Om filmen Let me in med John Ajvide Lindqvists egna ord

Jag är en kille med tur.

Det måste vara ganska unikt att se sin debutroman omvandlad till inte bara en utan två strålande filmer. Den svenska versionen, regisserad av Tomas Alfredsson, kommer alltid att vara närmast mitt hjärta och det känns omöjligt att någon framtida adaption av mina texter kan ta dess plats. Det var mitt manus, det var första gången och till råga på allt är filmen i mitt tycke ett mästerverk och en av de bästa filmer jag vet. Men nu pratar vi om Let me in av Matt Reeves.

När jag först fick veta att han skulle bli regissör till den amerikanska versionen, tändes ett hopp i mig. Jag hade redan sett Cloverfield och tyckt att det var en utmärkt film, ett nytt sätt att tolka en sliten genre, monsterfilmen. På samma sätt hade jag försökt att omtolka den något kantstötta vampyrgenren i boken Låt den rätte komma in. Lysa i nya hörn, ta människorna på allvar.

Jag och Matt Reeves korresponderade några gånger via mail och jag fick klart för mig att han var genuint berörd av historien. Att han verkligen ville göra denna film till sin egen och inte bara hasta ihop en snabb och billig remake. Så jag väntade med spänning på resultatet.

Jag och min hustru åkte till London i september 2010 för att få oss filmen förevisad på en liten bio i Soho. Efteråt kunde vi fira med champagne. Det hade gått vägen, en gång till.

En hel del scener i Let me in är tydliga lån från scener i Låt den rätte komma in. Det stör inte mig. Tomas Alfredssons bildval är ofta fantastiska och alltså är de fantastiska även i Let me in. Men filmen är för den skull inget plagiat. Grundtonen är annorlunda och oftast mörkare, berättelsens rytm är en annan. En hel del scener är omgjorda och ett antal tillagda. På en väsentlig punkt är själva berättelsen omtolkad. Jag har inga invändningar. Hur vingarna är tillverkade spelar ingen roll, bara det flyger. Och det flyger!

Stephen King har kallat Let me in för den bästa amerikanska skräckfilmen på tjugo år och jag är böjd att hålla med. Man får gå tillbaka till klassiker som The Thing, Excorcisten eller The Shining för att komma i nivå. Det är en film som tar sitt ämne på djupaste allvar och låter saker och ting ta tid. Och det finns ett bultande hjärta bakom alltihop, en vilja att verkligen berätta denna historia så känsligt och skrämmande som möjligt, oavsett om det är en remake eller inte. Det är för övrigt sällsynt att få se två barnskådespelare i en amerikansk film göra så subtila, lågmälda tolkningar av sina karaktärer. Och detta i en skräckfilm.

Någon månad efter premiären kom Matt Reeves och hans hustru och hälsade på oss. Det sa klick på ett sällsynt sätt och vi hade en rolig kväll där vi bland annat fick höra mer om det enorma arbete han lagt ner för att få denna film gjord. De sov sedan över i samma sjöbod där jag och Tomas Alfredsson suttit och arbetat med manuset till den svenska filmen. Cirkeln sluten och slutet gott.

Det glädjer mig att denna lilla pärla nu har fått svensk distribution och att även svenskar kan få ta del av en annorlunda tolkning av Oskar och Elis historia. Den här gången heter de Owen och Abby och Blackeberg är förflyttat till Los Alamos. Men det handlar fortfarande om kärlek, besatthet, blod och om att låta den rätte komma in.

/ John Ajvide Lindqvist

Min recension av Let me in hittar du här och den har biopremiär imorgon.

Let me in

När jänkarna tar sig an skräckfilmer från andra länder och gör till sina egna är det oftast något som går förlorat. Japanska Ringu blev inte samma grej med Naomi Watts i The ring och danska bårhusrysaren Nattevagten förlorade en hel del i känsla när det var Ewan McGregor som sprang runt i korridorerna istället för Nikolaj Coster-Waldau (och detta trots att regissören var densamma) för att ta två exempel.

Jag vet inte varför det ofta blir så men det är som att amerikanarna suktar efter originalitet och när dom väl får det så ska det ändå göras om till lättsmält skräpmat. Därför blev jag lite rädd när det blev klart att Hollywood skulle ta sig an Låt den rätte komma in. John Ajvide Lindqvists bok om 12-årige Oskar och vampyren Eli är en modern svensk klassiker (som jag ser det) och Tomas Alfredssons film gör absolut boken rättvisa.

I Matt Reeves amerikanska version är den blonde blåögde Oskar mörkhårig, heter Owen och spelas av Kodi Smit-McPhee ( Viggo Mortensens son i The road), den svarthåriga Eli har rågblont hår, heter Abby och spelas av Chloë Grace Moretz (världens ballaste Hit-girl i Kick-ass) och stockholmsförorten Blackeberg har blivit Los Alamos, en sömnig småstad i New Mexico, cirka fyra mil nordväst om Santa Fe. Rollen som den ruggiga ”pappan” som spelades så fenomenalt av Per Ragnar har Richard Jenkins fått och han är väldigt lik originalet.

Let me in är en lyckad remake. Den har klarat av att behålla en hel del av den suggestiva känslan från originalfilmen och återanvänder vissa hela scener rätt av. Sen är det klart att nostalgikänslan som kom till mig med den svenska filmen, med Per Gessles musik (och Flash in the night med Secret service) plus att jag kunde känna lukten av skoltidens omklädningsrum och gymnastikpåsar, den infann sig inte riktigt nu men jag antar att den gör det för amerikanska medelåldringar som ser sin version av filmen.

Det den svenska versionen ska ha absolut cred för är att effekterna är MYCKET bättre där än i remaken. ”Pappans” sönderfrätta ansikte till exempel. Det är bland det makabraste jag sett i en svensk film (jag trodde inte när jag läste boken att det ens var genomförbart att få till) men i remaken blev det bara ett jaha, där var det stelnat bananmos och hallonsylt i hela fejset, suck.

Precis som John Ajvide Lindqvist sa själv på Nyhetsmorgon härom veckan så är det amerikanska slutet ännu mer öppet än det svenska och därför har han skrivit ett eget slut, en fortsättning på historien om Oskar och Eli. Låt de gamla drömmarna dö heter den och finns här.