Tre om en: Underskattade kvinnliga skådisar som borde sola sig i värsta jävla stjärnglansen

Det har varit mycket machomän och tuffa filmer här i bloggen ett tag nu. Jag känner att det är dags för om inte en förändring så väl ett litet andningshål.

Nu är det lite tema: starka kvinnor över helgen och jag laddar på med en stor dos kvinnlig fägring och begåvning bland all testosteron och självklart tar jag min chans att lyfta fram tre av mina stora favoriter som förtjänar att bli ÄNNU större.

Missi Pyle

Exakt på dagen två månader, så mycket äldre än Missi Pyle är jag.

Om jag med våld och tortyr blev tvingad till att göra en extreme face makeover och se ut som en kändis så skulle jag välja Missis fejs. Hon är coolast av dom coola och jag bara går och väntar på att hon ska få en huvudroll av nån härlig regissörsvisionär och breaka så Eyjafjallajökull ligger i lä.

I min värld har Missi gjort fantastiska, men på tok för små, rollprestationer i Kalle och chokladfabriken, Big fish, som servitrisen Roxanne i Along came Polly, som Laliari i den lilla pärlan Galaxy quest och givetvis som Fran Stalinovskovichdavidovitchsky i Dodgeball.

Jane Lynch

Jane Lynch. Underbara, fantastiska Jane Lynch. Jag är nästan mållös nu.

Om jag vore en TV-serie-junkie skulle jag antagligen sitta som fastklistrad framför Glee enbart för hennes skull, men jag har inte sett ett enda avsnitt och det svider att erkänna men jag är inge bra på att följa serier, jag har annat att göra. Skriva filmblogg och sånt.

Jag har däremot följt Janes långsfilmskarriär från första parkett genom yttepytteroller i Vice versa och Jagad tills Christopher Guest, den geniala regissören, gav henne en större roll som Christy Cummings i Best in show och sedan som Laurie Bohner i The mighty wind. Sen blev hon Steve Carells chef i 40-year old virgin och egensinnig föredetta knarkare och rektor för Sturdy wings, skolan där Seann William Scott och Paul Rudd ska tjäna sitt samhällsstraff i Role models.

Jane Lynch är en sån skådis som kan göra en minnesvärd insats av världens minsta biroll. Det är kaxigt i en värld där mycket toksnyggt men menlöst får huvudroller som ingen sedan minns.

Jennifer Coolidge

Här är en kvinna som har en av världens mest välfyllda läppar. Man kan lätt förledas att tro att Jennifer Coolidge är världens äldsta spåndumma bimbo men inget kunde vara mer fel. Tyvärr har hennes utseende placerat henne i ett fack som just ett äldre, blonderat, högljutt, sexfixerat och kanske lite småäckligt våp och hur mycket jag än tror på hennes talang och gärna skulle se henne spela något helt annat så får hon gärna stanna i sitt fack för ingen gör det Jennifer gör bättre än Jennifer själv.

Hon verkar inte bara vara begåvad med en gigantisk portion skådespelartalang utan även med en stor hög skön självdistans och levererar sina repliker med sylvass precision oavsett om hon är Stifler´s mamma i American pie, manikyristen Paulette i Legally Blonde, Bobbie Morganstern i TV-serien Joey eller Amber i The mighty wind.

LEGALLY BLONDE

Alltid när jag ser Reese Witherspoon tänker jag på Tiger Woods fru, Elin Nordegren. Jag tänker att ibland, inte ofta men ibland, får man spö för sina fördomar och i Elins och Witherspoons fall är jag övertygad om att epitetet dum blondin inte stämmer, även om dom båda är som klippdocksmallar för just en sådan.

I Legally blonde spelar Reese Witherspoon en tjej som skulle kunna vara nämnda Elins ingifta släkting, hon heter nämligen Elle Woods.
Elle är jättsöt, jätterik, allt omkring henne är jätte-Barbie-rosa. Hon är tillsammans med skolans snyggaste kille (såklart) vilken dumpar henne när han kommit in på Harvard för att hon inte är tillräckligt seriös.

Inte seriös, my ass, tänker Elle och sminder ränker om hur hon också ska ta sig in på just Harvard och självklart lyckas hon då hon inte alls är lika dum som hon ser ut.

Hela filmen är en orgie i sånt som jag normalt sett förraktar: ytliga våp. Det som är skönt är att få den där näsknäppen, den där boxarhandsken strax under hakan, för allt är inte som man tror. Utsidan och insidan klickar inte alltid. Det är befriande härligt att se.

På ytan är detta en hundraprocentig tjejfilm, men räds icke, den är kul. Också.