CLIFFHANGER

Efter att ha sett High lane/Vertige ungefär samtidigt gav det Filmitch och mig blodad klättrings-filmstand.

Med brutal höjdskräck har vi båda nu tagit oss an bergsklättrarfilmen nummer ett, den gamla godingen Cliffhanger.

För mig är den här filmen lika enkel att summera som mattetalet 1 + 2 = 3.

1 = Sylvester Stallone är bergsklättraren Gabe Walker. Han beger sig till Klippiga bergen för att rädda överlevande från en flygkrasch, folk som inte är vanliga människor i nöd utan elakingar, terrorister som jag egentligen bara vill ska dööööö så hårt och tufft som möjligt och till slut får jag över Gabe på min sida.

2 = Sylvester Stallone har stora starka biceps, linne och tajta småbyxor.

3 = Cliffhanger är en skitbra film!

Ibland är det inte svårare än så.

Sylvester Stallone är vältränad som en uv på anabola. Michael Rooker ser som alltid läskig ut. John Lithgow användes som läbbig bad guy i en hel del filmer på 90-talet där denna filmen, Cains många ansikten och Ricochet i mina ögon klassas som dom bästa. Dom senaste åren har han fått sin månadslön från TV-serier som Tredje klotet från solen (är det NÅN som gillar det där?) och Dexter (som jag inte sett ett endaste avsnitt av, än).

Actionscenerna i filmen var av WOW-typ när det begav sig men dom håller förvånadsvärt bra fortfarande. Hela filmen är som en svindelpirrning i bröstkorgen för det här är riktigt odödlig 80-tals-underhållning.

Att filmen inte får full pott betygsmässigt beror på längden. Ibland har den betydelse men det är inte ofta jag neggar för att den är för lång. Men i det här fallet är den det. En tio-tolv minuter ungefär.

Filmitch tyckte såhär.

Henry – en massmördare

Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.

Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.

Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.

Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.

Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.

20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.

Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.

Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.

Jag är aningens mer luttrad nu.