VALENTINE´S DAY

Regissören Garry Marshall, han som bland annat lyckades göra myspysunderhållning av prostitition med Pretty woman 1990, har nu gjort en film av den mest romantiska dagen av dom alla: Alla hjärtans dag.

Valentine´s day är som ett slags Short cuts, eller Dumpa honom för den delen. Massor med karaktärer som vävs ihop under en dag till en härligt rosaskimrande gegga.

Det är som att ligga i en fleecevadderad tygpåse som sakta fylls på med ärtsoppa, fint mixad i en matberedare och samtidigt lyssna på vågskvalp i sin Ipod.
Det är helt ofarligt, det ger inte upphov till några känslor whatsoever, det svänger inte, gungar knappt, det är bara en lugn beige resa mellan förtext och efterdito.

Alla är snygga, alla är normalt fungerande människor, eller så normalt funtad man då kan vara när man som Ashton Kutchers Reed friar till sin drömtjej på morgonen, får ett ja, blir glad som en speleman och hoppar, sjunger, kramar och berättar den stora nyheten för alla som vill höra på för att sen framåt eftermiddagen bli dumpad men tre sekunder senare skutta vidare mot nya mål, fortfarande lika frejdigt glad. Men filmen är liksom bara tradigt snäll. Varken mer eller mindre.

Jag tror egentligen att min jämförelse här ovan med Short cuts och Dumpa honom är grovt felaktig, jag tror att filmmakarna ville göra en amerikansk Love actually.

Om jag har rätt i det tar jag på mig min Bark-at-the-moon-kostym, väntar in fullmånen, sätter mig i skogen och HÅNSKRATTAR högt med långa gula tänder ända till gryningen.

För om Love actually är kungen, drottningen, kronprinsessan, prinsen, prinsessan, prins Daniel och hela kungariket så är Valentine´s day Jonas Bergström.

BRUDENS BÄSTE MAN

Ja, Patrick Dempsey är snygg.
Ja, Patrick Dempsey är charmig.
Ja, Patrick Dempsey är på nån slags revivaltripp efter sjutusen avsnitt av Grey´s anatomy och miljontals trånande tantblickar sveper över hans kropp dagligen världen över. Dock inte min.

Patrick Dempsey dansade den afrikanska myrsloksdansen i filmen Can´t buy me love 1987. Jag tyckte inte han var vare sig snygg eller charmig då, men det finns en del män som liksom växer med uppgiften – både här och där – och Patrick Dempsey är en av dom.
Däremot kräver han sin kvinna och Michelle Monaghan är alldeles på tok för blek för att fungera som romantisk sidekick. Alltså, hon är typ genomskinlig!

Dempseys Tom upptäcker att han är kär i sin bästa vän Hannah precis samma dag som Hannah har träffat sitt livs kärlek på en resa till Skottland. Hur ska det sluta? Hur ska det gåååå? Det är inte direkt en nagelbitare, det är helt ärligt inte spännande på en fläck, men ja, stundtals funkar det ändå.

Som tankebortblåsare en jobbig dag, som tycka-synd-om-sig-själv-rulle när man är sjuk funkar den absolut. Men bra? Nej.