THE TOWN

Nu när jag faktiskt sett en film med Ben Affleck som inte fick mig att varken vilja stänga av och/eller spy så rider jag på vågen och tar mig an denna.

The town verkar vara en riktig kritikersuccé och Jeremy Renner blev till och med oscarsnominerad för sin roll. Jag tänker att jag får försöka se dom bitarna och strunta i att huvudrollen OCH regissörsklappan tillhör Mr Affleck – men – dessa tankar är tämligen svåra att slå bort när filmen väl dragit igång. Det är nämligen inte många scener han INTE är med i, Ben The Linslus.

Charlestown, en förort till Boston, har av någon märklig anledning blivit bankrånarnas hemvist # 1 i USA. Dom har flest rånare per capita, det är som att rånarluvorna sitter i generna på invånarna där. Doug (Ben Affleck) har en pappa som sitter i finkan (Chris Cooper) men det hindrar inte honom från att med noga uträknad precision råna banker på löpande band. Nu är han inte ensam, han har sitt gäng, sitt posse.

På den senaste i raden av rånade banker jobbar Claire (Rebecca Hall). Rånarna gör det dom ska utan alltför mycket blodsspill och tar sedan Claire som gisslan. Dom gör henne inte illa utan säpper henne vid en strandkant men hon blir givetvis chockad som fan.

Rånarna får reda på att Claire bor i Charlestown även hon och för att ligga steget före och få reda på om och vad hon berättat för FBI gör Doug en trevare och blir hennes vän och sedan – såklart – mer än så (han har pumpat muskler en masse för den här rollen och vill givetvis visa sig med naken överkropp i motljus). Doug blir kär på riktigt i Claire och vill börja ett nytt liv, han vill sluta med rånerierna. Men det är ju den där sista stora stöten. Det är ALLTID den där sista stöten…

Jag skulle kunna raljera över The town tills jag gick i pension. Jag skulle kunna spriva spaltmeter om hur jävla DUM Ben Affleck ser ut med sin ständigt halvöppna mun (den manliga motsvarigheten till Kristen Stewart?) och sina ticks att alltid röra huvudet liiite innan han pratar så att jag som tittar vet exakt vad han ska säga innan han säger det men nej, jag skiter i det den här gången för jag tycker The town är en fullt duglig film. Om jag tar i från tårna så är den faktiskt riktigt….bra.

Det är en inte så värst nyskapande story, en story inte helt olik Heat, men där Heat i mina ögon föll på dom två stora, på ”giganternas kamp” mellan DeNiro och Pacino, där håller The town just för att det känns som vanliga tjommar som sitter i skiten, inte två Filmsjärnor som tjänar multum på överspel.

Jon Hamm som FBI-agenten är för mig ett helt okänt ansikte (nej, jag har inte sett Mad men) och det är asskönt att se någon ”ny” i just den rollen. Han gör det dessutom jättebra. Rebecca Hall har jag tyckt om sen jag såg Vicky Cristina Barcelona och den känslan sitter fortfarande i. Jeremy Renner är mästerlig på att med små medel gestalta någon vars psyke är på väg att explodera och Chris Coopers lilla inhopp är Chris Cooper i ett nötskal: genialiskt!

Ben Affleck kunde ha haft den goda smaken att ge huvudrollen till någon annan men hade han gjort det hade säkerligen brorsan (eller Matt Damon) fått den och det hade varit lika illa. Så den här gången väljer jag att bita mig i tungan för det är inte värt det. Jag vill inte besudla en riktig bra film med simpla ordbajserier. Det här är en film att se och se om, till och med för en sur skeptiker som jag.
Bra gjort Ben!

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa manliga biroll har inte alltid spelat andra fiol

CHRISTIAN BALE

Christian Bale är nominerad för sin boxarroll i The fighter men redan år 2000 gjorde han en mycket minnesvärd huvudroll i filmen American psycho.

Som supervidrig stekaryuppie är han alldeles fenomenal och trots att filmen är magstark så var boken hundra gånger värre och jag blir så jävla förbannad när jag ser hans välstrukna och hyperpolerade yttre krocka med det totalsjuka inre att jag kokar inombords.

Det här är blodigt och psykotiskt och kladdigt och svettigt och ingenting för kräsmagade, men en bra film är det!

 

 

 

 

 

 

JOHN HAWKES

 

Den inte alltför kände John Hawkes är nominerad för sin roll som trashig farbror i Winter´s Bone.

2005 gjorde han en kanonroll som Richard Swersey i filmen Me and you and everyone we know, en film som jag tycker fått alldeles på tok för lite uppmärksamhet. Det är en liten anspråkslös pärla, perfekt att se när det regnar ute, disken är diskad, täcket är uppvärmt och den oöppnade förpackningen Remi-kakor bara väntar på att bli uppäten.

 

 

 

 

 

 

JEREMY RENNER

Jeremy Renner är nominerad för sin roll som James Coughlin i Ben Afflecks The town.

Bortsett från förra årets Hurt locker och i viss mån 28 dagar senare så har inte Jeremy Renner gjort så mycket värt att skriva hem om. Som en sådan film får The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford stå som exempel. Orkar inte skriva om skiten igen, recensionen finns här om du ids läsa.

 

 

 

 

 

 

MARK RUFFALO

Det här är en underskattad kille. Mark Ruffalo är nominerad för sin roll i The kids are all right men ögnar man igenom hans filmkarriär så finns det en och annan roll han borde ha fått betydligt mer cred för än han faktiskt fått. You can count on me från 2000 är en sådan.

Ruffalo spelar mot Laura Linney och Matthew Broderick i ett lågmält drama som jag hade skyhöga förväntningar på och som kanske inte riktigt höll måttet men Mark Ruffalo får med beröm godkänt. Som vanligt.

 

 

 

 

 

 

GEOFFREY RUSH

Han lär kungen prata i The king´s speech och för det har han blivit oscarsnominerad. 1996 vann han en Oscar för bästa huvudroll för rollen som pianisten David Helfgott i filmen Shine.

Geoffrey Rush är normalt sett en ganska äcklig karl tycker jag, däremot är Shine en väldigt bra film och som sådan lyckas den få mig att glömma mina konstiga Rush-tankar – vilket även The king´s speech gjorde.

Han ÄR en bra skådis, det ÄR han.

 

 

(den fick faktiskt ännu högre betyg när jag såg den 1997 men nu tycker jag att fyra fiffiluror räcker alldeles tillräckligt )

THE HURT LOCKER

En amerikansk bombgrupp befinner sig i Bagdad under Irakkriget. Varje sten, under varje påse, varje bil kan vara en presumptiv bomb, varje människa en presumptiv fiende och deras jobb är att desarmera dessa och genomskåda alla.

Jaha. Det var själva handlingen.

The hurt locker är 131 minuter bombdesarmering i en skrämmande krigsskadad omgivning med, för att vara en krigsfilm, ett rätt intressant persongalleri. Däremot ser jag filmen mer som ett drama i krig än en vanlig krigsfilm. Det är inte så mycket pangpang, blod och död, det är mer tyst spänning och det är jätteskönt att huvudrollerna innehas av skådespelare jag inte sett förut.

Jeremy Renner spelar den dödsföraktande SFC William James och honom har jag bara sett i 28 veckor senare och denna vilket är nästan detsamma som att inte sett honom alls. Anthony Mackie spelar Sgt JT Sanborn med den äran och han har jag bara sett i 8mile och Million dollar baby.
Det är först när Ralph Fiennes nuna dyker upp som hela mitt innanmäte skriker NEEEJ. Så jävla onödigt. David Morse har också en liten roll, men känns inte fullt så fel som Fiennes. Det kända fejset Guy Pearce spelar SSG Thompson men han är ungefär lika genomskinlig som vanligt.

Kathryn Bigelow har regisserat filmen och jag tror inte filmen hade blivit särskilt annorlunda om den varit regisserad av en man. Den frågeställningen är för mig är rätt oviktig. Däremot har hon fått cred i den mansdominerade amerikanska filmindustrin efter detta. Hon har som första kvinna fått en Oscar för bästa regi i en genre som vanligtis ses som ”killfilm” och hon kommer säkerligen få filma precis vilka manus hon vill framöver, med big bucks i handväskan – och DET är bra!

Vad jag tycker då?
Första halvan var sjukt spännande. Andra halvan kör på som första halvan och då började jag tänka på tvättstugetider, föräldramöten och hur mycket mjölk jag har i kylen. Självklart är den sevärd och självklart är det så att tycker du att krigsskildringar är liiiite mer intressant än jag tycker så är det helt klart en toppenfilm.