Numb och streamad film hos LOVEFILM

Alla LOVEFILM-kunder som har ett Flex 2- eller Flex 3-paket kan se en gratis streamad film per vecka.

Filmerna finns på LOVEFILM´s hemsida, det kommer en ny varje torsdag och man har tillgång till filmen i 24 timmar. Det finns en hel del bra filmer att välja mellan och det är en schysst bonusgrej tycker jag.

När jag hittade filmen Numb och läste presentationen av Numb blev jag rätt sugen på att se den.

Manusförfattaren Hudson Milbank lider av akut depersonalisering. Hudson är så frånkopplad från sitt liv att han kan få en kroniskt deprimerad att verka klämkäck och är besatt av den bakomliggande sorgsenhet som genomsyrar hans bedrövliga liv.

Men när han tror att hans långa radda av olyckliga och ömsesidigt självdestruktiva relationer har nått sitt slut, snubblar Sara in i hans liv. Han vet att hon kan rädda honom. Hon vet att han måste rädda sig själv. Tillsammans räddar de varandra. Och det är roligt också.

Jag klickade igång filmen.

Hur funkade streamingen då?

Jämfört med Voddler (som inte funkar alls hos mig) och Headweb (som ibland går som en dans, ibland mindre än halvbra) funkade LOVEFILM inte alls. Jag kunde se exakt nio sekunder av filmen innan det dök upp en ruta som talade om att jag inte var ”uppkopplad”, vilket jag var, men tydligen inte snabbt nog.

Som den Sverker jag är hoppade jag direkt in på både Voddler och Headweb för att se om det med exakt samma bredbandshastighet gick att se en film just precis då. På Voddler gick det inte, på Headweb gick det jättebra.

Sammanfattningsvis så är det en bra tilläggstjänst, en snäll present till trogna kunder men lika glad som jag blev av att få se en gratisfilm bara sådär lika besviken blev jag när det inte funkade.

DE MISSTÄNKTA

Jag var nog rätt trög 1995.

Jag såg The usual suspects på bio och jag tyckte inte om det jag såg. Jag tyckte det var långtråkigt, det var ointressanta skådespelare och en medioker story och jag kunde inte för mitt liv förstå what the fuzz was all about.

Nu, femton år senare, ser jag om den och grips av en extrem längtan att applådera.

Gabriel Byrne är fortfarande en tämligen beige skådis i mina ögon men inte här, inte i den här filmen. Benicio Del Toro som den halvknepige och läspande Fred är helt genial, Stephen Baldwin är som dom andra Baldwinbröderna: halvtrevlig att titta på men gick kanske inte ut som kursetta från New York Film Academy.

Chazz Palminteri har försvunnit en smula från den stora filmvärlden vilket kanske inte är helt orättvist, men han är bra på att spela myndighetsperson, vilket verkar vara hans paradroll. Pete Postlethwaite är inte heller nån snygging trots sina extremt höga kindben men han är perfekt i konstiga små skumma roller liksom även Kevin Pollack.

Sen är det Kevin Spacey i rollen som Roger ”Verbal” Kint och han gör filmen till den gnistrande pärla som den faktiskt är. Det är en ynnest att titta på honom.

Bortsett från en minimal svacka i mitten av filmen så är The usual suspects väldigt nära att vara en riktig fullpoängare.

1995 gav jag den betyget 2. Det var inte bara snålt, det var fullständigt FEL.

Trailern finns här.