Topp 10: Världens bästa öppningsscener

Det händer ibland att jag har cravings efter en speciell film precis som jag kan ha efter andra grejer, ja, choklad, lakritsshots och sånt.

Är det choklad jag vill ha och öppnar en chokladask så har jag svårt att ta en bit och stänga locket, men vill jag se en film men har ont om tid så funkar det i vissa fall att sätta på filmen och bara se öppningsscenen, i alla fall om den är tillräckligt bra.

Efter att ha läst 10-i-topp-listor med just öppningsscener hos Filmitch, Royale with cheese, BlueRoseCase och Voldo (som är påhittaren till hela idén från början) blev jag sugen på att gnugga mina grå och göra en egen.

Det finns många bra, många jättebra och en handfull helt fenomenala. Jag har säkerligen glömt några, jag har valt bort vissa men gällande topplistan har jag enbart gått på kärlek, magkänsla och mängden ståpäls på både armar och ben.

Vill du se öppningsscenen, klicka på filmtiteln.

1. Cobra
Jag tror inte ens Barry White kan bräda Sly´s sängkammarröst i det här introt.
Okej, Barry White är död men hade inte fixat det även om han var vid liv. Det blir liksom inte tuffare än såhär.

 

 

 

 

 

2. Gudfadern.

Det tar en sekund att komma i Corleone-mode.
EN SEKUND!

Filmmusiken, typsnittet på förtexterna, lyckokänslan i magen av att än en gång få se en av världens bästa filmer (detta gäller både Gudfadern och Gudfadern II som faktiskt är ÄNNU bättre än ettan).

 

 

 

 

3. Rocky IV
Wohooooooo!
Jag bara dööööööör så bra är det!!

 

 

 

 

 

4. Terminator 2
Det är ingen slump att den här öppningsscenen finns med på dom flesta såna här listor. Den ger ju hurven långt ner på vaderna.

 

 

 

 

5. Lejonkungen
När jag såg Lejonkungen allra första gången på premiärdagen på plats i Hollywood då grät jag som ett barn åt öppnings-scenen. När det liksom säger ”poff” av det där dova ljudet och sen kommer titeln upp mot den svarta bakgrunden, ja, det blev för mycket för mig, tårkanalerna typ brast!
Å andra sidan spelar det ingen roll om jag ser filmen fem gånger eller tio eller femton, jag blir alldeles tårögd varenda gång och ja, herregud, nu minns jag tjejen som sjöng den där låten fast på svenska (En värld full av liv) på ungarnas dop också….varför tänkte jag på det nuuuuu…..uuuäääääk. Måste snyta mig.

 

6. Magnolia
Jag vet inte om det går att berätta mer på så pass få minuter än vad Paul Thomas Anderson lyckas göra i Magnolias öppningsscen.

 

 

 

 

7. Reservoir dogs
Coola killar i snygga kostymer och smala svarta slipsar går i slowmotion till ball musik. Tarantino kan sin pryl!

 

 

 

 

8. Det stora blå
Precis som med introt till Gudfadern så behövs det inte många sekunder för att jag ska hamna i Det stora blå-världen och vilja stanna där. Den här öppningsscenen sätter mig nästan i trans och jag önskar mig ett direktnummer till Air Sicily.

”Roberto and an elevator, isn´t that enough?”

 

 

 


9. Hajen
Läskigt nåt så inihelvete. Och simpelt. Och nyskapande. Och, nä, jag vill verkligen inte bada utomhus mer.

 

 

 

 

 

 

10. Men in black
Danny Elfmans musik och en galen kameraåkning kittlar min fantasi så jag får utslag i hypofysen.

(Börja 2 min in i klippet.
Såg nu att introt är från MIB 2 men jag hittar inte introt från första filmen, fast det är den jag menar.)

 

 

Sen finns det tre eviga favoriter som är så klockrena att dom egentligen spelar i en egen liga i respektive genre och därmed inte får glömmas bort: Seven, Dum och dummare och Hulken.
Jag ÄÄÄÄLSKAR Hulken!!

SEVEN

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.