NOTTING HILL

Hugh Grant spelar William Thacker, den charmige ägaren av en resebokhandel i Notting Hill.
Det kan också vara så att Hugh Grant spelar just Hugh Grant och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Julia Roberts spelar Anna Scott, en av världens största och bäst betalda kvinnliga filmstjärnor.
Det kan också vara så att Julia Roberts spelar just Julia Roberts och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Jag tycker Notting Hill är creme-de-la-creme av romantiska komedier. Det är en så jävla myspysig film, så puttrig, så söt, så kul, så fnissig och så utomordentligt romantiskt härligt utan att för den skull vara sockervaddssliskigt det allra minsta att den håller tittning efter tittning efter tittning.

Den är perfekt att se om man är nykär, den är mysig att se när man varit ihop ett tag och behöver fylla på romanceburken, den är klockren att se när man är singel för då fattar man hur onödigt det är att slösa energi på idioter för om kärlek inte kan vara lika sprakande som mellan William och Anna, vad ska man då bry sig för? Är man däremot olyckligt kär, ja då är det kanske bättre att titta på belgisk grismisär, för jämfört med det känns det mest patetiska liv både rosendoftande och helt normalt.

Fram med filtar, blockljus, varm choklad med vispgrädde och tryck sen i Notting Hill i DVD-spelaren. Först DÅ fattar man på riktigt vitsen med en iskall vintrig söndag.

DID YOU HEAR ABOUT THE MORGANS?

Titta på bilden här bredvid. Vad säger den här postern dig?

Om jag själv spånar fritt så är det bara en Robin Williams-nuna, en elefantbak, en husvagn eller en Disneylogga ifrån känslan av en riktigt lågkomisk familjefilm, en sån som alla kan se, ingen reta upp sig över, ingen skrattar högt men alla säger hö-hö eller fniss nån gång OCH det är en film som går direkt till videohyllan.

Stämmer den känslan? Är Did you hear about the Morgans en familjefilmsflopp? Förtjänar filmen det dåliga rykte, dom dåliga betygen och dom usla recensionerna som den faktiskt fått?

Jag tycker inte det.

En otroligt korkad originaltitel, en sån som inte ens ger dom riktiga Hugh Grant-fanatikerna fuktig blick, i kombination med en filmaffisch lika genomtänkt som att micra en oöppnad plastförpackning bruna bönor gör att filmen är dömd på förhand.
Få är lika nördiga som jag och ger filmen en chans oavsett detta. Dom flesta hittar något mer intressant på hyrfilmshyllan och jag förstår det. Däremot tycker jag det är synd.

Paul Morgan (Hugh Grant) och Meryl Morgan (Sarah Jessica Parker) är gifta men separerade. Dom bor båda på Manhattan, han är advokat, hon fastighetsmäklare.

En kväll bevittnar dom båda ett mord och eftersom det råder fara för deras liv så länge mördaren är på fri fot tvingas dom leva under vittnesbeskydd på hemlig ort. Dom blir förflyttade till en riktig hillbillyhåla i Wyoming och paniken kommer krypande när det inte finns kabeltv, bredband eller möjlighet till hämtmat och att dom faktiskt måste umgås och bo under samma tak!

Det räcker så. Jag berättar inte mer. Det gör inte filmen rättvisa att avslöja mer om handlingen. Det räcker med att säga att Hugh Grant är Hugh Grant, fenomenal på dräpande oneliners och att se Sarah Jessica Parker som något annan är Carrie Bradshaw funkar inte riktigt, men Carrie är min homie och att se henne på film är som att titta på en gammal kompis. Så jag låtsas att hon är Carrie.

Sam Elliott och Mary Steenburgen är perfekta som sheriffsparet Wheeler, det är en ren fröjd att se dom båda precis som det är att se Kim Shaw som är en nykomling för mig och ett riktigt komiskt geni.