The back-up plan

Min fördomsanalys av The back-up plan var inte nådig. Det krävs ganska mycket av puttinuttiga tjejfilmer för att jag ska smälta och Jennifer Lopez i huvudrollen brukar inte vara en automatisk dörröppnare till mitt filmhjärta direkt.

I den här filmen vill Jennifer Lopez bli mamma. Hon har efter ”hundratals dejter” inte hittat ”den rätte” och bestämmer sig för att bli inseminerad. Till och med hennes fula killpolare säger nej till att hjälpa henne.

Alltså, det jag skrev i min analys om att det här är Jennifer Lopez film stämmer verkligen. Det här är en one-woman-show, birollerna hade lika gärna kunnat vara folk gjorda i papier maché, så liten viktighetsgrad har dom. Det The back-up plan ska visa är att Jennifer Lopez är back in shape efter graviditeten, att hon har mumsat i sig tillräckligt med B-vitaminer för att även efter amning ha helt perfekt hår och den där olivfärgade perfekta jävla hyn, fan den provocerar mig!

Hela hon provocerar mig. FILMEN provocerar mig. Dom där obligatoriska blippetiblopp stråkarna som alltid ska vara med i romantiska komedier när jag som tittar ska tvingas tänka:
1. Ooooo, hon är lite busig nu
2. Iiiii, snart kommer det någon och hon är liksom inte beredd och tänk så tokigt det kan bli då
3. att någon smyger.

24-25 minuter in i filmen finns det perfekta exempelt på dessa enerverande instrument och ja, dom återkommer då och då genom hela filmen oturligt nog.

Det jag skrev om frisyrer i min analys stämmer också. Det regnar i en scen i filmen och detta ger givetvis primadonnan den perfekta wet-looken. Det är det regn är till för i denna typ av film.

Stevie Wonder hade kunnat fördomsanalysera den här filmen och haft rätt på samtliga punkter så jag tänker inte slå mig för bröstet och känna mig alltför nöjd med mig själv. Däremot kanske jag inte ska provköra nästa film jag känner likadant inför bara jag tittar på fodralet.

ÄNGLAVAKT

Ernst (Michael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) har en son tillsammans som heter Alexander.

Alexander ramlar med cykeln (eller nåt) och slår i huvudet. Han opereras men blir inte bra. Hjärnan fungerar inte, han blir kvar på sjukhuset och svävar mellan liv och död.

Relationen mellan Ernst och Cecilia svajar, Cecilia träffar på en fransk man och kan som i ett trollslag prata franska. Den franske mannen säger sig kunna hjälpa Alexander, men vem är han? Ernst är skeptisk, Cecilia är det inte och jag sitter i soffan och är helt komatos.

Ska jag vara fördomsfull så känns Änglavakt som en film minutiöst anpassad för att få östermalmsdamer med lagt lockigt hår och hatt att lyfta på ändorna från sina Carl Malmsten-soffor och gå man (nä, kvinns) ur huse för att köa till finbiografen Sture på Birger Jarlsgatan och sen kunna fråga sina fisförnäma väninnor på nästa bridgeträff om dom sett den nyyyya filmen av Johan Briiisinger? Michael Nyqviiist är såååååå begåvad och ja, tänk att den lilla hoppan Izabella Scorupco kunde aaaageeeeeera. Det trodde jag väl aaaaaldrig.”

Ska jag vara mindre fördomsfull och bara lite elakt krass så hade den här filmen aldrig blivit av om inte Brisingers förra film Underbara älskande gått så bra (och nämnda östermalmsdamer gjorde vad dom förväntades även då).

Skillnaden mellan Underbara älskade och Änglavakt är egentligen marginell på pappret, men känslomässigt är det en ocean emellan dom.

Där Underbara älskade ändå berör och Michael Nyqvists sorg känns mänsklig där faller Änglavakt bara platt. Izabella Scorupco gjorde en mer trovärdig roll som Natalya Fyodorovna Simonova i Bondfilmen Goldeneye än hon gör som ledsen mamma men jag ska inte såga henne helt. Jag gillar henne, hon verkar skön och vettig på alla sätt och vis men som skådis – på svenska – tycker jag inte att hon funkar alls. Inte i dom filmer jag sett i alla fall och enligt lite efterforskningar så verkar det vara alla.

Däremot är Ewa Fröling som glasögonprydd läkare en veritabel katastrof och Tchéky Karyo som den franske mystiske mannen rätt skrattretande, speciellt i scenen då han helt oprovocerat och mitt i en middag börjar flumdansa till nån eurotechnolåt som jag inte förstår vad den kommer ifrån (den sjukt roliga dansscenen går att se här. Den börjar 45 sekunder in i klippet).

För att säga något positivt om filmen så är det ett fantastiskt ljud när jag ser filmen med hörlurar på mig. Annars funkar inte Änglavakt på mig, inte på en fläck.

Jag ska recensera den här filmen igen om jag gifter mig med en svinrik gubbe, blir 75 år och går på nån minnenas-kavalkad-afton runt Stureplan och ser filmer från förr. Innan dess tänker jag göra mitt bästa för att radera filmen från hårddisken jag har mellan öronen.

PIPPA LEES HEMLIGA LIV

Pippa Lee (Robin Wright Penn) lever ett rätt trist förortsliv. Hon och hennes kände och rike man Herb (Alan Arkin) har flyttat från sitt stora fina boende i storstan till ett hus på landet då Herb haft tre stora hjärtinfarkter och behöver lugn och ro.
Men vad behöver Pippa? Behöver hon lugn och ro?

Vi får följa Pippa från den dagen hon föddes till nutid och man kan lugnt säga att den röda tråden genom hennes liv är att varken hon själv eller omgivningen verkar ha brytt sig det minsta om HENNES behov. Allt ifrån hennes amfetamin-missbrukande mamma till hennes knäpptysta prästpappa till alla män som hon givit sig hän åt till hennes barn som behandlar henne som luft, alltså, precis på samma sätt som hon behandlar sig själv.

Jag vet inte om meningen är att jag ska tycka synd om Pippa och se henne som ett offer för omständigheter eller om meningen är att jag ska bli förbannad. Vilken baktanke Rebecca Miller än har (manusförfattare och regissör till filmen) så känns det misslyckat.

För det första så funkar inte Robin Wright Penn riktigt i den här rollen. En annan skådis gestaltar Pippa bra långt upp i åldrarna (Blake Lively) och jag fattar inte varför det ska behövas, det krockar liksom, dessutom är dom inte speciellt lika utseendemässigt. Robin Wright Penn är otroligt vacker och ser väldigt ung ut. Att hon skulle falla pladask för den tråkiga beiga gubben Herb är inte speciellt trovärdigt. Okej, jag fattar trygghetsgrejen, men gubben är inte ens charmig.

För det andra, vad är det med Pippa Lees liv som är så hemligt? Jag fattar det inte. Hon gör inget speciellt och det hon gör berättar hon för Herb. Hon är helt enkelt som en öppen bok.

Det som är härligt med filmen är att se Winona Ryder och Keanu Reeves igen. Winona spelar med stor övertygelse och Keanu har schysst magtatuering och ungdomlig blick. Han blir aldrig någon stor skådis men han gör det han ska och är fin på sitt lilla vis.

BRÖLLOPSDUELLEN

När jag ser såna här filmer så blir jag aggressiv i magen.
Jag blir så oändligt provocerad av allt som har med lull-lulliga bröllop och allt som heter bröllopsplanering att göra. Jag blir galen på tjejer som skriker ”Iiiiiiiii” och kramas i ett kör och jag blir fullkomligt tokig på att bli itutad att meningen med livet är att hitta en karl okej nog att gifta sig med.
För helvete, det är 2010 inte 1852!

Hur som helst, Hollywood är världsmästare på denna typ av film och självklart går scenograferna bananas i djungeln av pryttlar som hör maffiga bröllop till: dyra klänningar, alltför dyra (och i min smak jättefula) ringar med så stora stenar som möjligt, påkostade inbjudningskort, klistermärkeshjärtan, rosenblad, tärnklänningar, storband, hjälpredor bla bla blaaaaaa.

Kate Hudson (grym snygg i lugg by the way!) och Anne Hathaway spelar i alla fall två tjejer, två bästa vänner, som sedan småskoleåldern drömt om inget annat än ett bröllop på Plaza. Dom har båda fast sällskap och blir friade till samtidigt och självklart får dom samma bröllopsdatum – på the Plaza!

Vojne, vojne, hur ska det gåååååå. Vilka I-landsproblem kan man skaffa sig innan man sätter sig ner och får en tankeställare och tänker på barnen i Afrika, på hemlösa, på toalettstädare, på hivsmittade. För fan, kom in i matchen brudar!

Men det är givetvis att begära för mycket. Det Hollywood säger att giftaslystna kvinnor vill ha, det vill giftaslystna kvinnor ha och därför blir jag en smula förvånad när jag sitter i soffan och bölar (!) när det är kvarten kvar. Jag bölar! Åt det här skräpet!

Ja. Vad ska jag säga. Hollywoods stråkar nådde även min hypofys för en stund, men det är inget jag är stolt över och heller inget jag kan förklara. Filmen är för övrigt knappt sevärd även om både Hudson och Hathaway är bra skådisar.

SÅ OLIKA

Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrica Ericsson) är systrar och rätt olika varandra som personligheter. Lotta är nyblivet borgarråd i Stadshuset och Sanna är en ytlig mediapersonlighet, anställd på ett produktionsbolag. Lotta är nyskild tvåbarnsmamma, Sanna har inga barn, är singel, men älskarinna åt en inte gift, men väl upptagen, man (Johannes Bah-Kuhnke).

Lotta tävlar om topplaceringen i sitt parti med en självgod snubbe som heter Martin (spelad av Rolf Lassgård) och hon övertog platsen som borgarråd från motståndarpartiets höga snubbe Joel (spelad av Philip Zandén) som har en brattig son som flirtar med Lottas 14-åriga dotter Julia.

Sen är det äkta paret Siw Malmqvist och Fredrik Olsson som spelar huvudrollsinnehavarnas föräldrar, och Rickard Wolff spelar och sjunger Strindberg och Nina Gunke är Joels fru och Johan Widerberg spelar en djurskötare som jag aldrig ser blinka.

Pieeehuwww.
Andas.

Så olika har ETT stort problem: handlingen kretsar kring alldeles för mycket folk. Jag bryr mig inte om nån utav dom därför att jag HINNER inte. Jag får inte en chans att landa nånstans och fundera, eller känna efter för den delen. Det är ett jävla tempo, det är konstiga klipp, det är situationer som är fullständigt superknepiga och mitt i allt detta är det loads and loads av kända ansikten som man ska försöka pussla in i en rollfigur och som grädde på moset överöses hela filmen av djur.

Jag gav upp. Jag tröttnade rejält och fort gick det. Ingela Olsson som Lotta är briljant, men det är hon alltid. Anna Ulrica Ericsson körde med massivt överspel genom hela filmen och slutet sen, ja slutet, herregud säger jag bara.

Om jag varit filmkonsulent och läst detta manus hade jag gett tillbaka det till Helena Bergström och Tove Alsterdahl och sagt ”Skriv om, skriv rätt, för det här slutet finns det ingen på jooooorden som köper”.

(och nu är jag snäll)

UNDER TOSCANAS SOL

Frances (Diane Lane) är nyskild och författare vilket är en skitdålig kombination. Hon drabbas av skrivkramp och åker på semester till Toscana för att hitta tillbaka till sig själv.

Frances i filmen är typ 35-37-40 år kanske. Jag får känslan av att hon är hopplöst gammal, att henns liv rinner genom fingrarna som fin sand, att det är typ SYND om henne.

”Livet erbjuder dig tusentals chanser….våga ta en” står det på filmfodralet.
Nästa gång jag ser solrosor på ett filmfodral ska jag inte tänka ”det här är nog en mysig smyga-upp-i-soffhörnet-med-en-stor-kopp-the-film”, jag ska våga tänka tvärtom. Jag ska våga fatta att jag blir grundlurad.

Okej. Jag fick se sol en stund och terracottafärgade italienska hus men Under Toscanas sol har ett manus från det infantila helvetet.

Uppdatering:
Av någon anledning har jag återkommit till den här filmen många gånger sen jag såg den för allra första gången och MYSKÄNSLAN är fenomenal – tycker jag nu. Betyget måste därför korrigeras.

CONFESSIONS OF A SHOPAHOLIC

Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat. Isla Fisher är ihop med Borat.
Ja, det och ungefär ingenting annat tänkte jag på när jag såg filmen Confessions of a shopaholic på bio i London. Jag tänkte liiite på ifall den 10-årige sonen bredvid fattade nåt av en otextad film på engelska också och ja, han fattade allt vilket säger mycket mer om filmens djup än om grabbens engelskakunskaper.

Rebecca (Isla Fisher, som är ihop med Borat, Sasha Baron Cohen, i verkligheten) gillar alltså att shoppa. Hon har många kreditkort. Hon är inte så bra på att betala av skulderna hon shoppar till sig med kreditkorten. Det går åt helvete med ekonomin och den stackars modemedvetna tjejen måste jobba för att få ihop det.

Det här är inte kul. Det här är inte bra. Det är infantilt och ja, visst, Isla Fisher ÄR söt och ja, hon är jättebra på att gå lite inåt med fötterna och blinka som en äkta bimbo och ha fint lockigt hår, men vad fan, ska inte film vara mer än så?

Jo. I min värld.

HEARTBREAK HOTEL

Att se Colin Nutleys film Heartbreak hotel känns som att bevittna en impotent man som står och juckar frenetiskt mot en tall.

Jag förstår att gamle Colin är stolt över sin fru, hon är duktig och fin, har smala ben och välbevarade tuttar. Men att han i film efter film efter film exploaterar henne gör inte att hon känns som en bättre skådis – bara ännu mer en colinfru. Fast i ”Heartbreak hotel” gråter hon inte en enda gång. Det är ett stort steg framåt. Däremot skriker hon jävligt mycket.

Heartbreak hotel är tänkt som en tjejfilm. Det måste vara så. Men hur nåt förhandsstödsprao på Filminstitutet kan ha sett potentialen i att korkade tjejgäng ska gå man (kvinn?) ur huset för att se två nyskilda kända skådisar dansa – det är illa. Det är ren och skär förakt.
Det finns inte en scen i den filmen som är trovärdig. Inte en scen där någon levande kvinnlig varelse kan känna igen sig.

Det är inte trovärdigt att Maria Lundqvists 42:åriga Gudrun inte vet hur man gör när man går till gynekologen. Det är inte trovärdigt att Helena Bergströms 41:åriga gynekologkaraktär ringer upp p-lisan Gudrun som nyss kallat henne ”fittjävel” och vill bli kompis med henne. Det är inte trovärdigt att två medelålders kvinnor blir stoppade av polisen på Sergelgatan och skriker ”ta mig bakifrån” och slänger upp sig på motorhuven.

Jag har väldigt låga tankar om Colin Nutley (förutom när det gäller Black Jack och i viss mån första Änglagård) och inte blir dom högre när soundtracket består till 50% av låtarna på Eva Dahlgrens En blekt blondins hjärta. Från 1992!! Det funkar inte. Det blir inte trovärdigt att det spelas ”Hey winner” med Lolita pop på ett normalt uteställe i Stockholm 2005. Eller att det dansas frenetiskt till ”Två av oss” med X-models.
Det känns enbart som en massiv flört med nyskilda sextiotalistiska småstadsbrudar. ”Kom igen tjejer, visst känner ni igen er, vi spelar ju till och med ER musik. Det är bara Ooa hela natten som fattas och lite Tomas Ledin, men det kan ni spela när ni kommer hem. Gå och se filmen nu för bövelen!!

Smöret känns mest härsket. Colin Nutley har jävligt låga tankar om Sussi från Falkenberg och Ann-Mari från Sveg om han tror att dom går på den här lätta. Dom gör inte det, dom KAN INTE det. Om nu Mr Nutley vill visa svenska folket vilket härligt sydeuropeiskt temperament hans fru behärskar, så låt honom göra det. Ställ ut henne på Nytorget och låt henne vråla. Men jag vill inte se mer av familjen Nutley/Bergström på film nu på ett tag. Fast å andra sidan är det ju ingen som tvingar mig att hyra skiten.