Kärlek i New York

I tisdags skrev jag en fördomsanalys av den här filmen. Jag försökte känna in den bara genom att titta på fodralet och fundera på titeln och jag måste säga att jag tycker min analys var rätt bra om jag ser till dom hundratals filmer jag tidigare sett i denna genre, däremot hade den ingenting att göra med just denna film.

Blondinen på bilden, Annie (Malin Åkerman), är inte blond i filmen. Hon har faktiskt inte ens hår. Hon lider av sjukdomen alopeci och har inte ett hårstrå på hela kroppen och bara där känner jag mig en smula lurad av fodralet (fast lurad på ett larvigt sätt eftersom jag egentligen skiter en hel hög i hennes hår). Jag trodde att blondinen skulle vara en killmagnet men eftersom blondinen alltså inte var en blondin var hon heller inte en killmagnet utan mer en ganska olycklig tjej som fortfarande hade känslor för sitt rätt otrevliga ex.

Brunetten Mississippi (Kate Mara) jobbade i en bar och drömde om att bli sångerska. Jag trodde hon skulle vara den ”snälla kompisen”, hon som aldrig får den snygga killen för att hon är reko och fulsöt, inte beräknande och asläcker och min analys av henne var både rätt och fel. Hon är snäll i filmen. En bra tjej liksom. Men hon är också tjejen som snygge killen faller för.

Att han med stora skor, Sam (Josh Radnor), skulle vara en kvinnotjusare hade jag också rätt i men han är mer än så. Han är lite tyst, rätt underlig, skönt framfusig och otippat personlig för denna typ av film.

Mitt absolut största fördomsanalysfel är den lille svarta killen som jag trodde skulle vara ”en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop”. Jag vill bara köpa en stor hockeytuta och bröla mig själv i örat, SÅ fel hade jag. Rasheen (Michael Algieri) vet inte hur gammal han är, han har ingenstans att bo, han säger inte flaska större delen av filmen, han är bara en liten ensam pojke som hellre rita än pratar vilket är ljusår ifrån den tokrolige sidekicken jag trodde han skulle vara.

Sammanfattningsvis är Kärlek i New York inte riktigt den film jag inbillade mig att den skulle vara. Framförallt var den sämre än jag trott. Ganska mycket sämre dessutom.

Här finns filmen att hyra.

Fiffis filmtajm fördomsanalyserar: Vad säger en titel och ett fodral om en film – egentligen?

Kärlek i New York och The back-up plan är två filmer som kom ut ungefär samtidigt och som säljs in av filmbolagen till oss tittare som romantiska komedier.

Redan första anblicken av filmfodralen säger mig en hel del mer än så.

The back-up plan ger mig kalla kårar bara jag slänger ett getöga på fodralet. En slimmad Jennifer Lopez i kombination med barnskor, rosa bokstäver och en snygg välklippt (men anonym) karl fullkomligt skriker till mig att här är en tjejfilm och det är en tjejfilm riktad till kvinnor i fertil ålder. Mina fördomar om filmen radas med ens upp:

1. Detta en typisk amerikansk moderskaps-glorifiering-film där sånt som hormonella gråtattacker, relationstjafs, jag-har-fan-inte-hunnit-duscha-på-tre-dagar-frisyrer och ostädade bostadsytor där kollektivt mobiliserade dammutar har tagit över 75% av bostadsytan inte existerar.

2. Nyblivna mammor som hyr denna i ett desperat försök att glömma vardagens glåmighet och barnskrik en stund blir BARA förbannade av att se Lopez vältrimmade kropp och många är dom mysbyxeklädda mammorna som står upp i soffan och skanderar: FÖR SATAN! HON FÖDDE TVILLINGAR FÖR INTE SÅ LÄNGE SEN. TVILLINGAR!!!

Att som småbarnsmamma se The back-up plan funkar bara om självförtroendet är på topp annars är det mental harakiri.

3. Divan Lopez is back in town. Det här är Jennifer Lopez film. Ingen annans. Ta väck manliga motskådespelare med stora kända namn, ta bort all form störande moment som riskerar att ta bort fokus från primadonnan och ge rollen till nån som heter typ…Alex O’Loughlin. Det är inte speciellt svårt att visualisera sig kravlistan hon har för att ens komma till inspelningen.

4. Vi svenskar antas kunna uttala The back-up plan utan allför svåra missuppfattningar. När det gäller Kärlek i New York har filmbolaget inte riktigt lika höga tankar om våra språkkunskaper. Den originella och rätt coola titeln är egentligen Happythankyoumoreplease och jag fattar inte för mitt liv varför den inte kunde ha fått heta så även här i Sverige.

5. Jo! Jag fattar faktiskt punkt nummer 4.
Kärlek i New York är nämligen en puttinutttitel som inte säger ett SKIT om filmen. Det enda den säger mig i första läget är att det är en rätt medioker tjejfilm och med Malin Åkerman som första namn på fodralet så kan det inte vara nån storfilm direkt. MEN, det titeln också säger mig är att den som hittat på översättningen kanske inte ens har sett filmen. Han/hon kanske bara har läst samma infotext som vi som förväntas se filmen.

Jag tror nämligen att Kärlek i New York heter just så för att säljas in till svenska ungdomar som nån slags bonnig variant på Sex and the city. Där Sex and the city är Prada är Kärlek i New York H&M.

6. På Kärlek i New York-fodralet samsas en blondin, en brunett, en mörkhårig man i helfigur med stora skor och en liten svart pojke. Man behöver inte vara Joe Labero för att gissa att blondinen är killmagnet, brunetten den snälla kompisen, han med stora skor en riktig kvinnotjusare och att den där lilla svarta pojken är en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop.

7. Mina fördomar om dessa två filmer kan summeras såhär: Filmbolagen vill att vi ska tro att The back-up plan är en schysst välgjord och lite lyxig romcom med glimten i ögat och att Kärlek i New York är en smal, lite tråkigare och aningens flummigare independentkomedi om kärlek, livet och sånt.

Dom närmaste dagarna ska jag ta reda på om jag har rätt eller fel i min fördomsanalys. Det vore VÄLDIGT kul om jag hade fel.

Uppdatering:
Recensionen på The back-up plan finns här.