Kategori: Veckans klassiker

Publicerat

Veckans klassiker: HIMMEL ÖVER BERLIN

Fan, man fick röka i flygplanen!

Så var det och det var inte länge sedan. Folk satt och rökte på flygen och ingen höjde på ögonbrynen. Stackarna med astma fick snällt fråga om platser på dom första raderna, mer hänsyn visades inte. Vad har då rökning på offentliga platser med den här filmen att göra? Inte mycket, inte mer än en scen i början av filmen men den scenen satte sig. Rökare. Ett utdöende släkte får jag hoppas. En sån jävla dum grej. Suga i sig dödliga kemikalier, döda sin egen insida och samtidigt lukta skit. Ingen människa kan säga att det är en smart grej att utsätta sig själv (och andra) för, även om det ser tufft ut när vissa stoppar den där giftpinnen i mungipan. När jag var liten rökte vi chokladcigaretter. Det känns som en godissort helt utan köpsug.

Dan mejlade ett filmklassikerförslag som jag tog till mig. Wim Wenders Himmel över Berlin. Jag måste säga att det är en modern klassiker då den är gjord så sent som 1987 men när jag tittar på den känns den väldigt Citizen Kane:sk – fast på ett bra sätt. Den är svartvit (för det mesta), den är suggestiv, den långsam, den är väldigt vacker och ger plats för djupa tolkningar eller enbart ytligt beskådande, valet är ditt – och mitt.

Filmen handlar om två änglar som befinner sig i Västberlin i slutet av 1980-talet. Dom har liksom alltid funnits där och dom har inga tankar på att flytta på sig. Dom flyger runt, iakttar, lyssnar, funderar, är med lite här och lite där och det är inte förrän den ena ängeln (Bruno Ganz) blir förälskad i en cirkuskvinna (Solveig Dommartin) som han börjar tänka över sitt eget ”liv” och ifrågasätta om det är så himla smart att vara ängel. Han är visserligen odödlig men han är inte med i matchen, cirkuskvinnan kan aldrig bli hans så länge han inte syns och egentligen inte finns. Kanske är det värt att bli dödlig för att få uppleva riktig kärlek?

1998 kom Änglarnas stad, en remake förlagd till Los Angeles med Meg Ryan och Nicolas Cage i huvudrollerna. Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om den filmen när den kom och den känns väldigt mycket modernare än Himmel över Berlin på gott och ont. Bruno Ganz är en utomordentlig skådespelare men nånstans har jag svårt att se honom i filmer efter att ha sett honom porträttera Hitler i Undergången. Börjar jag tänka att han är en hitlerängel i välskräddad vinterrock blir det liksom twistat på riktigt.

För mig handlar Himmel över Berlin om strävan efter ett sammanhang, om längtan efter kärlek, om att försöka se solens gula strålar genom ett jytter av betongfundament och tysk dysterhet. Kanske har jag fått hela filmen om bakfoten men så känns det för mig.

Filmen är jättesmart skriven och fint regisserad av Wim Wenders. Det är som att han lyckats salta en maträtt alldeles perfekt, det skulle så lätt kunna bli superpretto eller skittråkigt eller blaha-blaha men det blir det inte. Det blir jättebra och jag gillar den här filmen till tusen. Kanske kanske kommer jag till och med att höja betyget vid en omtittning för det här är en film som tål diskussioner och funderingar – och att ses igen.

 

 

 

Nu tar Veckans klassiker en liten paus och återkommer måndagen den 7 januari igen.

Publicerat

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Publicerat

Veckans klassiker: DE 400 SLAGEN

Nu är den sedd, klassikerfilmtipset från Linda som vann bloggens 3-års-tävling.

François Truffaut är en av Frankrikes mest kända regissörer och det här är hans debutfilm. 27 år gammal skrev och regisserade han filmen om den unga pojken Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) som ansågs som ett problembarn i skolan och som en stökig unge hemma. Såhär med objektiva ögon tycker jag inte han verkar vara något av det, jag tycker mest han är en vanlig unge som har en magister med osedvanligt hög, gäll och irriterad röst, en undflyende mamma och en styvfar med oidipuskomplex. Hade jag varit man och stramt sexistiskt lagd (och magistern varit en fröken) hade jag ifrågasatt om han menstruerade konstant eller möjligtvis utbrustit i ett ”har du fått för lite kuk på sistone?!” Men nu är jag inget av det och således har det jag nyss skrev inte hänt.

Jag förstår det som att handlingen i mångt och mycket är självbiografisk och kanske är det därför den känns viktig trots att – eller på grund av – att den inte är onödigt överdriven. Pojkarna busar, det blir tokigheter och jag får som åskådare följa med på resan. Det jag inte riktigt får kläm på är vad titeln har med saken att göra men Wikipedia hjälper mig på traven. ”Den svenska titeln är en direktöversättning från den franska originaltiteln, men det är något missvisande eftersom den franska titeln syftar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”att leva livet”, eller att man gör många dumma saker.” Nu känner jag mig klokare. Tack Wikipedia.

De 400 slagen är en vacker film. Den är svartvit på ett snällt sätt, inga starka kontraster, inget tokvitt eller kolsvart, det är helt enkelt en fröjd för ögat. Musiken är också av det snällare och mysigare slaget med en tvärflöjtstrudilutt som tittar fram ibland och som får mig att tänka på soundtracket till Sällskapsresan eller Tati. Barnskådespelarna är jättebra och jag kan inte ana ens tillstymmelse till överspel.

Om De 400 slagen är en tidstypisk betraktelse över hur ungdomskriminalitet stävjades och hur skolan fungerade i Frankrike i slutet på 50-talet och  så känner jag hux flux ett sug efter att se Hets med Stig Järrel från 1944, om inte annat för att jämföra. Det är ett sug jag aldrig känt förut.

Publicerat

Veckans klassiker: HÖSTSONATEN

Nu kommer jag till ännu en film i raden som jag blev sugen på efter att ha sett Bergmans video på SVT. Jag har aldrig varit med om maken till bra filmtipsarprogram.

Ingrid Bergmans sista långfilm innan hon gick bort i cancer är en tungt familjedrama som utspelar sig mellan överklassmamman och konsertpianisten Charlotte Andergast (Bergman), hennes kuvade dotter Eva (Liv Ullman) och hennes andra dotter Helena (Lena Nyman) som är svårt handikappad och bor hemma hos Eva och hennes man. Helena är något av en väl förborgad hemlighet, ett barn Charlotte medvetet försökt förtränga i alla år. Nu har Charlottes man avlidit och hon hälsar på sin dotter för första gången på många år och det river upp latenta känslor vill jag lova.

Ja, herregud vad känslor. Det är som Kilimanjaro vore fyllt av förtryckt hat, ledsamhet, sorg, aggressioner, översitteri och dåligt självförtroende och så borrar man ett hål i berget och hela tjofaderittan fullkomligt exploderar ut. Det gäller att känna sig skapligt mentalt stabil när man tittar på Höstsonaten. Jag tror nämligen att det här är en film som kan gräva sig ner under huden om man är på ”fel” humör. Eller rätt. Välj själv. Filmer som lyckas engagera varenda cell i kroppen är givetvis bra filmer men det kan kännas som ett heltidsarbete att se dom och det är inte alltid jag orkar med det. Fast den här gången orkade jag, jag lyssnade på språket, på  artikulationen, det som jag först stämplade som överspel men som jag sen förstod inte var det. Första tjugo minutrarna var som att gå naken i motvind i trettio minusgrader men sen tittade solen fram och jag hittade både underkläder, byxor och en varm tröja.

Att det här är en klassiker är solklart och att det är skådespeleri på hög nivå likaså. Att filmen inte får ett bättre betyg kan jag bara förklara med magkänslan, den jag lyssnar på men som alla andra kanske inte förstår.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: MITT AFRIKA

Det finns filmer som är hederligt tråkiga. Alltså jag menar sådär vanligt tråkiga att normalt filmintresserade personer skulle trycka på stoppknappen och välja en annan film.

Sen finns det filmer som är så tråkiga att klockorna stannar. Det är filmer ”vanligt folk” inte ger mer än en kvart av sin tid men såna som jag genomlider från A till Ö för att kunna skriva en rättvis recension efteråt.

Den tredje varianten av trista filmer är dom som är så tråkiga att klockorna inte bara stannar utan klockorna själva önskar att nån vänlig själ kunde proppa dom fulla med sprängdeg och sen tutta på och göra majbrasa av dom. I den kategorin hamnar dagens klassiker, den sjufaldiga oscarsvinnaren från 1986: Mitt Afrika.

Sydney Pollack fick pris för Bästa regi, filmen vann Best picture-kategorin och Meryl Streep var nominerad för Bästa kvinnliga huvudroll (men vann inte) som den danska baronessan Karen Blixen som blev kenyansk plantageägare. Robert Redford spelar den manliga huvudrollen. Hela filmen är som en färgkarta av jordiga kulörer. Mysigt? Ja, kanske. Harmoniskt? Mmmm, eventuellt. Tråkigt? Ja, nåt så inihelvete!

Jag tittade i min filmbok och hittade informationen att jag såg Mitt Afrika på bio 1986. Den fick  – då – en trea av mig. Jag kan inte för mitt liv fatta hur jag tänkte men jag var kanske färgad av hajpen. Det var en storfilm när den kom, Meryl Streep var STÖRST av dom alla, Robert Redford ansågs fortfarande vara ”snygg” och Sydney Pollack var en intressant regissör. När jag stoppar i filmen i DVD-spelaren märker jag ganska snart att jag inte minns ett jota av filmen utom just färgerna – det torra gulgröna – när filmen är slut känner jag att jag inte tagit till mig ett dyft. Jag är helt nollställd. Jag var så uttråkad under mittendelen av filmen att jag försökte framkalla ett nageltrång för att roa mig själv och hur jag lyckades hålla mig vaken vet jag inte. Åtta koppar kaffe hjälpte nog till.

Näe. Usch.

 

Publicerat

Veckans klassiker: VÄGVISAREN

En av dom allra mest genomtänkta presenterna jag fick på min 40-årsfest var filmen Vägvisaren. Jag hade fått tips om dess storhet och letat länge efter filmen men av nån anledning hittade jag den ingenstans. Men så kom den, inslagen i fint papper och tillsammans med en man i kostym och jag blev så glad så glad.

På senare år har jag börjat uppskatta ett fenomen jag länge avskytt. Det är ett fenomen som kan kallas torrt vinterknarr. Att gå på en illa upplyst väg mitt i vintern, det är en decimeter snö på vägbanan, tre-fyra decimeter råvit snö ligger som en täcke runt om mig. Jag har på mig ett par lite för stora, lite för sköna vinterskor, såna som jag aldrig skulle ta på mig i hemmamiljö. Det är strax över 20 grader kallt, det sticker i näsan, det pyser när jag andas och det är alldeles alldeles knäpptyst. Det enda jag hör är mina egna andetag och det torra knastret från tjocka sulor mot packad snö. Några gånger dom senaste vintrarna har jag varit med om just det här, jag har gått på en väg som nästan är min, jag har förstått grejen med vinter och jag har känt ett hundraprocentigt lugn i magen. Att se Akira Kurosawas Vägvisaren ger mig nästan samma känsla fast jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det råa, det kalla, kanske är det avsaknaden av det plastiga. Det är människor och natur i symbios, det är inte mer än det.

Året är 1901. Spelplatsen är den sibiriska vildmarken.  Vetenskapsmannen Vladimir Arseniev leder en expedition som ska ta sig genom det karga och snåriga landskapet och han träffar på jägaren Dersu Uzala, en man som Arseniev först ser på som en lustig figur, kanske till och med ser ner på. Men Dersu Uzala är en bildad man, han är ”streetsmart” för att använda ett korrekt ord fast på fel sätt. Han är en tajgans man, en vandrare som känner till varenda kvadratcentimeter av det ogina landskapet.

Jag känner ögonblickligen med Dersu. Jag får lite av en ”hob-känsla” för honom. Han är liten,  han är ganska anskrämlig, han pratar inte så korrekt men han säger å andra sidan inte ett ord för mycket. Han är godhjärtad och  lojal och det går inte att inte tycka om honom. Det jag känner för honom känner även Arseniev i filmen. Dersu blir hans väl för livet.

Det här är en film utan stora ord och gester. Det här är en film som handlar om mänsklighet i en omänsklig miljö. Kurosawa har skött regin med knivskarp precision, jag får känslan av att han utan att blinka kan killa vilka darlings som helst i konstens namn. Jag tycker det här är en fin film med väldigt vacker musik och känslan av det torra vinterknastret bär jag med mig. Jag vet aldrig när och om jag får vara med om det igen.

Publicerat

Veckans klassiker: BONNIE AND CLYDE

Oj, oj.

En jättesnygg Faye Dunaway och en lika snygg Warren Beatty filmas i karakteristisk sextiotals-brun-beige-färgskala när den sanna berättelsen om bankrånarna Bonnie och Clyde ska berättas.

Bonnie och Clyde rånade bensinstationer, butiker och tuggummiapparater (!) men dom presenterade sig alltid med orden ”We rob banks” som om det var något att vara stolt över. Clyde känns som en osäker man med storhetsvansinne och liten snopp och Bonnie som ett ryggradslöst våp som gör allt i sin makt för att blidka snygge Clyde och jag retar mig som fan på detta till en början. Jag försöker tänka att hela grejen är så urbota dum att logik och känslor måste kopplas bort för det är en sann historia och den kan reta mig hur mycket som helst, det har likväl hänt. Kom igen, se det här som en FILM, inget annat, lägg inte in en massa personligt trams, skit i psykopati och feminism och offerkoftor för det har inte med saken att göra!

Ibland hjälper det att prata med sig själv. Det händer att jag får bra svar. Det bästa för den här filmen var att jag svarade mig själv med orden ”Okej. Jag ska” och sen gjorde jag just det. Jag såg filmen för precis var den var, en klassisk film om ett klassiskt par som rånade och dödade utan en tanke på morgondagen. Dom höll igång från 1931 till den 23 maj 1934 då dom båda sköts till döds av poliser i Bienville Parish, Louisiana.

Jag fattar att regissören Arthur Penn och resten av gänget bakom filmen har vänt och vridit på storyn en del och antagligen glorifierat verkligheten mer än en liten smula. Min inledande snoppkänsla angående Clyde visade sig stämma ganska bra då han inte bara hade en liten utan en icke fungerande sådan. I filmen är han impotent men i det första utkastet av manus – och kanske även i verkligheten –  visade han klara homosexuella tendenser.

Det är riktigt kul att se Gene Hackman som Buck Barrow. Han var trettiosju år när filmen spelades in och det är ingen större skillnad mot nu rent utseendemässigt. Warren Beatty var bara trettio då och åren har inte riktigt varit lika snälla med honom. Vad gäller filmen så tycker jag att den över lag fungerar. Den har ett bra tempo, den är snygg och trots att jag inte bryr mig nämnvärt hur det går för samtliga inblandade så tittar jag på hela utan tillstymmelse till kisspauser. Så visst är det en klassiker och visst håller den.

Publicerat

Veckans klassiker: TOP GUN

Regissören Tony Scott tog sitt liv för fem veckor sedan. Det känns fortfarande overkligt. 1986 regisserade han filmen som blev hans stora genombrott och sen blev livet aldrig med detsamma för Ridleys lillebror –  och inte för huvudrollsinnehavaren Tom Cruise heller.

Top Gun var (givetvis) en stor favorit för mig när den kom men jag har inte sett om den på länge trots att filmen stått i hyllan inplastad och fin i åratal. Därför blev jag en smula förvånad när jag tog bort plasten, öppnade fodralet och upptäckte att det var tomt! Typiskt så typiskt, tänkte jag och löste problemet. Det är inte en film som är särskilt svår att hitta.

Hur var den nu då? Var filmen lika bra som jag mindes den? Den lille snygge Tompa Cruise som flög fram både i flygplan och på cool motorcykel och Kelly McGillis som var så snygg i sitt lockiga hår. Dom vaaaaar ju så kära och Take my breath away vaaaaaar ju en sån bra låt och Val Kilmer som i Icemans tappning  gjorde entré i mitt filmmedvetande och allt var paketerat på ett fräscht och coolt sätt med snabba klipp (som sen blev så karakteristiskt för Tony Scott). Men det som var fräscht och coolt 1986 är en sak, det är inte helt säkert att det känns på samma sätt 2012, men jo, tamejtusan om det inte gör det!

Det börjar med Kenny Loggins Danger Zone och stridsflygplan i motljus och coola killar i hjälm. Jag läser Music by Harold Faltermeyer i förtexterna och vill bara studskramas med nån. När Tom Cruise ler stannar tiden och hela filmen andas en energisk framtidstro som ofta går att hitta i 80-talsfilm men väldigt sällan nuförtiden. När Maverick (Cruise) och Charlie (McGillis) börjar flirta fullkomligt OSAR det tveklös passion från TV:n. Satan vilket par dom är! Otippat men klockrent och jag blir lite småkär i Tompa igen. Otippat även det.

Man kan säga att jag ler mig igenom filmen. Den där nostalgin som krydda är inte helt oäven men även om jag försöker se filmen helt objektivt så måste jag säga att den håller bra. Den känns inte minsta mossig faktiskt, vilket gör mig både förvånad och jätteglad. I sin genre är den något av ett mästerverk och trots att jag inte ger den en tokladdad femma den här gången så är den fortfarande bra nära en fullpoängare.

Top Gun är en självklar modern klassiker och den är startskottet för Tony Scotts kommande tjugofem år i filmbranschen, dom som slutade så tragiskt och tvärt vid en bro i San Pedro den nittonde augusti.

När jag såg filmen 1987:

När jag såg filmen 2012:

Hela soundtracket är för övrigt en höjdare, lyssna här vettja!

Publicerat

Veckans klassiker: TRIUMFENS ÖGONBLICK

Från och med idag och fram till jul kommer måndagarna återigen att vikas för filmklassiker.

Höstens första film är Triumfens ögonblick, en film som det slog mig att jag faktiskt inte har sett. Vangelis kända score från filmen spelades under alla prisutdelningar i sommarens OS i London och till slut kunde jag inte stå emot längre, jag hyrde den och såg verkligen fram emot en kväll med en ”storfilm”.

Historien om dom två brittiska löparna Eric Liddell (Ian Charleson) och Harold Abrahams (Ben Cross) som tävlar mot varandra i OS i Paris 1924 är sann även om vissa fakta är förändrade av diverse olika skäl.

Trots att killarna har samma begåvning och förutsättningar så springer dom av helt olika anledningar. Liddell är kristen och springer för Gud, Abrahams är jude och springer av mindervärdeskomplex.

1982 vann filmen en Oscar för bästa film och ja, visst är den bra – gjord. Det är just det, den är bra gjord men den är tråkig så klockorna stannar. Ser man på historien i en tidstypisk backspegel så var kanske killarnas öde annorlunda och nåt att göra film på men jag tycker inte filmen åldrats bra. När eftertexterna rullar ställer jag ”den där” lite pinsamma frågan: ”Alltså, är jag dum eller? Jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om. Vad är ploten, vad är twisten, vad är grejen med alltihop?” Vet du får du mer än gärna förklara.

Filmens styrka är scenografin, den ger nästan en dokumentär känsla och under långa perioder känns det inte som att jag ser på spelfilm alls. Men det hjälper inte, det krävs mer för att göra en film sevärd, inte ens om jag plussar på med Vangelis (som också fick en Oscar för filmmusiken) så kan jag ge filmen godkänt. Två timmar går i snigeltempo och jag blir seg som polkagrisdeg i skallen.

Jag ser hellre på prisutdelningsrepriser från OS än gör om det här.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

LIFE OF BRIAN – ETT HERRANS LIV

Dom senaste fem åren har jag fått frågan åtminstone tre gånger per år: ”Kan vi inte se Life of Brian?”.

Jag har aldrig svarat nej, jag har bara plockat ner andra filmer som varit mer intressanta att se från hyllan och således sluppit se det jag innerst inne trodde var dravel. Men en av semesterns sista dagar befann jag mig upptryckt i ett hörn. Alla sommarstugans DVD-filmer var sedda, endast en var kvar och jag kunde välja mellan att gå ut och hoppa i halvmeterdjupa vattenpölar, gå och lägga mig fast klockan bara var strax efter nio eller åka åtta mil till närmaste videoaffär och försöka hitta nåt bättre.

Visst fanns det fler saker jag hade kunnat göra om jag hade velat men det var verkligen en perfekt sommarkväll, hällregn och åtta grader varmt, alldeles som gjord för filmtittande. Så det blev Monty Python för hela slanten och jag hörde ett äntligen från andra sidan av soffan.

Ett par timmar senare sitter jag i soffan och klickar på vänsterpilen på fjärrkontrollen. Always look at the bright side of life. du-du, du-du-du-du-duduuu. Jag kan inte sluta. Det är som ett gift. Jag sjunger och huvudet gungar liksom med. Jag har sett klippet många gånger förut, jag har hört sången men jag har aldrig sett det i rätt sammanhang. Jag har aldrig följt Brian genom livet förut och jag känner mig larvig som ratat det här på grund av mina fördomar om Monty Pythongänget som humoristisk företeelse.

Jag har inte tyckt att John Cleese´s silly walk är så silly, jag skrattade inte åt en död papegoja men framförallt har jag väldigt svårt för deras animationer. Men återigen får jag ynnesten att ge mig själv en bitch-slap rätt över ansiktet. Det är så urbota dumt att såga något osett, att jag aldrig lär mig. Precis som att en match inte är över förrän slutsignalen ljuder så kan en film inte bedömas förrän hela är sedd. Att göra något annat är bara orättvist och idiotiskt.

Historien om Brian, han som levde under samma period som Jesus i Jerusalem, är genialisk. Allt jag känner till om Jesus födelse, uppväxt och död får jag se ur en annan synvinkel och det blir stor komik av det hela. Allt som händer och sker mår bra av att ifrågasättas och när Monty Python-gänget sätter tänderna i det många köper som en sanning (och som få egentligen vet något om) så blir det liksom….fräsigt. Det blir fnissigt. Jag blir glad och ja, jag sjunger glatt med i slutsången.

If life seems jolly rotten
There’s something you’ve forgotten
And that’s to laugh and smile and dance and sing.
When you’re feeling in the dumps
Don’t be silly chumps
Just purse your lips and whistle – that’s the thing.

Publicerat

Veckans klassiker: SKUGGOR ÖVER SÖDERN

Atticus Finch (Gregory Peck) är ensamstående pappa till Scout (Mary Badham) och Jem (Phillip Allford) och jobbar som försvarsadvokat i den lilla staden nånstans i den amerikanska södern.

När en svart man blir oskyldigt anklagad för våldtäkt får han hela den inskräkta invånarskaran emot sig. Egentligen är det allt man behöver veta om filmen, eller knappt det egentligen. Den viktigaste informationen jag kan ge om filmen är att ställa mig lite bredbent med båda fötterna fullt och fast mot marken, sätta händerna på varsin sida av midjan och sen ropa i en stor röd tratt: SE FILMEN! Det finns nämligen en hel del med denna klassiker som gör att den fortfarande känns otroligt aktuell och att den nog var en hel del före sin tid när den kom.

Gregory Peck är  – såklart – fenomenal. Jättebra, superfin, superlativen i min vokabulär räcker inte riktigt till. Barnen är också bra. Inte överdrivet söta, inte överdrivet lillgamla, bara barn helt enkelt. Grannpojken med det klockrena namnet Dill är också bra och definitivt ingen skönhet.

När filmen börjar hamnar jag i Forrest Gump-mode med hjälp av den fina musiken och det är en sinnesstämning som inte är direkt negativ. Dessutom fastnar jag i den känslan hela filmen igenom precis som när jag såg just Forrest Gump. Jag blir varm i magen av Gregory Pecks fina pappagestaltning och av den rättrådiga framtoning han har även när det blåser hårt och allt går åt pipsvängen.

Att det här är en klassiker är inget att snacka om, självklart är det det. Om man ser hur lite vi lärt oss om främlingsfientlighet på dessa femtio år så kommer säkert filmen att vara lika aktuell om femtio år till. Tyvärr måste jag tillägga. Jag skulle önska motsatsen.

Henke, Christian, Jojje och Sofia har också sett filmen.

 

Publicerat

Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET

Filmen Mannen på taket är gjord 1976. Den är baserad på en bok skriven 1971 som beskriver ett Sverige som var rykande aktuellt då men som nu inte längre finns.

Patienter tilltalas med titeln Fru och Herr på sjukhusen. Inte bara gamla människor dricker kaffe ur tunna små koppar med underdoserat öra. Björn J:son Lindh har låtit tvärflöjten löpa amok för att det ska låta spännande och ja, det låter spännande. Polisstationen är beige, torr och tråkig liksom poliserna själva som inte behöver vara varken vältränade eller snygga för att göra sitt jobb rätt. Som grädde på moset (?) visar Sven Wollter sin oansade drule och jag minns som om det var igår när filmen visades i min gymnasieskola och en klasskamrat utbrast: ”Det där är den första snopp jag ser som ser ut som en brun potatis”.

Jag minns mycket från första gången jag såg Mannen på taket. Jag minns lika mycket från den andra. Nu när jag ser filmen för tredje gången med ungefär tio års mellanrum slår det mig att jag minns precis hela filmen, varenda scen och att det inte på något sätt gör filmen sämre. Snarare tvärtom.

Bo Widerbergs version av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle var mitt första möte med poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson – men långifrån den sista. Carl-Gustaf Lindstedt är en helt annan Martin Beck än Peter Haber och Gösta Ekman och Thomas Hellbergs gestaltning av Gunvald Larsson är rätt långt ifrån både Rolf Lassgårds och Mikael Persbrandts varianter. Det är bra tycker jag. Fräscht på nåt twistat vis fast det borde vara unket men ingenting med Mannen på taket känns unket och gammalt. Nostalgiskt, javisst är det det, filmen visar som sagt ett Sverige jag minns genom ett barndoms skimmer men som sedan länge är dött men att kalla filmen gammal – not a chance! Actionsekvenserna är extremt påkostade och ur svenskt mått mätt extravaganta. Filmen är blodig på ett sätt man sällan ser och vetskapen om att Bo Widerberg använde grisblod istället för nåt rött hittipåkladd visar hans höga ambition med att göra allt med filmen på riktigt.

En polis blir brutalt mördad på Sabbatbergs sjukhus. Martin Beck och hans närmaste män gnuggar sina geniknölar för att komma förövaren på spåret. Från början känns det som en ganska simpel historia men det är en historia som utvecklas åt en massa håll och som faktiskt även bjussar på en del totalt otippade vändningar och scener.

Carl-Gustaf Lindstedt är fin som polis, han är mänsklig och varm, lite frånvarande men alltid funderande och hela hans uppenbarelse gör mig glad. Thomas Hellberg är mer äcklig än arg men eftersom jag inte läst några av Sjöwall/Wahlöös böcker så vet jag inte riktigt om hans version av Gunvald Larsson är mer ”rätt” än Lassgårds och Persbrandts mer testosteronförbannade diton. Det jag vet är att det finns en anledning till att vi inte har fått se en remake på Mannen på taket och den anledningen stavas ”svensk klassiker”.

Det är helt klart vettigt att låta Mannen på taket från 1976 vara ensam herre på täppan. Låt den vara. Låt den finnas, titta, se, lär, njut och sen kan det dyka upp nyproducerade Beck-ish-filmer med nagelbitande titlar som Den japanska shungamålningen hur mycket det vill. Mannen på taket är en ikon, den är helt enkelt untouchable och den tål hur många tittningar som helst enligt min syn på saken.

Att det händer att jag parkerar utanför Eastmaninstitutet bara för att känna filmhistoriens vingslag och att jag då alldeles medvetet tittar efter en liten kille på trehjuling är en annan historia.

Publicerat

Veckans klassiker: FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag blir lite trött på mig själv ibland.

Efter att ha sett närmare 4000 filmer har jag ganska bra koll på min egen filmsmak. Jag vet vad jag på förhand borde gilla, jag vet vilka genres som jag ser som underhållande, vilka jag tycker mindre bra om och vilka som har otroligt svårt att charma mig hur bra dom än anses vara. Att jag ger mig i kast med spagettiwesterns är ungefär lika smart som om jag skulle gå in på en restaurang fullsmockad med gulvarta Black Army-snubbar och ställa mig på bardisken och skrika ”Söööööderbrööööööder glööööööder”. Det är dömt att misslyckas. Jag får stryk. Så är det.

I valet mellan att se Den onde den gode och den fule eller För några få dollar mer föll valet på den sistnämnda enbart på grund av att några personer i min närhet – som gillar westernfilmer – sa att den var bättre. Med facit i hand bevisar detta min teori om att Den onde den gode och den fule är en film jag aldrig kommer att se.

Clint Eastwood är den hårdaste av dom hårda, han är mannen utan namn och han klär inte i poncho. Sergio Leone har regisserat och han gör det bra, att ge regi till en samtligt trästubbar med pistol kan inte vara enkelt. Ennio Morricone har gjort musiken och det är det enda som gör filmen tittbar för mig. Fantastisk fin musik som passar utmärkt till sandiga vyer, bruna hästar och skäggiga män.

Filmen i sig är långsammare än långsammast. Jag vet inte om det är tänkt att det ska vara spännande eller inte, jag uppfattar inte spänning i vilket fall, jag har bara väldigt svårt att hålla mig vaken. I ärlighetens namn knoppade jag in några gånger bara för att märka att scenen som börjat precis när jag somnade inte är slut när jag vaknade och att ingenting av värde faktiskt hänt.

Nej, det här är inte min pryl, inte nånstans och det kanske ses som orättvist att jag ens betygssätter filmen med den vetskapen i bakhuvudet men min blogg är min blogg, min åsikt är min och en skittråkig film är en skittråkig film. Punkt.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: CITIZEN KANE

Jag klockade filmen när jag gav upp första gången.

När räknaren stod på 0.03.35 stängde jag av och orden ”MEEEEH DET KAN INTE VARA MÖJLIGT ATT FILMEN ÄR SÅHÄR DÅLIG! DET KAN BARA INTE VARA MÖJLIGT!” ekade i lägenheten. Jag fattade rätt snabbt att jag var dum i huvudet, barnslig och en anings för snabb i min dissning och att filmen skulle få en chans till, så småningom.

Andra gången jag gav mig på filmen var jag på bättre humör men skrattade som en hysterika redan åt berättarrösten i början. När orden uttalas  som legendaaaaary, heeeeeeere, treeeees, zooooooo, begiiiniiiiiings och pharaoooooos med ett röstläge som påminner om en allvarlig  sjungande bas i en fisförnäm östermalmsk barbershopkör då kan jag inte hålla mig. Han må ha massor av värde att berätta för mig, mängder av information jag behöver för att se filmen med klara ögon men det går bara inte. Jag stänger av igen. Denna gång står räknaren på 0.08.58.

Jag ger filmen en tredje chans. Väldigt få filmer får tre chanser av mig. Så många filmer, så lite tid, tänker jag – ibland – när jag springer på filmer som jag hundraprocentigt vet att jag inte kommer gilla efter några minuter, precis som att jag sällan ger böcker mer än 20 sidor för att jag ska fastna (dock gäller denna tes inte filmer med mördarbin eller sandhajar). Men Citizen Kane ÄR en av dom stora ”måstefilmerna” för alla som säger sig gilla film (ändå verkar det vara förvånadsvärt få som sett den), det ÄR en klassiker och nu jäklar, nu tänker jag spotta gröna snorloskor i händerna, gömma fjärrkontrollen, gaffatejpa fast mig i fåtöljen för det ska bli tredje gången gillt här. Jag SKA se HELA Citizen Kane och inte för att jag vill utan för att jag känner att jag MÅSTE.

Det finns mediciner som är muskelavslappnande så till den milda grad att man nästan blir förlamad när man tar dom. En sån tablett hade jag behövt nu, 119 minuter senare. En sömntablett för elefanter hade också fungerat. Mina axlar sitter ända uppe vid öronsnibbarna, jag ser ut som en krum, halt och lytt när jag reser mig upp för att få igång blodomloppet. Jag plockar kulor med fötterna och äpplen med händerna så som Ted Åström lärt mig att jag ska göra i Sällskapsresan. Det funkar inte. Jag är helt jävla stiff! Detta svartvita helvete har förtvinat min kropp, jag har åldrats sextio år på två timmar och inga vetabästare i världen kan säga att jag har fel när jag säger att Citizen Kane är en riktigt usel film.

Smaken är som baken, så ÄR det och det kan man tycka vad man vill om. Hur kan en sån som jag lovprisa Rocky IV men rata Citizen Kane? Jadu, hur kommer det sig att Kate Moss knarkar eller att han som var ihop med Halle Berry var otrogen? Det händer ofta saker som utomstående inte kan förstå och som objektivt kan kännas fullkomligt onödigt.  Dessutom är jag just nu sjukt less på att vara förstående. Jag orkar inte tänka på varför idioter beter sig som idioter, jag ids inte analysera varför folk som inte kan bete sig inte kan bete sig även om jag logiskt vet vad det kan bero på och jag pallar inte med att recensera en film kliniskt och objektivt utifrån det faktum att den var nyskapande och fantastisk för över sjuttio år sedan.

Vad som rör sig i min hjärna vet bara jag och ibland knappt det  och jag begär inte att någon annan ska förstå men i min värld finns det inte något med Citizen Kane som gör den sevärd. Kanske, kanske, kaaaanske om jag skulle läsa på om filmen, kolla upp, memorera, forska om den och sedan se filmen ur analyssynpunkt, kanske skulle jag då hitta något som kändes intressant och engagerande, men att bara se den precis som den är, så som jag gör med ALLA filmer jag ser, funkar inte alls. Filmen suger och jag har ont i varenda muskel i kroppen. Jag är som en Citizen Kane:sk voodoodocka och jag behöver yoga, spikmatta och starksprit för att bli människa igen.

Jag har i kommentarer på andra bloggar jämfört denna med bajstunnan Göta Kanal 3 och vid närmare eftertanke är det väldigt orättvist. Citizen Kane är gjord av människor som ändå har någon form av koll på vad filmmakeri betyder, att jag inte gillar den hör liksom inte hit. Så jag kan inte ge den bloggens sämsta betyg – det ruggiga ufot. Endast två filmer har fått det betyget och den här filmen hör inte hemma i deras gäng. Däremot vill jag aldrig aldrig ALDRIG mer se detta ”mästerverk”. Jag har gjort mitt gällande Citizen Kane och kommer nu att dra mig tillbaka, slicka mina sår och sätta på en film som alltid får mig att må prima.

Kom igen, sjung med mig!

Risin’ up, back on the street, did my time, took my chances. Went the distance now I’m back on my feet, just a man and his will to survive. So many times it happens too fast, you trade your passion for glory. Don’t lose your grip on the dreams of the past, you must fight just to keep them alive.

Om Rocky är jag så är Ivan Drago Citizen Kane och vet du, Rocky vinner alltid!

Publicerat

Veckans klassiker: UNG REBELL

Att dö ung kan ju ha både sina fördelar och sina nackdelar. Nu kommer jag inte på en enda fördel såhär i brådrasket, i alla fall inte för den som dör. Kanske att den som ägde rättigheterna till James Deans tre filmer klappade sig lite extra på bakfickan och fick nåt lömskt dollargrin över läpparna men samtidigt hade nog filmbolaget hellre sett att han levde och spelade in fler filmer. Tror jag. Kanske.

Fördelen men att dö ung och bli en ikon ger ju den döda föga cred däruppe i himlen eller var han än må hamna men i James Deans fall så är jag rätt säker på att larger-than-life-stämpeln hade varit ganska suddig om han dött en naturlig död vid 89 års ålder. Med svenska mått mätt, tänk om Andreas Wilson hade dött i en MC-olycka strax efter att Ondskan gick upp på bio, han hade blivit huuur stor som helst. Nu har han på ett ganska tarvligt sätt blivit hackkyckling istället. Så olika det kan falla sig.

Ung rebell var James Deans andra film som kom efter Öster om Eden och före Jätten. Konstigt nog är det den här filmen som dom flesta uppfattar honom med men jag tycker det är den klart sämsta av dom tre. När jag såg filmen för många år sedan tyckte jag den var helt okej men när jag nu såg om den kändes den nästan löjeväckande dålig. Eller dålig förresten, dålig är fel ord. Filmen känns daterad, den håller inte längre, vilket är konstigt då gängbråk och jobbig tonårstid är ett universellt och ständigt pågående problem.

Det jag stör mig mest på med filmen är att James Dean´s Jim Stark och Natalie Wood´s Judy (och alla dom andra) ska spela 16 år. Jag har en femtonåring hemma, hon ser inte ut som Natalie Wood. Natalie Wood ser banne mig äldre ut än jag. James Deans rynkrandiga panna kan inte ses hos en enda 16-åring, varken nu eller då. Hade dom spelat 21-22-23-nånstans där så hade jag köpt det men tonåringar – aldrig! Det intressanta är att James Dean var 22 när filmen spelades in och Natalie Wood var 17. Hon måste vara världens äldsta 17-åring.

Det finns en hel del både att tycka om och reta sig på med filmen. Jag gillar känslan, färgerna och kläderna och jag stör mig som tusan på musiken. Första tio minutrarna som utspelar sig på polisstationen är en kackafoni utan dess like musikmässigt. Jag längtar efter hörselskydd, muteknapp eller att snabbspola men gör inget av det. Jag biter ihop, härdar ut och hoppas på bättring men musikaliskt blir det aldrig bra.

Det är över 20 år sedan jag såg filmen sist och då var jag lite snällare med betyget, nu får det räcka med en halvsvag trea. Varken filmen eller James Dean är bättre än så. Tacka vet jag Jätten.

Här finns filmen.