COP LAND

Copland utspelar sig i Garrison, New Jersey. Det är en liten småstad, en lantisidyll, en lillebror till den stora staden alldeles i närheten: New York.
Garrison är alltså lite som…Gnesta.

I Garrison bor ett stort antal hårdnackade poliser som vill få lite lugn och ro på fritiden och glömma bort sitt distrikt på andra sidan Hudsonfloden. Men där poliser flockas flockas även bus och poliser är också människor med skavanker som tar tveksamma beslut och poliserna i Garrison är inget undantag.

Två ungdomar dödas av en polis och internutredaren Moe (Robert DeNiro) är en smart kille med vakna ögon och huvudet på skaft. Han fattar att Garrison är en skum jävla håla och ber Freddy Heflin (Sylvester Stallone) som är sheriff i Garrison, om hjälp.

Freddy är en trivselviktare, en snälliskonstapel med en ryggrad av slime som inte fick diplom i nejsägarkursen, men ju mer Moe gräver och ju mer dynga som kommer upp till ytan, ju mer förstår Freddy att han måste välja sida. Vill han vara en bra och rättrådig polis eller en polisstruts som gräver ner huvudet i sanden?

Många som sett Copland hävdar att det är Sylvester Stallones bästa skådespelarinsats någonsin. Antagligen beror det på att han gick upp 25 kilo för rollen, men att våga tjocka på sig och vara en bra skådis är inte samma sak i mina ögon. Se Renee Zellweger om du inte tror mig.

Sylvester Stallone ÄR sjukt bra och väldigt trovärdig som sheriff-Freddy, det är han, men det är han i kombination med Harvey Keitel, Janeane Garofalo, Robert DeNiro, Peter Berg, ingen-kan-se-elakare-ut-än-jag-Ray Liotta och bara-Ray-Liotta-kan-se-elakare-ut-än-jag-Robert Patrick som gör att filmen blir riktigt RIKTIGT bra.

James Mangold har både skrivit och regisserat filmen och följde upp denna polismaffiarullesuccén med så vitt skilda filmer som den romatiska komedin Kate & Leopold och Johnny Cash-rullen Walk the line.

Som ”Stalloneiofil” är det en alldeles ny upplevelse att se honom som en Freddy istället för de mer tuffa filmförnamnen John, Gabe, Frank, Ray, Judge och Kit jag är van vid. Men nu blev det Freddy och är han inte kramvänlig som en bumbibjörn i den här filmen så säg?

GOMORRA

Filmen börjar i ett fancy solarium. Vältränade machosnubbar ska bättra på brännan och medans dom väntar passar dom på att få lite skön manikyr.
Det är viktigt att vara snygg, det är viktigt att vara proper, det fattar jag som tittar och sen säger det bara BANG-BANG-BANG. Sekunderna senare ligger dom nybrända som blodiga köttberg runt om i solariet, alla skjutna i nacken.

Roberto Saviano har skrivit boken som ligger till grunden för filmen. Boken (liksom filmen) handlar om bostadsområdet (och slummen) i Le Vele i Scampia norr om Neapel. Den handlar om maffian, den handlar om när livselixiret stavas S-T-Å-L-A-R, den handlar om unga killar vars enda mål i livet är att bli en av dom, att klara inträdesproven till klanen, att få respekt – att bli ”nån”.

Regissören Matteo Garrone har antagligen medvetet valt att inte namnge skurkarna vid sina riktiga namn i filmen så som Saviano gjorde i sin bok. Kan vara ett genidrag då maffian utfärdat ett dödshot på Saviano men Garrone klarade sig.

Men boken är sann och filmen är sann och det känns. Det är Savianos egna insamlade fakta från verklighetens Totò, Marco och Ciro. Det är vidrigt och skitigt och rått och våldsamt – men det blir aldrig intressant. Det är synd och jag förstår inte riktigt varför. Kanske sätter jag upp en mental mur mot dessa ungar för jag orkar inte ta in misären, kanske är det så? Kanske är fokus för mycket på våldet och för lite på människorna bakom? Jag vet inte. Jag vet bara att det är en okej film, men inte så mycket mer än så. Jag borde nog läsa boken.

PUBLIC ENEMIES

Det här var den av sommarens storfilmer som kändes mest ointressant att se på bio.

Michael Mann är en överskattad regissör, fan, filmen Heat var höjd till skyarna när den kom och den var ett värre sömnpiller än en hel karta Valerina.

Jag hade således inga som helst förväntningar på den här filmen. Inga alls. Att Johnny Depp är en bra skådis är en lika oemotsagd sanning som att jorden är rund. Men mer då? Sen då?

Gäsp.

Dubbelgäsp.

Det roligaste i filmen är Christian Bales rollfigur som heter Melvin Purvis. Tänk, ett sånt namn hade Oasis och Blur-fansen ryckt av sig grungefrillan för att få heta när det begav sig.

EASTERN PROMISES

Jag tröttnade rätt brutalt på Viggo Mortensen efter Sagan om ringen-trilogin. Hans Aragorn var varken särskilt het eller intressant och jag trodde aldrig att han ensam skulle kunna bära en hel film, varken som affischnamn eller skådespelare.

Jag hade fel.

Alla skådespelare i David Cronenbergs film Eastern promises är utbytbara, utom Viggo Mortensen. Alla roller behövs, men utan Viggos tystlåtne chaufför Nikolaj skulle filmen bli en blek historia.

En drogad prostituerad kvinna föder en dotter – och dör. Barnmorskan Anna (Naomi Watts) blir känslomässigt engagerad och försöker med hjälp av den döda mammans dagbok hitta flickans pappa och resten av hennes familj. Spåren leder till en resturang, ägd av ryska maffian och det är inga snälla pojkar. Snart befinner hon sig i ett våldsamt och blodigt virrvarr hon inte kan bemästra.

Det finns filmer som jag inte vill ska ta slut, när jag bara vill följa med karaktärerna vidare i livet, se mer, veta hur det gick sen. Eastern promises är en sån film.

Det var inte tal om kisspauser. Jag varken åt eller drack. Filmen uppslukade mig totalt och för både mig och Viggo är fantasytönten Aragorn är långt långt borta.