JEAN DE FLORETTE DEL 1 & 2

Nånstans i Provence, nånstans mellan 1920 och 1930, får bonden Papet (Yves Montand) den strålande idén att börja odla nejlikor på sin mark. Hans brorson Ugolin (Daniel Auteuil), som inte direkt har alla kritor i asken, hjälper mer än gärna till.

För att odla nejlikor krävs vatten, mycket vatten, något Papet inte har. Han har dock koll på att grannen har en ”hemlig” källa, en källa han vill ha men grannen är föga intresserad av att sälja. Papet och grannen börjar bråka och efter en olycksalig knuff ramlar grannen, slår i huvudet och dör.

Grannens gård testamenteras till en man från staden, Jean (Gérard Depardieu). Papet hoppas återigen på att få köpa marken med källan men Jean har stora planer på sin nya gård och sitt nya liv. Då tar Papet Ugolin i hampan och tillsammans fyller de igen vattenhålet med betong.

Så börjar den sorgsamma och otroligt fina berättelsen om Jean de Florette och hans dotter Manon (Emmanuelle Béart). Det är en berättelse om kärlek, om livet, om hemligheter och om att ingenting är så spännande som att vänta på regn.

Jean de Florette och fortsättningen Jean de Florette II – Manons källa är två av Frankrikes största filmsuccéer genom tiderna.
Jag förstår det, för det här är helt enkelt fantastiskt i sin enkelhet.

SLUMDOG MILLIONAIRE

Jamal Malik (Dev Patel) bor i Bombays slumområde. Han är 18 år, föräldralös och sitter just nu i heta stolen i Indiens största TV-underhållningsprogram: Vem vill bli miljonär.

Han svarar rätt på fråga efter fråga och när han är bara en fråga – och ett svar – från att vinna högsta vinsten, 20 miljoner, blir det reklampaus. I pausen arresteras Jamal, misstänkt för fusk. Det kan inte vara möjligt att en outbildad slumunge kan svaren på alla dessa svåra frågor alldeles själv – eller kan det?

Jamal försöker på alla sätt han kan att bevisa sin oskuld och för varje fråga han får i programmet får vi se historien bakom det rätta svaret. Alla kunskaper behöver inte nödvändigtvis komma från en bok, eller från en lärare i ett klassrum. Livet i sig kan vara en alldeles utmärkt läromästare om man håller ögonen och öronen öppna.

Regissören Danny Boyle har gjort filmer som höjdaren Trainspotting och de mindre lyckade The Beach och A life less ordinary. I Slumdog millionare balanserar han på den tunna linjen som pendlar mellan socialpornografiskt bullshit och ett lysande kapitel filmhistoria och jag var skeptisk, ojojoj vad jag var skeptisk innan jag såg den. När en film som Slumdog millionaire hyllas av världens filmkritiker, den vann 8 Oscars och 95 andra priser, då är den antingen på riktigt jättebra eller nåt gråtmilt kletigt tjafs som bara kryllar av smutsiga barn och stråkar.

Slumdog millionare är jättebra. På riktigt jättejättebra.

LOVE ACTUALLY

Hugh Grant dansar, Kiera Knightly ser dum ut på det sättet som bara Kiera Knightly kan göra och Bill Nighy sjunger den ultimata julsången.
Liam Neeson är en vuxen tänkande plastpappa, Laura Linney är kär, Emma Thompson och Alan Rickman är ett gammalt strävsamt par och för första gången fattar jag vad det är för ”det” världens samlade kvinnor alltid har sett hos Colin Firth.

Det här är mysigare än en ledig kväll uppkrupen i soffhörnet med världens största filt, levande ljus, en stor mugg varm choklad och Melody Gardot i hörlurarna.
Känslomässigt är den här filmen en mix av C-vitaminbrus, första veckan av nyförälskelse och chokladtryffel och som familjefilm i julhelgen är den outstanding.

Det här är det närmaste äkta kärlek man kan komma om man tror att det går att köpa för pengar.

SKÖNHETEN OCH ODJURET

Det finns bara två filmer som jag sett tre gånger på bio. Den första är Forrest Gump och den andra är Skönheten och odjuret.

När denna kom 1991 var det inte riktigt kosher för en vuxen människa att gå på barnfilm utan barn. Det syntes i ögonvrån på småbarnföräldrar att man var lite eljest där man satt mitt i horden av halvfigurer som inte fattar vare sig handling eller att man ska va tyst. Dock skrämde det inte mig.

Jag hade klippkort till mitten på rad 4 och där satt jag som förtrollad i Disneys magiska värld. För Disneys värld VAR magisk då. Dom var rätt ensamma om välgjord animerad film, dom gjorde EN storfilm om året och haussen runt den var både välregisserad, påkostad och välförtjänt. Skönheten och odjuret var den första tecknade film som blev oscarsnominerad för Bästa film och jag förstår det – både att det var den första och att den sågs som en ”riktig” film.

Den vackra flickan Belle bor med sin uppfinnar-Jocke till pappa i en liten fransk by. Hon gillar böcker mer än killar och uppfattas (precis som jag just då i biosalongen) som en anings udda. Den konformade atleten Gaston uppvaktar henne bryskt och till ingen direkt nytta.

Samtidigt ber en ful fattig kvinna om skydd för natten i ett närbeläget slott och det enda hon har att erbjuda som betalning är en enkel ros. Prinsen tycker hon är frånstötande och säger nej. Kvinnan försöker få honom att förstå att skönhet inte sitter på utsidan utan på insidan, men Prinsen svarar med hån och vägrar hjälpa henne. Då berättar kvinnan att hon kan trolla och eftersom Prinsen beter sig så fult och dumt förvandlar hon honom till ett Odjur, för att hans vämjeliga insida ska avspegla sig på utsidan. Hon ger honom rosen och säger att förtrollningen endast kan brytas om han hittar någon som älskar honom precis som han är och ser ut just nu, innan det sista kronbladet har fallit till marken.

Skönheten och odjuret är en såndär film som försätter tittaren i en blandning av trans och barndomsmys. Visst, det är en musikal med allt vad det innebär, men musiken är jättefin och för handlingen framåt. Det blir varmt i magen och blött i ögat. Både det vänstra och högra.

 

THE READER

Den unge mannen Michael (David Kross) faller handlöst för den äldre kvinnan Hanna (Kate Winslet). Dom inleder ett passionerat och hemligt förhållande där höjdpunkterna, förutom sex-prylen, är när Michael tar fram en bok och idkar högläsning för Hanna.

Några år senare studerar Michael till advokat och som en del i utbildningen bevittnar han en rättegång mot nazistiska krigsförbrytare och får sitt livs chock när han ser Hanna stå inför rätta. Han förstår att Hanna bär på en hemlighet. Han VET att Hanna bär på en hemlighet, men kan han röja den?

The reader är en bra film. Kate Winslet är jättebra, David Kross är söt så jag bara smäter. Problemet, som jag ser det, är att all form av trovärdighet i filmen försvinner när den äldre Michael gör entre. Han spelas av Ralph Fiennes. Ralph Fiennes är som en dyngpöl, han är som insidan av en dammsugarpåse maskerad till manskropp. Så tråkig är han.

Varför kan jag inte ha överseende med detta om filmen ändå är bra? Säg det. Det går inte. Kanske är filmen helt enkelt inte tillräckligt bra.

Filmen känns som ett försök till snälla-ge-hit-en-oscar-det-är-ju-en-snyftare-med-själ-och-baktanke och visst, stråkarna går på högvarv och det är en tämligen intressant berättelse. Men det är för lite nerv för att bli jättebra när David Kross inte är med i matchen. Det är min syn på saken.

SEVEN POUNDS

Sju namn. Sju främlingar. En hemlighet. Låter inte som hjärnfysik direkt men åh, det här är krångligt. Efter 45 minuter pausar jag filmen och säger till min sambo: Vad handlar det om? Jag fattar ingenting, men det är ju bra, det är en BRA film.

Det är skönt samtidigt, det är befriande med en film där jag inte vid första anblicken förstår början, halvsnarkar mig igenom mittenpartiet och luskar ut slutet bara genom att titta på fodralet. Seven pounds är annorlunda, på ett bra sätt.

Will Smith är en riktig kameleont på vita duken. Tittar man på honom så skulle han lätt kunna fastna som vilken stereotyp skränig vältränad svart skådis som helst, men han fixar biffen. Han kör slalom mellan actionrullar och drama på ett ypperligt vis och han funkar i alla roller han företar sig.

I Seven Pounds är han ledsen, han är konstig. Filmen är melankolisk och långsam och vad den handlar om kan jag egentligen inte förklara. Jag vet bara att filmen sitter kvar, länge och att det är två timmars underhållande och tankeväckande film och ibland kan det vara alldeles gott nog.

GRAN TORINO

Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger, tänk bara på Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde en saltsten efteråt.

Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.

Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.

Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.

Min bättre hälft satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och han hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan.

Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Walt Kowalski i Clintans gestaltning är en sån.

MAMMA MIA!

Jag var rätt säker på att dottern önskade sig filmen Mamma Mia i julklapp. Jag bokade den på Discshop för att inte glömma bort den. Jag glömde bort att jag hade bokat den och bokade den en gång till. Dagen den släpptes kom två exemplar av Mamma Mia i brevlådan. 178 kr styck.

Dottern var helt säker på att jag ville ha Mamma Mia i julklapp. Jag fick ett presentkort för att gå på Mamma Mia på bio med henne. 10 sparade veckopengar för att kunna betala för oss två.

Idag var vi på bio, dottern, sonen och jag. Sonens biljett betalade jag.

När Meryl Streep sjunger ”Slipping through my fingers” tittar sonen på mig.

Son: Gråter du mamma?
Jag: Huhuuuuuu…..mmmm……uuuuuuu
Tårarna rinner, jag typ hulkar, nästan fulgrinar. Dottern tittar på mig, håller mig i handen.

Jag fortsätter grina genom hela filmen. När vi kommer ut frågar jag ungarna om dom tyckte det var jobbigt att jag grät så mycket.
Nä. Inte jobbigt, sa sonen. Men när jag tittade på dig och du var sågär geggig runt ögonen, vad heter det, mascara, överallt var det kladdigt, då såg du sådär smutsig ut…det var inte så kul.

POJKEN I RANDIG PYJAMAS

Förutom det faktum att dom pratar engelska i filmen Pojken i randig pyjamas finns det ingenting negativt att säga. Det är en alltigenom vidrig, sorglig och, kunde mycket väl vara, sann historia, som vi alla fyra kommer att bära med oss länge som ledsamma små körsbärskärnor i magen.

Filmen är från 15 år men jag fattar inte riktigt varför. Visst, den är hemsk, men jag tror den skulle kunna få många oempatiska och mobbande ungar att se på världen på ett humanare sätt.

Vi ÄR alla lika. Det finns liksom ingen annan sanning.