JAG ÄR NYFIKEN – GUL

Lena Nyman är en skådespelerska som liksom alltid funnits. Nu finns hon inte mer och det känns lite konstigt tycker jag. För att minnas henne och försöka navelskåda hennes skådespeleri en smula tittade jag på Jag är nyfiken gul, filmen som verkligen satte henne på kartan.

Jag är nyfiken gul känns som en film jag redan ”borde” ha sett, men den har fallit mellan stolarna och jag har aldrig direkt haft nån anledning att hyra den. Förrän nu då.

Filmen handlar om Lena Nyman (Lena Nyman) som är teaterelev och ska spela in en intervjufilm tillsammans med regissören Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) som hon även delar säng med.

Hon går runt på stan med en mikrofon och frågar folk frågor om politik, om utbildning, om sex, om kvinnofrågor, fångvården, klassamhället samtidigt som hon utforskar sin sexualitet genom att sätta på en ung Börje Ahlstedt. Olof Palme intervjuas och visar prov på sitt sköna och tydliga sätt att prata som jag minns från min barndom och han säger kloka vettiga saker samtidigt som Lena slickar sig om munnen och flirtar med Vilgot i bild.

Som tidsstudiedokument är Jag är nyfiken gul väldigt intressant men som film, nej, inte alls. Inte för mig. Jag tycker filmen spelar alldeles larvigt mycket på ”den svenska synden”, den frispråkiga och frigjorda blonda svenska kvinnan och men inte för att det ger en extra dimension och behövs i handlingen utan mer för att skapa debatt och löpsedlar. Det kanske inte var Vilgot Sjömans baktanke men jag kan inte se det på något annat sätt.

För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans i denna film. Så är det.