The back-up plan

Min fördomsanalys av The back-up plan var inte nådig. Det krävs ganska mycket av puttinuttiga tjejfilmer för att jag ska smälta och Jennifer Lopez i huvudrollen brukar inte vara en automatisk dörröppnare till mitt filmhjärta direkt.

I den här filmen vill Jennifer Lopez bli mamma. Hon har efter ”hundratals dejter” inte hittat ”den rätte” och bestämmer sig för att bli inseminerad. Till och med hennes fula killpolare säger nej till att hjälpa henne.

Alltså, det jag skrev i min analys om att det här är Jennifer Lopez film stämmer verkligen. Det här är en one-woman-show, birollerna hade lika gärna kunnat vara folk gjorda i papier maché, så liten viktighetsgrad har dom. Det The back-up plan ska visa är att Jennifer Lopez är back in shape efter graviditeten, att hon har mumsat i sig tillräckligt med B-vitaminer för att även efter amning ha helt perfekt hår och den där olivfärgade perfekta jävla hyn, fan den provocerar mig!

Hela hon provocerar mig. FILMEN provocerar mig. Dom där obligatoriska blippetiblopp stråkarna som alltid ska vara med i romantiska komedier när jag som tittar ska tvingas tänka:
1. Ooooo, hon är lite busig nu
2. Iiiii, snart kommer det någon och hon är liksom inte beredd och tänk så tokigt det kan bli då
3. att någon smyger.

24-25 minuter in i filmen finns det perfekta exempelt på dessa enerverande instrument och ja, dom återkommer då och då genom hela filmen oturligt nog.

Det jag skrev om frisyrer i min analys stämmer också. Det regnar i en scen i filmen och detta ger givetvis primadonnan den perfekta wet-looken. Det är det regn är till för i denna typ av film.

Stevie Wonder hade kunnat fördomsanalysera den här filmen och haft rätt på samtliga punkter så jag tänker inte slå mig för bröstet och känna mig alltför nöjd med mig själv. Däremot kanske jag inte ska provköra nästa film jag känner likadant inför bara jag tittar på fodralet.

Fiffis filmtajm fördomsanalyserar: Vad säger en titel och ett fodral om en film – egentligen?

Kärlek i New York och The back-up plan är två filmer som kom ut ungefär samtidigt och som säljs in av filmbolagen till oss tittare som romantiska komedier.

Redan första anblicken av filmfodralen säger mig en hel del mer än så.

The back-up plan ger mig kalla kårar bara jag slänger ett getöga på fodralet. En slimmad Jennifer Lopez i kombination med barnskor, rosa bokstäver och en snygg välklippt (men anonym) karl fullkomligt skriker till mig att här är en tjejfilm och det är en tjejfilm riktad till kvinnor i fertil ålder. Mina fördomar om filmen radas med ens upp:

1. Detta en typisk amerikansk moderskaps-glorifiering-film där sånt som hormonella gråtattacker, relationstjafs, jag-har-fan-inte-hunnit-duscha-på-tre-dagar-frisyrer och ostädade bostadsytor där kollektivt mobiliserade dammutar har tagit över 75% av bostadsytan inte existerar.

2. Nyblivna mammor som hyr denna i ett desperat försök att glömma vardagens glåmighet och barnskrik en stund blir BARA förbannade av att se Lopez vältrimmade kropp och många är dom mysbyxeklädda mammorna som står upp i soffan och skanderar: FÖR SATAN! HON FÖDDE TVILLINGAR FÖR INTE SÅ LÄNGE SEN. TVILLINGAR!!!

Att som småbarnsmamma se The back-up plan funkar bara om självförtroendet är på topp annars är det mental harakiri.

3. Divan Lopez is back in town. Det här är Jennifer Lopez film. Ingen annans. Ta väck manliga motskådespelare med stora kända namn, ta bort all form störande moment som riskerar att ta bort fokus från primadonnan och ge rollen till nån som heter typ…Alex O’Loughlin. Det är inte speciellt svårt att visualisera sig kravlistan hon har för att ens komma till inspelningen.

4. Vi svenskar antas kunna uttala The back-up plan utan allför svåra missuppfattningar. När det gäller Kärlek i New York har filmbolaget inte riktigt lika höga tankar om våra språkkunskaper. Den originella och rätt coola titeln är egentligen Happythankyoumoreplease och jag fattar inte för mitt liv varför den inte kunde ha fått heta så även här i Sverige.

5. Jo! Jag fattar faktiskt punkt nummer 4.
Kärlek i New York är nämligen en puttinutttitel som inte säger ett SKIT om filmen. Det enda den säger mig i första läget är att det är en rätt medioker tjejfilm och med Malin Åkerman som första namn på fodralet så kan det inte vara nån storfilm direkt. MEN, det titeln också säger mig är att den som hittat på översättningen kanske inte ens har sett filmen. Han/hon kanske bara har läst samma infotext som vi som förväntas se filmen.

Jag tror nämligen att Kärlek i New York heter just så för att säljas in till svenska ungdomar som nån slags bonnig variant på Sex and the city. Där Sex and the city är Prada är Kärlek i New York H&M.

6. På Kärlek i New York-fodralet samsas en blondin, en brunett, en mörkhårig man i helfigur med stora skor och en liten svart pojke. Man behöver inte vara Joe Labero för att gissa att blondinen är killmagnet, brunetten den snälla kompisen, han med stora skor en riktig kvinnotjusare och att den där lilla svarta pojken är en skojfrisk figur med lätt till skratt och glada tillrop.

7. Mina fördomar om dessa två filmer kan summeras såhär: Filmbolagen vill att vi ska tro att The back-up plan är en schysst välgjord och lite lyxig romcom med glimten i ögat och att Kärlek i New York är en smal, lite tråkigare och aningens flummigare independentkomedi om kärlek, livet och sånt.

Dom närmaste dagarna ska jag ta reda på om jag har rätt eller fel i min fördomsanalys. Det vore VÄLDIGT kul om jag hade fel.

Uppdatering:
Recensionen på The back-up plan finns här.