Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

”If one could treat relatives like one treats insects all my problems would be solved. I could simply put them in a jar or pin them to the wall.”

Mmmm, det är inte lätt att vara tonåring, på väg att bli vuxen. Eustace har inte bara ett dygnet-runt-morgon-humör och inskränkta griniga funderingar att bry sig om, han har även sina två kusiner boendes under samma tak, kusiner som han enligt citatet ovan avskyr som pesten.

Kusinerna är inga mindre Lucy och Edmund, två av syskonen Pevensie som tillsammans med sina syskon Susan och Peter hamnade i Narnia i den första rätt sevärda filmen och i den andra filmen som knappt hade styrfart att hålla en rejvare vaken. Men i Kung Caspian och skeppet Gryningen får Lucy och Edmund klara sig själva, vilket dom gör med den äran.

Jag tycker det är intressant att den brittiske regissören Michael Apted (född 1941) tagit över det jobbet från Andrew Adamson (född 1966) som regisserade dom två första Narnia-filmerna (och även första och andra Shrek).

Apted kan vara en av Hollywoods mest spretiga regissörer, eller så har han som få fått möjligheten att göra filmer i nästan precis varenda genre som finns: det lite underliga dramat Nell med Jodie Foster, De dimhöljda bergets gorillor med Sigourney Weaver som forskaren Dian Fossey, thrillern Bakom stängda dörrar med Hugh Grant och Gene Hackman, Pierce Brosnan som James Bond i The world is not enough, flera avsnitt av TV-serien Rome och nu alltså ett gäng snorungar och en hel massa cgi-effekter i Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Det finns två negativa saker med den här filmen. Ett: det saknas en vuxen person, någon stor brittisk skådis i en roll, det hade gett hela filmen en tyngd och trovärdighet som den saknar. Två: Will Poulters röst. Som Eustace drar han iväg en hel del komiska oneliners som skulle kunna kännas ännu roligare om han inte hade samma röstläge som en sexuellt frustrerad, uppretad och extremt noggrann kvinnlig socialsekreterare som är mitt i hormonbehandling inför det stundande könsbytet.

Borsett från mina två aber så är, tro´t eller ej, Kung Caspian och skeppet Gryningen den mest sevärda av juldagens biopremiärer. Det hade varit en brutal högoddsare om jag satt en tia på det innan jag såg filmerna men likväl så är det sant.

Änglagård och Megamind har båda sina brister och kvalitéer men den här filmen är som en gammal jullovsmatinée. Att förpassas till känslan av att ett jullov är ett jullov och ingenting finns att tvätta, städa, laga, betala eller steka är nästan lika häftigt som att gå in i en garderob eller titta in i en tavla och hamna i en annan värld.
Tack för den julklappen!

Nell

En kvinnlig kuf hittas död i en liten amerikansk håla. Kvinnan visar sig inte bara ha varit just en kuf utan även mamma till en dotter och dom båda har levt isolerade under alla år.

Den döda kvinnan var delvis förlamad och kunde därför inte prata ordentligt och dottern som inte visste annat tog efter hennes språk och utvecklade ett eget. Ett rätt svårbegripligt språk om någon frågar mig.

Läkaren Jerome Lovell (Liam Neeson) är mannen som får på sin lott att både undersöka liket, försöka närma sig den störda dottern Nell (Jodie Foster) och lära sig tyda hennes språk.

Nell är en film som liksom har försvunnit från jordens yta. Det var en relativt stor film när den kom 1994 men antalet gånger den gått på TV kan nog räknas på ena handens fingrar, ja, kanske till och med tumme.

Det är en fin liten film men det är också en film som lätt hade fallit som en maskäten björkstam i vinden om det inte vore för skådespelarnas trovärdighet.

Jodie Foster kan inte ha haft det lätt att sätta sig in i rollen som det märkliga mänskliga skogsrået Nell och Liam Neesons blick filmen igenom, alltså, han ÄR den där doktorn. Natasha Richardson, Liam Neesons fru som så otäckt och tragiskt avled i en slalomolycka förra året, har också en roll och även hon är bra.

Det finns ingenting speciellt att klaga på.
Det är en bra film helt enkelt. Nuff said.