WOLF CREEK

Australien. Vyer. Vidder. En väg som sträcker sig från horisonten i väst till horisonten i öst och däremellan finns ingenting. Absolut ingenting.

På den vägen pajar bilen och tre backpackers i nöd får hjälp av en trevlig man som råkar passera och han bogserar bilen till sin gård och börjar sedan praktisera sin stora hobby som inte är gödsling till takten av Jimmy Nail´s Crocodile shoes eller mjölka korna till ljudet av en didgeridoo, utan ren och skär sadism.

Direkt i filmens början får vi reda på att 30000 människor försvinner i Australien varje år och att 90 procent hittas senast efter en månad. Många hittas inte alls. Således är denna fim ”based on a true story” och oavsett om det är sant eller inte så kan det vara en stämningshöjare i denna typ av filmer. Det hjälper inte här.

Här hjälper ingenting. Det hjälper inte ens att jag var i brutalmode för en riktig klafs-skräckis, det hjälpte inte att jag hade filmen Territory (av samma regissör) i färskt minne, det hjälpte inte att jag aktivt försökte förtränga att filmens skådespelare redan från början kändes vansinnigt osympatiska, det hjälpte inte ens att jag hade en förpackning Toffifee i beredskap.

Wolf creek är en sån film där jag inte bryr mig ett skit om vad som händer och med vem och jag tror att det är precis tvärtom mot vad regissören och manusförfattaren Greg Mclean hade i baktanke med filmen.

Greg Mclean är alltså mannen som fixade till krokodilfilmen Territory/Rouge som jag såg härom veckan på ett sånt trivsamt sätt. Hade jag inte sett den hade Wolf creek för evigt legat på min film-jag-inte-ids-se-för-den-verkar-föga-nyskapande-lista. Den borde ha fått lega kvar där, men det är som alltid lätt att vara efterklok.

Filmhistorikern Alan Jones myntade uttrycket ”Splat Pack” i Total Film magazine. I ”Splat pack” ingår ett gäng nya regissörer som på ett modernt sätt gör brutala och mycket våldsamma skräckfilmer och dess medlemmar är Alexandre Aja, Darren Lynn Bousman, Neil Marshall, Eli Roth, James Wan, Leigh Whannell, Rob Zombie – och Greg Mclean.

Jag tycker uttrycket är kul och målande men jag tycker också att just Greg Mclean borde ta och pinna på lite för att komma ikapp dom andra. Jag antar att Wolf creek är filmen som fått honom att ingå i den där gruppen regissörer men det är ett inträdesprov som är godkänt med vänsterhanden av en kissnödig lärare som längtar hem.

 

Territory

Northern Territory i Australien är ett av världens mest krokodiltätaste områden. Filmen Territory utspelar sig just precis där. Kan det bli fel?

En krokodilskräckfilm kan snubbla på eget grepp på hur många sätt som helst egentligen men Territory klarar alla fallgropar galant.

Skådespelarna är ett skönt gäng till synes vanligt folk med Avatar-Sam Worthington i spetsen, krokodileffekterna är läskigt bra, så bra att jag får kalla kårar längs ryggen flera gånger och storyn håller i princip hela vägen (en smula ologiskt slut men det kan jag leva med). Krydda detta med helt makalöst vackra vyer över en bit av vår värld som det är få förunnat att ha sett i verkligheten så får du en rätt oklanderlig skräckfilm som jag antagligen inte kommer se igen men heller inte glömma i första taget.

Nog för att Australien är ett land som ligger mig varmt om hjärtat, men 95 minuter av just Northern Territory räcker faktiskt alldeles utmärkt till och med sett ur soffvinkeln, för jag skulle aldrig våga åka dit efter det här.

Du kan hyra filmen direkt om du vill. Klicka bara här.

Originaltiteln och originalplanschen är förresten skitball. Kolla här.