HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ

Att någonting har ”hänt i verkligheten” behöver inte per automatik betyda att det är intressant.

Läser jag folks statusrader på Facebook kan jag tro att det är überintressant att få reda på att någon dricker kaffe – igen, att någon är hemma med sjuka barn – igen, att någon köpt nån ny klänning på rea – igen och att någon (spänn fast säkerhetsbältet för NU blir det något alldeles extra) är på väg hem från jobbet för att förbereda fredagens tacos.

På postern till Himlen är oskyldigt blå står det längst upp med svarta bokstäver: ”Det hände i verkligheten”. Jaha, det gjorde det, där ser man och nu har Hannes Holm gjort film av det. Så spännande, eller vad?

Martin (Bill Skarsgård) bor med dagmamma-mamman och alkispappan på Lidingö, ”fast i lägenhet”. Han är kompis med Micke som bor i villa med inomhuspool och hans föräldrar har hus på Sandhamn och vill att Martin ska bo och jobba där över sommaren. Efter några familjeturer åker Martin till Sandhamn men han ska tydligen inte bo hos Mickes föräldrar och heller inte ”hänga med Micke” som var Plan A med hela grejen utan han ska jobba på hotellet och bo i personalbaracken där.

Hotellägaren Gösta (Peter Dalle) är en riktig gris. På många sätt är han det. Han är en personlighetstyp som jag har extremsvårt att tycka om eller ens se någonting positivt med. Martin gör bort sig och Gösta ger honom sparken från hotellet men passar även på att fånga upp honom och använda honom för sina skumraskaffärer.

Nu tänker jag gå tillbaka några steg till ”det hände i verkligheten”. Filmens Martin är enligt Hannes Holms egna ord baserad på honom själv och hans uppväxt i en lägenhet på 70-talet och Gösta och hans knarkargäng bygger på den sanna historien om den så kallade Sandhamnsligan. Filmens Gösta hette egentligen Flemming Broman och var en dåtida playboy och blev efter gripandet en av 70-talets mest kända svenska personer. Så verklighetens trådar virkas ihop till en rutig grytlapp som i sin tur blir Himlen är oskyldigt blå. Blir grytlappen snygg? Ja. Blir den intressant? Nej.

Filmen är inte bra, inte dålig, det är inte stort skådespeleri, inte några lågvattenmärken. Det är ett schysst hantverk på alla plan men jag blir liksom aldrig engagerad, aldrig uppeldad, jag höjer aldrig på ögonbrynen och jag drar aldrig på smilbanden.

Det här är helt enkelt en riktig mellanmjölksfilm.

[Eftersom jag är namn-nörd tänkte jag dela med mig av några av Skarsgårdspojkarnas samtliga förnamn, vilket för en sån som jag är rena julafton: Alexander Johan Hjalmar, Gustaf Caspar Orm, Bill Istvan Günter och Samuel Kristoffer Ymer. Vad dom övriga syskonen Eija, Valter och Ossian har för balla mellannamn förtäljer inte källan imdb.com]

MISS KICKI

Miss Kicki är allt en riktig soppa!

För att minimera risken att förra meningen missförstås tänker jag utveckla den en aning.

Miss Kicki är filmad i Göteborg och Taipei av Håkon Liu, en norsk-kinesisk regissör som föddes i Kirkenäs men växte upp i Taiwan. Manuset skrevs av Alex Haridi direkt för huvudrollsinnehavaren Pernilla August. Hennes son i filmen spelas av Ludwig Palmell och hans kompis av Huang He River.

Alltså, Miss Kicki är en sån blandning av länder och kulturer att det med lätthet hade kunnat bli världens mest underligt kryddade mix av det hela, men det blir det inte. Det blir en välsmakande, varm och len soppa som jag gärna skulle vilja ha backning på. Jag är inte mätt när den är slut, snarare lite sorgsam, lite hoppfull och med ett fortsatt behagligt kurr i magen.

Kicki (Pernilla August) bor ensam i sin lägenhet och ser till att hon aldrig är mer än en armlängds avstånd från sitt av billigt BIB-vin halvfulla Ikeaglas Svalka (6-pack för 39:-, det är rätt galet egentligen. Man behöver inte ens diska, det finns ju glasigloos).
Hon känns ensam, ledsen och trasig och i sin jakt på kärlek (eller på att bara fylla den där tomhetskänslan i bröstkorgen med något annat än alkohol för en stund) chattar hon med en man från Taipei. Via webkameran får hon pussar och uppmärksamhet och hon lever upp en stund. När kameran släcks är hon ensam igen i det snömoddiga Sverige, till synes utan något att leva för.

När hon fyller år ringer det på dörren. Hennes mamma kommer med blommor och en stund senare hennes son Viktor som växt upp med sin mormor sen mamma Kicki lämnade landet – och honom – när han var fyra. Mormor vill bjuda Kicki och Viktor på en resa och Kicki bestämmer att dom ska åka till Taipei. Viktor vet inte att Kickis baktanke är att träffa sitt internetragg, han tror på hennes ord om att hon vill lära känna sin son bättre och dom åker iväg.

Utan andra jämförelser får jag samma känsla av Miss Kicki som jag fick av Lost in translation. Det är en film som i sakta mak och med utsökt skådespeleri tar mig med in i andras liv, liv som både är andra världar och väldigt bekanta. Håkon Liu regisserar med en härlig fingertoppskänsla och jag kan i ärlighetens namn säga att hade jag sett den här filmen innan Guldbaggegalan hade jag kastat ut TV:n genom fönstret när Alicia Vikander knep Bästa kvinnliga huvudroll före Pernilla August.

Miss Kicki är väldigt nära en fullpoängare i all sin enkelhet och det är möjligt att jag skulle vilja höja betyget ett snäpp om/när jag ser om filmen. Eller så struntar jag i det och väntar med spänning och fem fiffiluror på Lius nästa film istället.

 

Ikväll: Guldbaggegalan

Ikväll är det Guldbaggegalan
(* och nu är inlägget uppdaterat med vinnare å allt).

Förra årets bästa svenska filmer ska slåss om rampljus, pris, fler biobesökare och därmed mer klirr i kassan.

Jag är en lojal tittare men kanske inte den mest engagerade, inte i år i alla fall. 2010 var inget höjdarår filmmässigt, varken här hemma eller internationellt, men jag kan ju alltid ta en paus i mina åtaganden och sitta i soffan och gnälla på Petra Mede en stund. Dessutom känner jag mig rätt bakom som ännu inte sett Svinalängorna som förväntas sopa mattan med allt och alla ikväll.

Om några timmar vet vi om rätt film och rätt skådisar vann.
Vilken vill du se som vinnare?

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL
Tehilla Blad – Svinalängorna
Cecilia Forss – I rymden finns inga känslor
Outi Mäenpää – Svinalängorna VINNARE!

Cecilia Forss spelar samma tjej som hon gör i ICA-reklamen men jag hejar på henne ändå.

BÄSTA MANLIGA BIROLL
Peter Dalle – Himlen är oskyldigt blå VINNARE!
David Dencik – Cornelis
Ville Virtanen – Svinalängorna

David Dencik är en personlig favorit och den enda som representerar förra årets tveklöst bästa film i mina ögon – Cornelis. En skam är vad det är att den inte fått fler nomineringar. SKAM, hör ni det!
S K A M!

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL
Pernilla August – Miss Kicki
Noomi Rapace – Svinalängorna
Alicia Vikander – Till det som är vackert VINNARE!

Noomi är cool. Jag hoppas på henne fast Alicia gjorde en jättebra insats i den där prettorullen.

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL
Sebastian Hiort av Ornäs – Sebbe
Joel Kinnaman – Snabba cash VÄLFÖRTJÄNT VINNARE!
Bill Skarsgård – I rymden finns inga känslor

Medelåldern i denna kategori är 23 år. Det brukar ligga på över 50. Det är ett steg i rätt riktning! Jag kan sätta en månadslön på att Bill kammar hem det här priset ( * är i efterhand glad för att ingen satte emot) och det är han definitivt värd, men varför inte Martin Wallström är nominerad för samma film är en gåta. Eller Hans-Erik Dyvik Husby! Jiiizzzes.

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM
Fish tank
Miraklet i Lourdes VINNARE!
The social network

Jag är väldigt förvånad att danska Hämnden inte är en av dom nominerade men av dessa tre gör jag tummen upp för Fish tank.

BÄSTA FILM
I rymden finns inga känslor
Sebbe VINNARE!
Svinalängorna

I brist på Cornelis säger jag I rymden finns inga känslor.

BÄSTA REGI
Pernilla August – Svinalängorna HÄRLIGT GLAD VINNARE!
Lisa Langseth – Till det som är vackert
Babak Najafi – Sebbe

Två kvinnor och en invandrarkille. RESPEKT! Jag unnar vem som helst av dessa tre ett pris men jag tror rätt stenhårt på Pernilla August.

BIOPUBLIKENS PRIS
Snabba cash
Farsan
Änglagård tredje gången gillt VINNARE!

Snabba cash Snabba cash Snabba cash! Snälla biopubliken, Snabba cash!