Trubbel i paradiset

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inte en komedi i världen som håller för en speltid på två timmar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en komedi med Vince Vaughn håller knappt alls för jag blir så trött i öronen av hans monotona röst att jag till slut sitter och håller för dom. Öronen alltså. Det spelar liksom ingen roll om han är rolig eller ej, det funkar inte för mig. Dodgeball funkade helt okej tack vare alla andra utom Vaughn, The break-up var ett sömnpiller Jennifer Aniston till trots, Wedding crashers (119 minuter lång och hela 128 (!) minuter i den oklippta versionen) föll långt före målsnöret och Trubbel i paradiset har knappt ett mål att springa till.

Fyra par med mer eller mindre svajiga relationer ska åka till en paradisö för att ”komma närmare varandra”. Upplägget är nånstans liiiite som Adam Sandlers Grown-ups, fast jävligt mycket tristare och utan alla barn. Jag drog inte på munnen en enda gång, jag tamejfan GÄSPADE med stängd mun och detta trots en line-up som på pappret kändes väldigt skoj.

Om inte ens Jason Bateman, Kristen Bell, Jon Favreau, Malin Åkerman, Kristin Davis och Jean Reno kan rädda den här filmen, ja, what to do? Släng dit all världens flytvästar, världmästaren i SOS-morse, kapten Klänning och hela hans brandmansarsenal, en veckokurs i hjärt-och-lugn-räddning och en köfri akutavdelning, jag lovar, det hjälper inte ett skit.

Se inte den här filmen om du planerar en romantisk filmkväll med din partner. Ta honom/henne i handen, åk till det lokala badhuset och hoppa bomben från tre-meters-svikten tillsammans istället. Det blir ett mindre plask än detta, det kan jag lova.

Här finns filmen.

Extract

Joel (Jason Bateman) är ägare av en liten vanilj-extraktfabrik och extremt sexuellt frustrerad. Hans fru Suzie (Kristen Wiig) vill aldrig ligga och inte är hon intresserad av försäljnings-siffror heller. Joel å andra sidan är inte överdrivet intresserad av Suzies jobb att designa kuponger heller så man kan väl säga att dom lever rätt parallella liv där utrymmet för spontant mys inte är så stort.

Det händer en olycka i fabriken, ”Step” (Clifton Collins Jr) blir av med testiklarna och kan stämma Joel på miljonbelopp. Den flirtiga kleptomanen Cindy (Mila Kunis) får nys om ”Step” och tycker det vore det perfekta bedrägeriet: få honom att kära ner sig, slippa ha sex och sen sno alla pengarna.

Samtidigt springer Joels Ove Sundberg-look-alike-granne Nathan omkring och är allmänt jobbig, Joels kollega Brian (J.K. Simmons) kallar alla deras anställda för puckon, kärringarna vid löpande bandet arbetsvägrar, Joel blir betuttad i Cindy, Suzie detsamma i den köpta poolpojksgigolon, Gene Simmons är med på ett hörn och Dean (Ben Affleck) bjussar sin bäste vän fabriksägaren på allt från Xanax till hästmedicin med varierat resultat.

Jag gillar det här. Jag gillar alltihop, jag gillar (kors i taket å håll i hatten) till och med Ben Affleck! Han har helskägg, permanentad page och är allmänt hög, han är helskön här!

Regissören Mike Judge är hittills mest känd för att ha regisserat Beavis and Butt-head och Office space men jag tycker Extract är det bästa han gjort. Om det beror på honom eller det lysande hopkoket skådisar vet jag inte men det spelar ingen roll. Underhållande och bitvis riktigt kul är det i alla fall.

Här finns filmen.

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.