LIFE ITSELF

30 november, 2018

Livet. Alltså detta ord. Livet. Alla måste vi försöka relatera till det, alla kämpar vi för att hitta nån slags mening med det och må så bra som möjligt. Det finns dock ingen av oss som kan leva ett helt liv utan att bli omskakad, ledsen och sårad, trassla till det och behöva andas i papp-påse.

Jag är rätt bra på att lösa problem. Jag gillar inte att lägga locket på, jag vill gärna hitta nån slags lösning – så snabbt som möjligt – för att kunna gå vidare i livet. Det är sällan jag har öppna sår, jag läker rätt fort när nåt gör ont och skaver. Med det sagt satte jag mig i en biosalong i Malmö i mitten på september och mådde bra. Jag kände mig psykiskt stabil, glad och nöjd med det mesta i livet. Trodde jag.

Två timmar senare rullar eftertexterna och jag har för länge sedan gett upp. Det svarta sminket ligger som smala racerbanor längs kinderna och jag försöker svälja hulkningarna men det går inte så bra. Jag gråter som ett barn. Ett barn som blivit hackad på av en fiskmås och lämnad hungrig och snorig i en blöt sandlåda. Utan vantar. Och mamma.

Filmen Life itself har lyckats trycka på alla mina knappar, samtidigt. Den har som en vass skalpell ristat bort alla mina sårskorpor, även alla dom jag trodde var läkta sedan länge, men uppenbarligen är det lätt att lura sig själv.

Filmen handlar om allt väsentligt i livet, om allt stort som kan hända – och händer. Varje dag. Hela tiden. Det händer dig, det händer mig, det händer även om man håller händerna för öronen och sjunger ”Lalalalala”. Ja, precis, det händer även om man vägrar. Livet bestämmer och tar dig dit den vill ÄVEN om du tror att du har kontroll på det mesta.

Abby (Olivia Wilde) och Will (Oscar Isaac) kan nog skriva under på det. I filmens början är dom unga studenter med sprudlande framtidstro, superkära och med en tro på att detta är allt dom behöver för att livet ska bli bra. Redan där kände jag klumpen i magen, redan där mindes jag hur det var, hur fantastiskt skönt det var när man var ung och naiv och trodde att det här med att leva faktiskt var enkelt. Abby och Will kommer också inse att livet inte är enkelt men det är en annan historia, en av en handfull du får se i den här filmen.

Gillar du filmer som Magnolia, För kärleken, Paris je t’aime, Tic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt.

Life itself är skriven och regisserad av Dan Fogelman, mannen som gjorde Danny Collins 2015 (även den en film jag tycker VÄLDIGT mycket om!) och förutom Olivia Wilde och Oscar Isaac dyker det upp andra kända ansikten, Annette Bening, Antonio Banderas och Mandy Patinkin till exempel. Jag vill inte skriva mer nu. Jag vill bara att du ska se filmen. Och gråta ögonen ur dig. Eller inte gråta. Vilket som.

Jag tycker om den här filmen men jag vet att många tycker precis motsatsen. Life itself verkar vara en riktig vattendelare och som sådan tycker jag nästan filmen blir ännu mer intressant. När jag såg filmen kunde jag verkligen inte ana att det fanns personer i salongen som avskydde filmen lika mycket som jag älskade den. För det var självklart för mig. Min åsikt var solklar för mig, precis lika solklar som antagonisternas diton för dom. Så är det. Vi tycker inte alltid lika i livet men hallå, kan vi åtminstone enas om att Antonio Banderas klär i skägg?

Leave a Comment

Previous post:

Next post: