Staunton hill

Cameron Romero gör det inte lätt för sig. Som son till kultregissören George A Romero finns det egentligen bara en sak han INTE borde pyssla med för att slippa bli jämförd med sin pappa: han borde inte regissera skräckfilm.

Vad gör då Cameron Romero? Jo, regisserar skräckfilm såklart. Vem har sagt att livet ska vara lätt liksom?

För att göra det extra svårt har Cameron gett sig på en historia som på pappret är urtypen av en ordinär skräckfilm. Ett gäng ungdomar, extremt obefolkad landsbygd, trasig bil, dåligt väder, letar tak över huvudet för natten, hittar övergivet stort hus, sover i lada, konstiga ljud, underlig familj, son i huset saknar kanske både kromosom, intelligens och andra vitala delar innanför pannbenet och han gillar blod samt att lukta på kvinnliga underkläder.

Staunton hill påminner i känsla och färger om 70-talsfilmer i samma genre. Det är bara filmmusiken som känns modern. Musiken är skriven av den danske TV-spelskompositören Jesper Kyd och han är helt klart duktig på sitt jobb.

Filmen är ”hoppig” och ojämn, den börjar segt men tar sig mot slutet (om ”tar sig” betyder att det blir blodigt som attans för det blir det, som ATTANS!) men är ändå helt okej som hjärndöd underhållning i 90 minuter.

Filmen är tillägnad regissörens mamma Nancy Jane McKim som dog 2008 och jag tror pappa Romero är åtminstone liiiite stolt över grabben.

Tre om en: Filmtips för Halloween

Night of the living dead (1968)

Den färgglada filmaffischen har egentligen föga gemensamt med George A. Romeros svartvita zombieklassiker. Affischen ser mer ut som en Broadwayposter för ett Agatha Christie-drama med Angela Landsbury live på scen än för en suggestiv skräckfilm.

Night of the living dead satte standarden för hela zombiegenren. Ett gäng vanliga människor ska slåss mot dessa infekterade varelser på en begränsad yta, ja, helst besegra dom och överleva såklart, samtidigt som det utspelas olika typer av relationsdramer.

Det är människor som tycker om varandra som kämpar, det är människor som vägrar offra någon för sin egen överlevnad och det är så väldigt mycket lättare att komma in i storyn när jag tänker och känner att det liksom är på riktigt. Hur skulle jag agera om det var MIN unge, om det var MIN man, MIN bror?

Musiken i filmen är fantastisk, vartenda ljud är perfekt, stämningen är både ruggig och mysig och precis som en riktig klassiker så håller den att se om och om igen.

Blod behöver inte vara rött för att vara blod.

 

 

Klicka här och se filmen alldeles gratis.

 

 

Hatchet (2006)

Victor Crowley ser inte ut som andra barn. Han är deformerad och ser rätt läbbig ut, dessutom bor han ensam med sin pappa och självklart i ett hus vid ett träsk. (Hallå! Det är en skräckfilm det här!)

Det är Halloween och ett gäng ungdomar sätter eld på huset (Klart det är Halloween! Hallåååå! Det är en skräckfilm!) och Victor dör. Eller……gör han?

Legenden om Victor Crowley är alldeles självklart snodd och lätt omarbetad från historien om Jason Vorhees och ingenting är nytt under solen, ändå gillar jag det här. Det är läskigt, det är snyggt, det är blodigt, det är bra tempo och det är en film som uppmanar till att krypa upp i nån bredaxlad snubbes knä. Eller…ja, om du så vill, i nån bredaxlad kvinnas knä, det går precis lika bra.

Jag hoppar till redan efter några minuter när Robert Englund & son sitter i en båt i träsket och fiskar och DET bådar gott. Hatchet är ingen film som kommer göra stora avtryck i filmhistorien men det är en väl fungerande film för dess ändamål.

Det är som när man är godissugen och har ohyggliga cravings efter choklad. Inte fan köper man EN handgjord pralin av 80%-ig mörk rättvisemärkt choklad, hur välarbetad och nyttig och politiskt korrekt den än är, man köper en 200-grammare Marabou Schweizernöt och äter den fort och med hela ansiktet.

Hatchet är Marabou.
Eraserhead är den där kravpralinen.

Hyr filmen här.

 

 

Fredagen den 13:e (1980)

Sista natten jag sov mellan min mamma och pappa var natten efter att jag sett Fredagen den 13:e på bio.

I byhålan jag bodde i då kom inte filmerna till bion när dom var purfärska direkt, nej, det kunde ta några år. Så när denna väl kom fanns det ingen annan råd än att packa badmintonväskan, låsa upp cykeln och säga till mamma att jag skulle åka till träningen. Istället parkerade jag cykeln utanför biografen, försökte karska upp mig och brösta ut mig så jag såg ut som 15 år. Jag lyckades, betalade och gick in.

Historien om Jason Voorhees, killen som drunknade i Camp Crystal Lake och sen dess har ett aldrig sinande behov av att döda halvnakna ungdomar är så enkel att den blir genial (precis lika genial som filmaffischen som i mitt tycke är en av världens absolut snyggaste). Det finns liksom en anledning till att det gjorts en hel radda mer eller mindre bra uppföljare.

Det finns även en anledning till att vissa filmer har 15-års gräns på bio. Att kissa i sängen av ren rädsla för att behöva gå upp på muggen (för att det kan stå nån jävel med hockeymask bakom toadörren) när man sover mellan sina föräldrar fast man är obstinat tonåring kan vara en.

Jag säger inte att det är en anledning, men det kan vara det.

 

 

Här kan du hyra den här fantastiska skräckklassikern.