MAELSTRÖM

22 oktober, 2014

Det gick hela nio år mellan Denis Villeneuves prisade film Maelström och hans nästa, Polytechnique. Det gick aningens fortare för mig att hitta nästa kontroll i filmtajmvarianten av O-ringen, orienteringstävlingen som handlar om att leta upp, se och skriva om samtliga av Denis Villeneuves filmer.

Det började med att jag kärade ner mig i Prisoners, förtrollades av Enemy, uppskattade Nawals hemlighet och förfasades av Polytechnique och nu är timmen slagen, nu ska jag ta mig an Maelström, filmen som kom 2000 och fick filmfestivalbesökare världen över att lägga regissörens namn på minnet.

Maelström börjar med att en stor blodig, kladdig och vårtig fisk pratar till synes rätt in i kameran. Han ligger på en rostfri fiskdisk och ska antagligen strax säljas i filéform men innan dess vill hen berätta en historia. Jamenvisst, klart den ska det. Det är ju alldeles naturligt att en vårtig fisk pratar. Historien fisken ska berätta handlar om Bibiane Champagne (Marie-Josée Croze) och det första vi får se av henne är med särade ben i en gynstol och en stor bedövningsspruta som trycks in där den just nu behövs. Bibiane är i färd med att genomföra en abort.

Den där aborten sätter spår i henne, hon går liksom in i sig själv efteråt, tappar livsglädjen och missköter jobbet. Hon är inne i sin egen traumatiska bubbla och inte blir det bättre när det händer en olycka, en olycka som hon smiter ifrån. Sen kommer fisken in igen, pratar lite, smaskar, är fortfarande vårtig.

På många sätt är Maelström urtypen av en festivalfilm. Det känns som att den är udda för att vara udda, inte för att det tillför nåt speciellt till handlingen och sånt arty-farty-lull-lull kan reta gallfeber på mig. Hade inte historien om Bibi varit så pass bra och så pass snyggt filmad som den är hade jag sannolikt suttit och svurit högt i soffan men det gör jag inte nu. Jag gillar filmen. Jag hade gärna klippt bort scenerna med fiskjäveln om jag fått bestämma men nu är den där och det är bara att hacka i sig.

En endaste film kvar innan jag går i mål. Nu är det pannlampa på och fullt fokus på att hitta Villeneuves allra första långfilm, Un 32 août sur terre från 1998.

{ 3 comments… read them below or add one }

Movies - Noir oktober 22, 2014 kl. 06:08

Håller med om det mesta (vi har tagit upp flera saker ser jag), men jag blev lite mer besviken och gav den bara en tvåa. Tyckte också den hade blivit bättre om man skippat en del inslag som kändes felplacerade, precis som du är inne på.

Då tycker jag hans debutfilm (som du nämner), filmen innan denna, är bättre. Blir intressant att läsa om den och om du tyckte den var bättre eller sämre än denna.

Min text om Maelström som jag skrev om innan Prisoners och Enemy, men efter Polytechnique och Incendies 😉

Svara

Fiffi oktober 22, 2014 kl. 15:42

Movies-Noir:
Men du….fisken? Alltså, vad gjorde den där fisken där? I och för sig var det ett smart drag för det kommer antagligen vara det enda jag minns av filmen om fem år men ändå, är det inte en såndär typiskt “filmfestivalfilmgrej” att använda sig av en kladdig fisk som berättare?

Svara

Movies - Noir oktober 22, 2014 kl. 20:32

Haha, jo det har du rätt i. Minns inte direkt, men det känns som man hade kunnat vara utan den biten, helt klart.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: