THE BOUNTY HUNTER

Nicole (Jennifer Aniston) är en journalist som hamnat i blåsväder. Hennes ex-man Milo (Gerard Butler) försörjer sig på att leta upp brottslingar/ kriminella/allmänt bus som inte infinner sig på rättegängar och lämnar över dessa till polisen – mot betalning. Självklart har Nicole hamnat i den sitsen och självklart tackar inte Milo nej till 5000 dollar och den slutgiltiga hämnden på ex-frun.

Gäsp. Alltså, jag satt och gäspade fast jag sovit 14 timmar i sträck och druckit en liter magsårsstarkt kaffe. The Bounty Hunter må vara en actionromantiskkomedi på pappret, men i verkligheten, nääääää.

Det är stendött mellan Aniston och Butler, det är inte minsta sprak och känsla. Tydligen blev dom ihop en stund vid filminspelningen men det är ingenting som lyser igenom till oss i publiken. Det är lika känslokallt som att se två skyltdockor hångla.

Jag gillar Jennifer Aniston och hon är den enda anledningen till att jag ens ser klart filmen. Gerard Butler har skapat en alldeles egen genre för sig själv i sina filmer: den osympatiske snubben som man tror egentligen är en snällis men vändningen kommer liksom aldrig, det är precis som i hans förra film.

AMELIE FRÅN MONTMARTRE

Amelie (Audrey Tautou) är en udda flicka. Hon är en ensamvarg med svart page och stora snälla ögon, hon bor ensam i en lägenhet och jobbar som servitris på ett ordinärt franskt hak.
Samtidigt som TV rapporterar om prinsessan Dianas död tappar Amelie en kula på badrumsgolvet. Kulan rullar på klinkergolvet och slår emot en bit av golvlisten, som lossnar. Det är ett hål in i väggen bakom den lösa kakelbiten och Amelie sträcker in handen och hittar en liten ask, en pojkes gömda hemlighet som legat där sen på 50-talet.

Amelie bestämmer sig för att leta upp denna pojke som nu blivit en äldre man och hon bestämmer sig för att om han blir glad tänker hon fortsätta försöka förändra folks liv till det bättre och om han blir sur lägger hon ner hela projektet.

Givetvis blir han glad och självklart fortsätter Amelie göra det hon gör bäst: se till dom små fina sakerna i livet och göra dom viktiga och stora.

För visst är det så att bland det mest fantastiska man kan vara med om i livet är att ta en tesked i höger hand och slå den försiktigt mot det brända sockerlocket på en perfekt crème brulee. Det vet Amelie, det vet jag och det vet alla som ids känna efter.

FULL METAL JACKET

Jag och krigsfilm är inga bästa vänner direkt. Jag förstår inte krig, jag mår dåligt av krig, jag blir förbannad av krig, jag föraktar människors beteenden i krig och jag tycker allt som oftast att krigsskildringar inte ens är intressanta.

Men det är med krigsfilm som det mesta annat – det finns undantag – och Full Metal Jacket är ett sådant, för mig.

Stanley Kubrick regisserade Full Metal Jacket 1987, året efter Plutonen gjorde succé på bio. Plutonen fick en Oscar för bästa film, året efter fick Full Metal Jacket en stackars pissig nominering i en kategori ingen människa bryr sig om. Som jag ser det är Full Metal Jacket en mycket bättre film än Plutonen, om dessa nu nödvändigtvis måste jämföras.

I Full Metal Jacket gör Matthew Modine en kalasroll som Private Joker, den enda kända Baldwin som inte är släkt med Baldwin-bröderna, Adam Baldwin, spelar Animal Mother och Vincent D’Onofrio, den gigantiska kackerlackan i Men in black, är Private Gomer Pyle.

Visst är det grabbigt och vietnamigt och skitigt och hemskt som fan, men som krigsfilm är den hyperintressant. Full Metal Jacket är en av de mest mänskliga krigsskildringar jag någonsin sett och det är en film som sitter kvar i minnet som ärret efter ett skrapsår från tiden jag hade barnknän.

 

RAMBO

Visste du att det är tack vare en svensk som Rambo heter Rambo?

Göteborgaren Peter Gunnarsson kom från Ramberget på Hisingen och 1640 åkte han över till Amerika för att börja sitt nya liv. Med sig hade han enligt historieböckerna ett äpple (ja, eller flera, det förtäljer inte historien) som han vid ankomst till Nordamerika kallade för ramboäpple för att återknyta en smula till sin födelsestad.

När sen författaren David Morrell skulle hitta på ett lämpligt namn till sin superkrigis blev han inspirerad av namnet på detta äpple och så föddes John Rambo, en av de coolaste snubbarna i filmhistorien.

I första filmen om vietnamveteranen John Rambo, First Blood, blir han orättvist behandlad av den vidriga polisen Brian Dennehy. I Rambo – First Blood part II åker Rambo tillbaka till Vietnam för att leta upp krigsfångar och i Rambo III slåss han på sedvanligt machomanér med hela den sovjetiska armén när han ska frita din gamle polare överste Trautman (Richard Crenna) som sitter i fångläger i Afghanistan.

I den fjärde filmen har Rambo dragit sig tillbaka i Thailand som så många andra moderna människor nuförtiden. Han försörjer sig som fiskare och när han lullar runt där vid floden märker han att många av människorna som passerar på sin väg in i Burma aldrig återvänder. Det, och bara det, får John Rambo att ana oråd och att svika sitt antivåldslöfte. Det finns ett världsproblem att lösa och John Rambo är självklart fixarlasse och nu väntar jag ivrigt på var han ska ta vägen i Rambo V: The Savage Hunt som enligt mina källor ska komma 2011.

Rambo är den enda av Rambo-filmerna Sylvester Stallone regisserat själv. När det gäller Rocky-filmerna har han regisserat alla utom den första. Det många inte vet är att Stallone även regisserat monstersuccén Staying Alive när John Travolta tog på sig dansmackorna igen som Tony Manero efter brottarhiten Saturday night fever.

Så han kan han, Stallone. Han kan mycket mer än konsten att döda brutalt på olika vis även om han visar det 236 gånger i denna film vilket ger en snittdödlighet på 2,59 döda/minut.

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Ibland.

 

TILL VILDINGARNAS LAND

Den här filmen är gjord efter en barnbok som tydligen är jättejättekänd. Maurice Sendak skrev den redan 1967 och av alla dom tvåhundrafemtiotusen böcker jag läste som barn letade den sig inte fram till vare sig mig eller bibblan i byhålan där jag växte upp.

Det stör mig lite.
Det stör mig att jag inte vet vem han är och inte känner till ett enda av hans alster, men han kanske inte är så ”stor” som filmbolaget blåser upp det till? Vad vet jag.

Till vildingarnas land är hur som helst en barnbok bestående av bilder och färre än tio meningar. Hur gör man en film av detta?

Max är en ungefärligen 11-årig kille som till synes lider av en hel hög bokstavskombinationer. Han lever i sin egen värld, han är hyperaktiv, han är aggressiv och har helt klart en empatistörning. Han bor med sin syster och mamma och en kväll börjar han bråka med sin mamma – och rymmer.
Till slut hamnar han på en ö där invånarna är stora, håriga, annorlunda vildingar.

Om man har läst boken kanske filmen i jämförelse inte är bra alls, men om man som jag inte gjort det så måste jag säga att filmen är…..MAGISK.

Jag transformeras utan problem till den nya världen, jag sväljer vildingarna med hull och hår. Det är fruktansvärt bra gjort, det är ett klockrent soundtrack och filmen är perfekt för en regissör som vågar tänka lite utanför dom gängse ramarna vilket Spike Jonze gör. Det visade han med all önskvärd tydlighet i I huvudet på John Malkovich.

Jag skulle mer än gärna besöka vildingarnas land igen.

 

DEMOLITION MAN

Otaliga är de gånger då jag befunnit mig på någon av världens Planet Hollywood-restauranger och bett om bordet ”straight under the glassbox with the naked Sylvester Stallone”.

Otaliga är de gånger då kyparen lett i mjugg, svarat ”Yes, mam” och visat mig till rätt plats där jag sen satt mig, ätit Ceasarsallad, druckit världens godaste vaniljshake ur sugrör, tittat i taket och försökt urskilja ett vad som var så speciellt med the Italian Stallion.
Men det går inte att se ett skit.

Glaslådan är hämtad ur filmen Demolition man där supersnuten John Spartan (Stallone) blivit nedfryst som straff för ett brott (han inte begått) för att i framtiden tinas upp och fortsätta göra nytta.

2036 är året då han återkommer till jordelivet, liksom hans antagonist Simon Phoenix (Wesley Snipes), superskurken som Spartan satte dit och som straff blev även han nedfryst. Phoenix är så ond så ond, hackar ur ögon ur folk och har sig och har blonderat hår och allmänt galen blick. Hu vad han är ond.

Framtidens Los Angeles är ett tämligen intressant ställe med miljövänliga bilar, ständig övervakning och mycket låg brottslighet. Minsta svordom bötfälls.

Spartan får en kvinnlig kollega när han återinsätts i poliskåren, Lenina Huxley (Sandra Bullock). Tillsammans måste dom hitta Phoenix innan han gör fler otyg.

1993 var Demolition man bland det ballaste som visats på bio, så är det inte nu, långt därifrån. Däremot håller den faktiskt förvånadsvärt bra fortfarande. Filmen är fyndig, det är många genomtänkta detaljer, den är bitvis rätt fnissrolig och manusförfattaren har ett rätt intressant sätt att se på framtiden och nya uppfinningar.

En film som innehåller tre riktigt sköna filmstjärnor, varav en naken, måste premieras.

GREMLINS

Året var 1984. Det var då vi lärde oss vad en mogwai var, vilken tid på dygnet den får äta och vad som händer när man inte sköter den som man ska.

Billy (Zach Galligan) vet också. Han fick en mogwai i present, en Gizmo, och Gizmo var söt som värsta Teddybjörnen Fredriksson. Mjuk och hårig, gullig och välsjungande – en behaglig liten husdjurskompis helt enkelt. Så gör Billy en miss, hans klocka stannar och han råkar mata Gizmo efter midnatt.

Joe Dante regisserade, Steven Spielberg och Frank Marshall (Imse vime spindel) producerade och Chris Columbus (regissören till dom två första Harry Potter-filmerna och Ensam hemma) skrev manus.

Och ja, precis som männen bakom filmen har Gremlins åldrats med värdighet. Det är ett uppfriskande komplement till alla helt igenom datoranimerade filmer som görs för målgruppen halvstora kids. Riktiga dockor kan aldrig bli omodernt.

BATTLE ROYALE

Tänk vilket ramaskri det blev när Expedition Robinson började sändas i SVT 1997. Utröstning, mobbnings-TV, öråd, fan, den första killen som blev utröstad tog ju livet av sig när han kom hem.
Nu är utröstnings-TV lika upphetsande som Bolibompa, ingen bryr sig, ingen tänker ens på det. Men, vad skulle hända om man skruvade åt idén några varv till?

I den japanska filmen Battle royale från 2000 får vi följa med på ett experiment som vid första anblicken känns helt sjukt och vridet och vid andra anblicken så ja…vem vet…det här kanske är framtidens TV?

Ungdomsbrottsligheten urartar i Japan i slutet av 90-talet och staten tar i med hårdhandskarna för att stoppa allt som har med våld och droger att göra, men det hjälper föga, för att inte säga ingenting.

En vanlig klass 9B ska åka på vad dom tror är en skolresa. I verkligheten är det en lotterivinst som militären anordnat. Eleverna sövs ner och förflyttas till en öde ö och när dom vaknar upp har dom alla fått ett halsband i vilken det finns en inbyggd GPS och sprängmedel nog för utomstående ”lekledare” att döda dom.

Eleverna får varsin karta, lite vatten och mat, en ficklampa och varsitt slumpvalt utvalt vapen. ”Leken” går sen ut på att eleverna ska döda varandra med alla till buds stående medel och en elev ska slutligen stå som segrare. Alternativet, att eleverna vägrar eller hjälps åt så att fler än en överlever finns inte. En överlevare – en vinnare – eller så dör alla.

Filmen är egentligen mer intressant som gruppdynamisk idé än som film, men det är spännande och vrickat och rätt äckligt. Skulle du kunna döda din bästa vän för att själv överleva?