Fair game

Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.

Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.

Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).

I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.

Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.

Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?

Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.

Du kommer att möta en lång mörk främling

Tiden går fort när man har roligt.

Jag skrev ihop en hyllning till Woody Allen (med efterföljande Woody-films-helg) samma dag som den här filmen hade biopremiär och det känns banne mig som igår, men det var det ju inte. Det var den 29:e oktober för att vara exakt, nästan precis en vecka innan snökaoset kom till Stockholm och nu släpps filmen på DVD lagom när snön smält.

Woody Allen har lämnat sitt älskade Manhattan och beger sig återigen till London för att öppna dörren och visa oss in i ett sammeulsurium av relationer, lögner, otrohet och förhoppningar.

Den här gången får vi möta Sally (Naomi Watts) som är gift med den utbildade-men-vägrar-jobba-som-det läkaren Roy (Josh Brolin) som istället hade en one hit wonder med en roman för flera år sedan och jobbar sedan dess på en uppföljare men det går inget vidare. Sally, med hjälp av sin mamma (Gemma Jones), försörjer ensam den lilla familjen, vilket börjar bli smått ohållbart. Dessutom vill hon ha barn.

Mamman har blivit lämnad av sin make sedan 40 år (Anthony Hopkins), han fixade inte att hon ”unnade sig att bli gammal”. Han packade väskorna, köpte en sportbil, blekte tänderna, solade och tränade kroppen, fick telefonnumret till en hora som han kärade ner sig i och gifte sig med.

Mamman bröt ihop och fick kontakt med en spåkvinna, Sally har tröttnat på misären hemma och förälskar sig i sin chef (Antonio Banderas), maken Roy tröttnar även han och börjar flirta med den vackra Dia som spelar gitarr i fönstret mitt emot och visst kan du se grundbultarna för ett hederligt gammalt Woody Allen-romantiskt drama?

Jag har inget emot någon av skådespelarna och visst förstår jag att Hopkins har rollen som egentligen är självskriven Allen själv, men jag saknar Woody, jag saknar hans torra självironiska gubbighet. Antony Hopkins blir liksom en helt annan typ av äldre man, en kanske mer trovärdig och betydligt mindre humoristisk. Att se Woody Allen själv susa fram i en vit cab med blekta gaddar hade varit hysteriskt roligt, när Hopkins gör det blir det mer åldersnojig vardag.

Du kommer möta en lång mörk främling är 98 minuter skönt myspysig film. Inte någon Woody Allen-klassiker men jag har sagt det förr och kan säga det igen: han har en extremt hög lägstanivå. Om han hade spolat den inhyrda berättarrösten (Zak Orth) för att istället ha pratat själv hade jag ploppat upp betyget ett snäpp till.

52 minuter in i filmen får man som grädde på moset ett strålande tips vad man kan göra med vårskitiga fönster för att slippa tvätta dom. Jag tänker LUGNT anamma det tipset!