Tre om en: Tre recensioner av filmen Gamer

Att titta på film är sjukt kul! Att prata och skriva om film är nästan lika roligt.

Men att diskutera film eller att läsa recensioner kan även vara ruggigt enerverande. Speciellt jobbigt kan det bli om man själv har en stark åsikt i ämnet och dialogkombatanten och/eller recensenten inte förstår den alls.

Ibland läser jag en recension skriven om en film och jag sliter mitt hår i undran över om det är samma film vi sett. Jag får liksom inte ihop det.

Dagens Tre om en får därför fungera som ett typexempel på just detta.

Det är tre recensioner skrivna av tre olika filmbloggare, men av samma film och det roliga är: det finns inget om är rätt och fel. Filmtittande är subjektivt och personligt skrivna recensioner är bland det roligaste som finns att läsa, även om man inte håller med.

Eller vad tycker du?

Recension nr 1.
Skriven av Andreas från AddePladdes (j-vla) filmblogg

Med nästintill bara dåliga omdömen och bottenbetyg är det lätt att sänka förväntningarna till noll. Gamer är ett sånt fall. Jag försöker å andra sidan att vara så vidsynt som möjligt, så när jag mötte en kille som sa att den där Gamer är ju rätt skön, så fick det räcka för att jag skulle ge den en chans.

En actionrökare av Crank-skaparna med en stenhård Gerard Butler i huvudrollen och den fantastiskt karismatiska Michael C Hall (Dexter) som skurk kan ju inte vara helt värdelöst. Måhända att handlingen är en Running Man-kopia med toppmoderna cgi-effekter, det är ändå ett helt okej upplägg för en hyfsad upplevelse.

Faktum är att det faktiskt blir rätt trevligt. Som jag skrev ovan, Butler är stenhård och Hall är karismatisk. Ingen gör något oväntat, men det krävs inte mer. Visserligen kan jag få fnatt på den intensiva klippningen, men eftersom det verkar vara så det ska göras nu för tiden är det väl bara att vänja sig. Annars tycker jag ändå den håller hög klass med sina effekter.

Visst ser jag också brister, men jag har sett betydligt sämre och mer meningslösa actionfilmer. Gamer har en tillräckligt engagerande story för att hålla mig vaken. Därtill hyfsat storslagna actionsekvenser och självaste Dexter som skurk. Med andra ord; jag är nöjd!

Betyg: 3/5

Recension nr 2.
Skriven av Andreas från Andreas blogg (förmodligen världens sämsta filmblogg):

”Gamer” utspelar sig i en nära framtid, en tid då tankekontrollsteknologi har tagit samhället med storm. Människor kontrollerar andra människor i ett gigantiskt multiplayerspel över Internet.

Den enstörige miljardären Ken Castle är skapare till den kontroversiella underhållningsformen Slayers – ett mäkta populärt spel som låter miljoner agera ut sina innersta lustar och fantasier online – framför en världspublik. Spelandet har utvecklats in i en ny, skrämmande dimension…tankekontroll…manipulation…människor som spelar med människor.

I centrum finns Kable, superstjärnan och kulthjälten från det ultrabrutala spelet Slayers. Kable styrs av Simon, en ung spelare med rockstjärnestatus, som fortsätter att trotsa oddsen och för Kable till seger varje vecka. Bortförd från sin familj, inburad och tvingad att strida mot sin vilja måste Kable – den moderna tidens Gladiator – överleva länge nog att kunna fly från spelet, frita sin familj, återfå sin identitet och rädda mänskligheten från Castles hänsynslösa teknologi.

Alla FPS-spelares drömfilm. Asball. Jag har för några dagar sedan precis avslutat Call of Duty: Modern Warfare 2 och den här kom precis i rätt tid. Såg den i HD och måste säga att det var en perfekt HD-film. Mycket färger och skitläckra filmfilter. Handlingen är rätt ok om man tillåter sig själv att hänga med lite. Kul att se Dexter Morgan från serien Dexter häri också i en annan roll än just Dexter. Gerard Butler svek mig som fan i kärringfilmen PS. I Love You.
Men nu har han min fulla respekt igen.

Typisk kill-film med våld, blod, action, tuttar i mängder med massa massa morbida människor som lever i en fantasivärld.

Betyg: 3,5/5

Recension nr 3.
Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm:

Oftast behöver man bara några minuter för att komma in i en film och få känslan av om det kommer bli bra eller anus.

Med filmen Gamer behövde jag en minut för att känna ”njääääää”, två minuter för att tänka ”vad fan är det här?” och efter dryga fem minuter kommer denna välskrivna dialog:

TV-chefen Bob: Jag tänker inte sumpa tre asiatiska krig på grund av nära.
Nån manlig assistent: Ingen bryr sig om döda asiater. Dom bryr sig om Ken Castle.
TV-chefen Bob: Jag vill prata med Gina.
Programledaren Gina: Okej…Bob. Castle har bara framträtt en enda gång i medierna, i sista intervjun med Walters innan hon dog för nio jävla år sedan.
Bob: Sluta menstruera och säg bara om den blir av för fan!

Exakt där gav jag upp mentalt. Känslan jag fick tämligen direkt av att Gamer inte var något annat än värsta typen manschauvenistisk hjärndöd smörja visade sig stämma. Men Gamer är mer än så.

Gamer är en fullkomligt fördummande pojkaction. Det är en orgie i fördomsrapningar. Kanske har filmskaparna gjort en enkät bland High School-killar i USA om vad dom vill se i en actionrulle och sen skrivit manus utifrån:

1. ball rynkig känd-från-300-snubbe i närbild
2. unga tjejer som dansar i bikini och putar med rumpan
3. unga tjejer som utan egentlig anledning lyfter på tröjan och visar brösten
4. vapen, skottlossning och actionscener med sprutande grus, blod och svett i sådana närbilder att man inte ser vad som händer
5. supersnabba klipp som hjälper till att få bort fokus från den egentliga handlingen och som gör att man inte hinner lyssna så noga på vad karaktärerna pratar om, vilket i och för sig inte gör nåt eftersom det ändå bara är floskler och totalt innehållslösa sådana dessutom.

Jag vill inte tro att det här är vad unga killar vill se i actionfilmsgenren. Jag tror dom har högre krav än så. Jag HOPPAS att dom har högre krav.

JAG nöjer mig i alla fall inte med det här, men å andra sidan, sist jag kollade hade jag ingen snopp.

THE BOUNTY HUNTER

Nicole (Jennifer Aniston) är en journalist som hamnat i blåsväder. Hennes ex-man Milo (Gerard Butler) försörjer sig på att leta upp brottslingar/ kriminella/allmänt bus som inte infinner sig på rättegängar och lämnar över dessa till polisen – mot betalning. Självklart har Nicole hamnat i den sitsen och självklart tackar inte Milo nej till 5000 dollar och den slutgiltiga hämnden på ex-frun.

Gäsp. Alltså, jag satt och gäspade fast jag sovit 14 timmar i sträck och druckit en liter magsårsstarkt kaffe. The Bounty Hunter må vara en actionromantiskkomedi på pappret, men i verkligheten, nääääää.

Det är stendött mellan Aniston och Butler, det är inte minsta sprak och känsla. Tydligen blev dom ihop en stund vid filminspelningen men det är ingenting som lyser igenom till oss i publiken. Det är lika känslokallt som att se två skyltdockor hångla.

Jag gillar Jennifer Aniston och hon är den enda anledningen till att jag ens ser klart filmen. Gerard Butler har skapat en alldeles egen genre för sig själv i sina filmer: den osympatiske snubben som man tror egentligen är en snällis men vändningen kommer liksom aldrig, det är precis som i hans förra film.

LAW ABIDING CITIZEN

Hämden är ljuv.
Hämden är inte snygg alls men den är brutal, finurlig, blodig och snuskigt genomtänkt.

Clyde (Gerard Butler) är en gift man och pappa till en liten dotter. En helt vanlig dag förändras hela hans liv då två män knackar på dörren, slår ner honom, våldtar och dödar hustrun och dottern.

Clyde överlever och dom båda mördarna hittas. Nick Rice (Jamie Foxx) är åklagaren som på ett kanske inte helt klockrent sätt ser till att bara den ena fälls för mord. Den andre släpps på fri fot till Clydes stora frustration och vrede.

Nu är inte Clyde den lugna familjefarstypen utan mer som en psykopatisk Bobby Fisher och han beslutar sig inte bara för att själv ta död på mördarna – han vill gå ett steg längre. Eller två.

Det här är inte helt illa faktiskt. En actionthriller vars handling jag inte kan förutspå efter första kvarten känns…nyskapande. Och det är det faktiskt. Nyskapande. Javisst, vi har sett psychon på film sen filmkameran uppfanns, men Gerard Butlers Clyde är annorlunda. Det är svårt att rent objektivt se Clyde som en psykopatisk mördare när han hämnas på dom som dödat hela hans liv, även om det är precis just det – och ingenting annat – han faktiskt är.

300

Det här är slaget vid Thermopyle goes fascistoid grabbrulle.

För att orka se 300 med öppna och okritiserande ögon bör man injicera stora kvantiteter testosteron rätt in i solar plexus, man bör smörja in kroppen med tigerbalsam, dricka stora mängder Jäger, använda gödningsmedel som duschtvål månader i förväg för att kunna odla badrumsmatta på bröstkorgen och sedan lära sig skrika OUUUGFF med värsta basrösten och knuten högerhand högt i skyn.

Om någon av dessa punkter inte är avklarade före filmens början så kommer det inte att gå vägen, då kommer man aldrig uppskatta 300 till fullo.

Filmen har stämplats som historisk fantasy och ja, det kanske stämmer. Det är snyggt som tusan, så snyggt att det blir tråkigt eftersom ingenting, absolut ingenting, är på riktigt. Inte ens Gerard Butler ser ut att vara på riktigt.

Jag gav 300 fem försök men somnade alla fem. Nu har jag sett hela och jag förstår varför jag somnade. Det var inget val, det var ren självbevarelsedrift.
Det är en sak att se knappt två minuter häftig trailer, en annan att se 117 minuter ren testoactionsmörja.