauser. Jag varken åt eller drack. Filmen uppslukade mig totalt och för både mig och Viggo är fantasytönten Aragorn är långt långt borta.

 

 

 

SHAUN OF THE DEAD

Simon Pegg är Shaun. Simon Pegg ÄR Shaun. Simon Pegg är jättebra som zombieslaskaren Shaun som gör allt för att få tillbaka sin ex-tjej och komma överrens med sin styvpappa i denna helt sjukna, vridna och fullständigt underbara skräckkomedizombieromcom.