Unstoppable

Denzel Washington är utan jämförelse USA´s mest bredröviga skådespelare.

Nej, jag har inte stavat fel, jag menar inte bedrövlig, jag menar precis det jag skriver: bred-rövig. Det finns ingen man (mig veterligen) som varit med i så många actionfilmer som Denzel Washington utan att ha setts springa.
Han går. Han går alltid. Han tar långa lite omständiga kliv, det går inte undan när han tar sig framåt och hans breda bakdel maskeras ofta med halvlånga jackor och/eller halvkroppsbilder, gärna i sittande ställning.

I Tony Scott har Denzel funnit en filmande kamrat som inte räds hans saktfärdiga tempo utan som istället för femte gången castar honom i en actionfilmshuvudroll. Rött hav, Déja vu, Man on fire, The taking of Pelham 1 2 3 var dom första fyra och nu är det dags för tågaction igen i Unstoppable.

Om man som filmtittare inte lider av färgblindhet känner man igen en Tony Scott-rulle på tio sekunder. Ingen regissör är lika kär som han i blå-grön-turkosa toner i kombination med gult. I Unstoppable, liksom i Man on fire, finns dessa två kulörer med i varenda scen. Varenda. Men trots att jag är färgfascistoid så hjälper det inte. För mig som en tänkande människa, som kvinna, som en person som inte lekt med tågbanor som liten och som någon som lätt kan komma på bättre grejer att göra än att gå på en banvall och sparka i gruset, för mig är Unstoppable ingenting annat än en lång jävla gäspning.

För mannen bredvid mig i soffan är däremot filmen en dreggelreagens. Jag tror knappt han blinkade på 98 minuter. Hornhinnan var som ett fucking grovkornigt sandpapper och jag såg minsann att han torkade av handflatorna mot soffkanten ett antal gånger.

Så, baserat på mina iakttagelser från ett vanligt hem strax söder om Stockholm så är Unstoppable ingenting annat än en snubbefilm. Personligen orkar jag inte ens dra handlingen i korthet för den är helt ointressant. Gillar du tåg, se filmen. Älskar du tåg, se filmen. Är du tågofil, se filmen. Tycker du däremot att tåg inte är särskilt kul eller att Denzel Washington inte är the sexiest man alive, kolla på nåt annat, sticka en halsduk eller gå och lägg dig och läs en bok. Bara ett tips i all välmening.

Tre om en: Tre recensioner av filmen Gamer

Att titta på film är sjukt kul! Att prata och skriva om film är nästan lika roligt.

Men att diskutera film eller att läsa recensioner kan även vara ruggigt enerverande. Speciellt jobbigt kan det bli om man själv har en stark åsikt i ämnet och dialogkombatanten och/eller recensenten inte förstår den alls.

Ibland läser jag en recension skriven om en film och jag sliter mitt hår i undran över om det är samma film vi sett. Jag får liksom inte ihop det.

Dagens Tre om en får därför fungera som ett typexempel på just detta.

Det är tre recensioner skrivna av tre olika filmbloggare, men av samma film och det roliga är: det finns inget om är rätt och fel. Filmtittande är subjektivt och personligt skrivna recensioner är bland det roligaste som finns att läsa, även om man inte håller med.

Eller vad tycker du?

Recension nr 1.
Skriven av Andreas från AddePladdes (j-vla) filmblogg

Med nästintill bara dåliga omdömen och bottenbetyg är det lätt att sänka förväntningarna till noll. Gamer är ett sånt fall. Jag försöker å andra sidan att vara så vidsynt som möjligt, så när jag mötte en kille som sa att den där Gamer är ju rätt skön, så fick det räcka för att jag skulle ge den en chans.

En actionrökare av Crank-skaparna med en stenhård Gerard Butler i huvudrollen och den fantastiskt karismatiska Michael C Hall (Dexter) som skurk kan ju inte vara helt värdelöst. Måhända att handlingen är en Running Man-kopia med toppmoderna cgi-effekter, det är ändå ett helt okej upplägg för en hyfsad upplevelse.

Faktum är att det faktiskt blir rätt trevligt. Som jag skrev ovan, Butler är stenhård och Hall är karismatisk. Ingen gör något oväntat, men det krävs inte mer. Visserligen kan jag få fnatt på den intensiva klippningen, men eftersom det verkar vara så det ska göras nu för tiden är det väl bara att vänja sig. Annars tycker jag ändå den håller hög klass med sina effekter.

Visst ser jag också brister, men jag har sett betydligt sämre och mer meningslösa actionfilmer. Gamer har en tillräckligt engagerande story för att hålla mig vaken. Därtill hyfsat storslagna actionsekvenser och självaste Dexter som skurk. Med andra ord; jag är nöjd!

Betyg: 3/5

Recension nr 2.
Skriven av Andreas från Andreas blogg (förmodligen världens sämsta filmblogg):

”Gamer” utspelar sig i en nära framtid, en tid då tankekontrollsteknologi har tagit samhället med storm. Människor kontrollerar andra människor i ett gigantiskt multiplayerspel över Internet.

Den enstörige miljardären Ken Castle är skapare till den kontroversiella underhållningsformen Slayers – ett mäkta populärt spel som låter miljoner agera ut sina innersta lustar och fantasier online – framför en världspublik. Spelandet har utvecklats in i en ny, skrämmande dimension…tankekontroll…manipulation…människor som spelar med människor.

I centrum finns Kable, superstjärnan och kulthjälten från det ultrabrutala spelet Slayers. Kable styrs av Simon, en ung spelare med rockstjärnestatus, som fortsätter att trotsa oddsen och för Kable till seger varje vecka. Bortförd från sin familj, inburad och tvingad att strida mot sin vilja måste Kable – den moderna tidens Gladiator – överleva länge nog att kunna fly från spelet, frita sin familj, återfå sin identitet och rädda mänskligheten från Castles hänsynslösa teknologi.

Alla FPS-spelares drömfilm. Asball. Jag har för några dagar sedan precis avslutat Call of Duty: Modern Warfare 2 och den här kom precis i rätt tid. Såg den i HD och måste säga att det var en perfekt HD-film. Mycket färger och skitläckra filmfilter. Handlingen är rätt ok om man tillåter sig själv att hänga med lite. Kul att se Dexter Morgan från serien Dexter häri också i en annan roll än just Dexter. Gerard Butler svek mig som fan i kärringfilmen PS. I Love You.
Men nu har han min fulla respekt igen.

Typisk kill-film med våld, blod, action, tuttar i mängder med massa massa morbida människor som lever i en fantasivärld.

Betyg: 3,5/5

Recension nr 3.
Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm:

Oftast behöver man bara några minuter för att komma in i en film och få känslan av om det kommer bli bra eller anus.

Med filmen Gamer behövde jag en minut för att känna ”njääääää”, två minuter för att tänka ”vad fan är det här?” och efter dryga fem minuter kommer denna välskrivna dialog:

TV-chefen Bob: Jag tänker inte sumpa tre asiatiska krig på grund av nära.
Nån manlig assistent: Ingen bryr sig om döda asiater. Dom bryr sig om Ken Castle.
TV-chefen Bob: Jag vill prata med Gina.
Programledaren Gina: Okej…Bob. Castle har bara framträtt en enda gång i medierna, i sista intervjun med Walters innan hon dog för nio jävla år sedan.
Bob: Sluta menstruera och säg bara om den blir av för fan!

Exakt där gav jag upp mentalt. Känslan jag fick tämligen direkt av att Gamer inte var något annat än värsta typen manschauvenistisk hjärndöd smörja visade sig stämma. Men Gamer är mer än så.

Gamer är en fullkomligt fördummande pojkaction. Det är en orgie i fördomsrapningar. Kanske har filmskaparna gjort en enkät bland High School-killar i USA om vad dom vill se i en actionrulle och sen skrivit manus utifrån:

1. ball rynkig känd-från-300-snubbe i närbild
2. unga tjejer som dansar i bikini och putar med rumpan
3. unga tjejer som utan egentlig anledning lyfter på tröjan och visar brösten
4. vapen, skottlossning och actionscener med sprutande grus, blod och svett i sådana närbilder att man inte ser vad som händer
5. supersnabba klipp som hjälper till att få bort fokus från den egentliga handlingen och som gör att man inte hinner lyssna så noga på vad karaktärerna pratar om, vilket i och för sig inte gör nåt eftersom det ändå bara är floskler och totalt innehållslösa sådana dessutom.

Jag vill inte tro att det här är vad unga killar vill se i actionfilmsgenren. Jag tror dom har högre krav än så. Jag HOPPAS att dom har högre krav.

JAG nöjer mig i alla fall inte med det här, men å andra sidan, sist jag kollade hade jag ingen snopp.

BRAVEHEART

Om kaffe är mänskligheten så är Braveheart sumpen. Om äpplet är manligheten så är Braveheart kärnorna.

Braveheart är som en stor smutsig, nästan lite sotig, erektion. Braveheart är själva essensen av allt som andas machorulle och jag som ifrågasättande och någorlunda kritisk tjej känner bara FY FAN VA SÖMNIGT DET HÄR ÄR.

Det är 1200-talet i Skottland och William Wallace fru blir mördad och han målar sig blå i fejset och skriker FREEEEDOOOOM och snubbarna grinar och tanterna fnissar. För i min värld, liksom i dom flesta kvinnors, så är det inte William Wallace som är frihetskämpen Wallace på duken/TV:n framför oss, det är Mel Gibson, åttabarnspappan, som hittat fingerfärg och en påse pengar och vill leka krig en stund.

Visst, filmen må vara välregisserad men den är tre timmar långt och vem fan orkar med det? Och alla dessa floskler sen:

”Every man dies, but not every man really lives.”

”If we join, we can win, if we win we’ll have what none of us ever had before: A country of our own.”

” Aye! Fight and you may die. Run, and you’ll live, at least a while. And dying in your beds, many years from now, would you be willin’ to trade ALL the days from that day to this, for one chance, just one chance to come back here and tell our enemies that they may take our lives, but they’ll never take…OUR FREEDOM”

Jag har hellre vinterkräksjuka en hel månad än ser om den här.