Fair game

Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.

Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.

Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).

I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.

Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.

Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?

Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.

DUPLICITY

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Jaså…kanske?

Jag kanske ska harkla mig, titta stelt i fjärran och projicera någon form av afasi på mig själv för jag vet verkligen inte vad jag ska skriva.

Vad är det här?

Julia Roberts är världens sötaste när hon ler sådär som bara hon kan med sjutusenåttahundra kritvita perfekta tänder, men när hon får ett filmmanus i sina spetiga händer som inte är bättre än baksidesannonsen för Telefiket i Se&Hör då sätter jag ner foten. Då är det inte okej.

Och den faaaaaan som gett Clive Owen nyckeln till Hollywoods finrum skulle jag vilja se i ögonen. Clive Owen är nån slags Nicolas Cage-copycat som desperat försöker efterhärma Cage Den Store till både uttal och manér men som alltid faller pladask på sin egen självgodhet.
Clive Owen är inte trovärdig. Han är i princip ALDRIG trovärdig och som nån form av mästerspion är han det definitivt inte. Sen kan jag se det komiska i att det är just Nicolas Cage han försöker härma. Jag menar, när var HAN riktigt bra sist?

Duplicity är ett beigt stolpskott så dåligt att jag inte ens kunde somna av den. Jag satt mest och tänkte på exakt VAD som gjorde filmen så infernaliskt intetsägande och nu har afasin drabbat mig på riktigt för fast jag försöker bena ut det så vet jag fortfarande inte.