FJÄRILEN I GLASKUPAN

Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.

När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.

Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.

I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.

Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.

Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.

Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.

Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.

Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.

 

EXTRAORDINARY MEASURES

Nu tjongkar jag vidare med mitt Harrison Ford-tema och turen har kommit till hans allra nyaste film: Extraordinary measures.

Den är baserad på en verklig händelse, en bok som heter The cure och jag kan för mitt liv inte fatta varför filmen inte kunde få heta just det. Enkelt, simpelt och just precis vad det är istället för tillkrånglat amerikansk gegga som bara vill få oss att tro att det är spännande på något vis. Men se, det är det inte.

Jag: Fan. Stråkar redan i förtexterna. Så dom vill att jag ska böla REDAN alltså.
Sambo: Men det kanske kommer dinosaurier?
Jag: Va?
Sambo: Ja. Men dom där stråkarna är det antingen en gråtrulle eller dinosaurier och han den där spelar ju alltid i såna filmer.
Jag: Brendan Fraser?
Sambo: Ja. Han och Harrison Ford ihop, det kan väl inte vara en gråtrulle? Det måste ju bli action.
Jag: Hehehe. Skulle inte tro det. Inte med dom DÄR stråkarna.

Harrison Ford spelar en udda typ, en läkare som suttit på sin egen kammare i åratal för att försöka hitta botemedlet till sjukomen pompe. Brendan Fraser har tre barn varav två lider av denna sjukdom och dessa två har max ett år kvar att leva. Han letar upp Fords eremit-doktor i Nebraska, det sista halmstrået för att få ha sina barn kvar i livet och dom inleder ett affärssamarbete.

Hittar han botemedlet?
Vad tror du? Finns det en anledning till att filmen inte heter The cure?

Det här är hollywoodslisk och en butter Harrison som försöker skrika som Clintan och Brendan Fraser är visserligen rätt trovärdig som omhändertagande och kärleksfull pappa men det klickar liksom aldrig. Jag får aldrig nån känsla för problematiken, för föräldraparet som säkerligen kämpar, lider och sörjer men som aldrig beter sig ”normalt”. Dom stressar aldrig upp sig, höjer aldrig rösten, får aldrig panik över urholkad ekonomi fast dom borde befinna sig på ruinens brant, dom känns aldrig riktigt sorgsna, dom är bara som duracellkaniner på lyckopiller.

Det här är ett stort äsch. Inget att lägga vare sig tid, kraft eller energi på.
Men jag är glad att det är en sann berättelse. Det betyder att någon haft ordentlig glädje av den där knepiga doktorn.