Nämen NU snackar vi!
Livstid börjar med fem minuters faktiskt spänning. Jag njuter samtidigt som jag räds en smula att den schyssta början snabbt ska blekna och att resten av filmen ska bli lika beige som dom fyra föregångarna (Nobels testamente, Prime time, Studio Sex och Den röde vargen) men min rädsla visar sig vara obefogad. Livstid är en BRA film.
Men vari ligger skillnaden? Varför funkar den här filmen? Varför känns samtliga skådespelare som att dom skärper sig, som att dom hoppat upp ett snäpp? Min enda förklaring är regissören Ulf Kvensler. Han har regisserat en film i serien och det är Livstid och jag kan inte låta bli att fundera på hur resten av filmerna hade varit med honom i registolen. Jag imponeras, jag gläds, fan det GÅR JU att göra spännande film av dom här böckerna, varför görs det inte oftare? Varför ser inte dom andra regissörerna det Kvensler ser?
Livstid är inte en bättre historia än dom andra i serien men överföringen från bok till film har skötts på ett alldeles ypperligt sätt. En försvunnen liten pojke, en skjuten polispappa, en psykotisk mamma, en polis som är vän till familjen hamnar mitt i mordutredningen och den döde polispappan som även är ”känd från TV” har en gloria som snart hamnar på sned.
Jag känner mig glad. Det känns skönt att det femte försöket ÄNTLIGEN bar lite frukt. 89 minuter svischade förbi och jag blev underhållen på precis det sätt som kriminalfilmer som dessa ska leverera. En skönt stund framför TV:n, inga direkta irritationsmoment, en historia som håller, karaktärer som visar känslor som jag faktiskt tror på, befogad musik och en god eftersmak. Härligt. Tack!
Intressant! Det verkar som att böckernas kvaliteter är helt betydelselösa när det handlar om att göra om dem till film för den här är en av Marklunds sämsta av de jag har läst…
Sofia:
Det där verkar faktiskt vara helt sant. Om boken i sig är bra eller inte spelar ingen roll sett till hur bra eller dålig filmen sen blev. I alla fall inte om jag enbart ser till den här klungan av Marklund-filmatiseringar.