SCENER UR ETT KÄNDISSKAP

Att vara yngsta syskon i en skara på fyra kanske är en räkmacka om man är flicka och har tre röjiga storebröder eller om man är en pojksladdis med tre tonårskaxiga systrar.
Men om man heter Linus Wahlgren och är minsting i en hel klan av sång-dans-och-skådespelarfolk, då är det ingen lek. Tydligen.

Scener ur ett kändisskap är en låtsasdokumentär om och med Linus Wahlgren. Lite sådär lagomt navelskådande och analt och inte alls (håll i hatten för nu nalkas ironi) narcissistiskt och egenkärt.

Apropå mitt tidigare inlägg om filmfloppar så måste jag erkänna att denna film faktiskt är i det närmaste en redigt magplask man kan komma i svensk filmhistoria. 238 personer i Sverige såg filmen under premiärhelgen. Regissören Christian Eklöw hade ”hoppats på 600” .

238 betalande personer första helgen. Fyra kopior av filmen i hela Sverige. Kanske är det ett bevis för att Sverige är lite för litet för denna typ av film? Kanske är det så att denna film gjort sig bättre på TV? Kanske är det konstigt att filmen ens fick en budget, sponsorer och engagerad bakom-kameran-personal? Kanske är det så att Linus Wahlgren som person inte är tillräckligt intressant för att vara huvudperson i en mokumentär överhuvudtaget?

Jag tittar på filmen och pendlar som insidan av en moraklocka. Å ena sidan – det är skitdåligt. Å andra sidan – det är ärligt. Å ena sidan – filmen går knappt att se som film, det är mer ett koncept, en idé som vuxit fram på grabbfyllan. Å andra sidan – det är modigt, det är hjärtskärande och ibland jobbigt att se.

Jag tycker verkligen att Linus Wahlgren är modig. Jag tycker det här visar på både självdistans och självinsikt att driva med sig själv och sin familj som han gör. Visst gör han det för att skapa uppmärksamhet kring sin person och alla sätt att synas är bra utom dom dåliga i hans situation. Men jag kan inte med all vilja i världen säga att det här är en bra film. Den har stunder av nerv och sekunder av tystna fniss, men det är inte mer än så.

Tyvärr.

LIVET ÄR EN SCHLAGER

Mona (Helena Bergström) ser ut som en riktig kvarleva från 80-talet med tofs mitt på huvudet och utväxt permanent. Hon är gift med slackern Bosse (Thomas Hanzon) och tillsammans har dom fyra döttrar, Kikki, Carola, Lena Ph och Anna Book.

Ja, Mona gillar schlager. Hon fullkomligt ÄLSKAR schlager. Hon jobbar som personlig assistent åt en CP-skadad kille, David (spelad av Jonas Karlsson) och har en HIV-smittad transa till bror (Björn Kjellman).

David är en hejare på att skriva musik och när Mona får lyssna på en nyskriven kalaslåt får hon ett ryck. Hon snor låten, skriver en text till den, skickar in den till Melodifestivalen och den kommer med. Så långt allt gott, det värsta är bara att Mona ljuger och säger att det är hon som skrivit låten.

Jonas Gardell har skrivit manus till filmen, Susanne Bier har regisserat och samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Det här är svensk feel-good-film när det är som allra bäst och slutscenen ger den mest härdade filmtittare ståpäls.

STORM

DD (Eric Ericson) är en såndär kille som inte tror sig behöva någon annan i sitt liv för må bra. Han klarar sig själv. Punkt.

Lova (Eva Röse) är en tjej som jagas av elaka män och som hux flux dyker upp hemma hos egoboy DD. Lova ger DD en hemlig ask som hon mer eller mindre tvingar DD att vakta och snart befinner sig DD i en kamp mellan det onda och det goda, mellan Lovas förföljare och Lova själv.

Filmen är en blandning av serietidningsestetik, TV-spel och actionfilm och som svensk film betraktad är den rätt ensam i sitt slag. Det är skönt tyst på Vänersborgs gator och behagligt att det inte är huvudstadens sönderfilmade ditos jag ser. Den känns påkostad, den är kreativ, jag blir skitglad och förvånad. Det är inget cinematografiskt mästerverk men nyskapande, mod och uppenbarliga brainstormningsmöten där inga idéer strykts ska premieras.

Håll i kepsen, se och njut.